Sydamerikansk dagbok 1987

av

Hercules Dalianis

28 Januari 1987 Arlanda

Väntar på att få stiga på det lilla planet till Köpenhamn, där jag skall få träffa Kerstin och där det stora planet skall ta oss till Rio de Janeiro.

Dagen innan när jag packade, kom den där vanliga nervositeten och frågan: Varför åker jag iväg på sådana här resor? Vad skall det tjäna till när man kan sitta hemma och ha det bra? Det är ju mycket bättre. Men kanske är Rio eller snarare resan dit bättre än att sitta hemma i snömodden. Vi kommer att ha skitkul.

31 Januari 1987 Copacabana stranden, Rio de Janeiro

Äntligen framme efter bara 14 timmars resa. SAS har till slut börjat med fria drinkar och hörlurar på sina resor. Just nu ligger vi på den berömda Copacabanastranden eller "praia" som brasilianarna säger för strand, och mår bra. Solen lyser och allt är perfekt 28 grader varmt. Elva och Christos Antonini, faster och onkel här i Brasilien är jättesnälla, vi fick 300 US dollar av dom och onkel sa: "Gör av med de här fort så får ni fler". Brasilien är varmt och allt känns hemtamt den här gången, andra gången jag är här i Rio.

Copacabana är världens mest tätbefolkade område, med 62.000 inv/ km2 ! Dvs. på totalt 4 km2 finns det 250.000 inv. Höghus på höghus. Allt omgivet av höga, branta berg eller kullar.

Copacabana är verkligen en upplevelse; stål, glas och betong, stora gapande garage i underjorden, 10-15 våningars höghus, restauranger och affärer, tjänare och tiggare, rika och fattiga, svarta och vita, araber och judar, öst- och sydeuropeér, bilar och föroreningar och frodande, ångande tropisk grönska och så denna berömda "praia", 5 km vit sand; Copacabana stranden denna kroppskultens paradis på jorden.

Polisen i Copacabana PM, Policia Militar, Militärpolisen, som svarar för ordningen, har speciella strandpoliser i shorts och linne. De åker omkring i strandbubblor en sorts ombyggd folka, eller går på stranden. Här i Brasilien upplever man en viss trygghet när man ser att någon polis eller vakt finns i närheten. PM har också satt upp ett jättetält för borttappade barn, till skillnad från de 30 miljoner "Os abandonados", de övergivna. Barn som blivit övergivna av sina föräldrar eftersom de är så fattiga att föräldrarna inte kan föda dem. Allt finns i Copacabana.

Brasilien har 130-140 milj invånare och av dessa är 30 miljoner "os abandonados" i åldrarna 3-18 år. De driver omkring, mestadels i storstäderna och lever på att stjäla, tigga och leta efter mat i soptunnorna. Ett ofantligt problem i Brasilien, en mycket stor del av Brasiliens ungdom ödslas bort. Det sägs att bara i São Paulo skjuter polisen ett barn om dagen. Regeringen har drivit igenom en lag som säger att var tionde person i ett företag måste var en "abandonado". Samtidigt har man skolplikt i Brasilien från 7 till 14 år det blir ett problem det också. Trots alla dessa problem lever Brasilien, det finns en ofantlig optimism. Det råder totalt importstopp, Brasilien importerar endast 5 % av det de behöver i landet, allt annat tillverkas i landet och exporteras: datorer, elektronik, bilar, bussar och flygplan allt.

1 Februari 1987 Morgon

Träffade Luzia igår, det var jättekul att träffas igen efter fyra år, hon såg lite äldre ut, liksom säkert jag också gör, men hon var precis som förut, trevlig pratig kärvänlig och glad. Hon tog med oss till en teater, men det var utsålt, så vi tog spårvagnen upp till Sancta Theresa, en Riostadsdel på ett berg. Spårvagnen eller "bondi", åkte först förbi Rio upp på en viadukt som såg ut som en gammal romersk akvedukt och därifrån såg man Rios futuristiska katedral och ovanför Sancta Theresa.

Det fanns en beväpnad polis på spårvagnen och jag förstod varför. En helt öppen spårvagn full av fattiga ungdomar hängandes på sidorna, som rusar genom en stad på ett berg full av mörka gränder. Polisen höll ett öga på oss.

Kväll:

Återvände efter en vansinnesfärd upp till Teresopolis och Petropolis uppe i bergen, Kejsarens sommarresidens. När Brasilien blev fritt från Portugal på 1800-talet blev Brasilien under en kort period kejsardöme med Dom Pedro I och hans son Dom Pedro II som kejsare, sedan blev Brasilien republik.

Anastasios körde som en galning upp och ner, berg- och dalbana, hett och vansinnigt. Anastasios är Christos och Elvas vän, en grek från den grekiska kolonin i Galatas, Rumänien. Han kom till Brasilien med två tomma händer och nu är han välbärgad. Hans familj, fru och två barn var med honom i hans bil. Trots att Elva varnade honom från att köra för fort "Skall du döda hela din familj ?" sa hon, fortsatte han köra som en galning och att skratta åt Elva. Vi dvs. Elva, Kerstin och jag, följde efter. Elva är verkligen en djävul bakom ratten och hängde på honom som en igel. Vi var först till Teresopolis för att titta på Anastasios nyinköpta sommarhus och sedan åkte vill Petropolis för att äta lunch på en Churrascaria, dvs. äta jättebiffar, grillade på träkolseld, sallad och pommes frites, men utan krämig sås. Sådana såser existerar ej i Sydamerika utan vi fick istället en kall stark lök-och tomatsås. Efter maten gick vi för att titta på Dom Pedro I och II:s sommarpalats. Både Teresopolis och Petropolis ligger lite högt så det är något svalare än Rio. Sedan åkte vi tillbaks till Rio och nu ligger både Kerstin och Elva i feber, antagligen pga. hettan på dagen och den galna bilkörningen.

Christos och jag har haft många intressanta diskussioner om Brasilien och Latinamerika, om bla: Att alla som kom hit, kom hit för att roffa åt sig så mycket som möjligt och att dessa inte har någon patriotism för landet, dvs. bryr sig om landet. Han tycker synd om Brasilien pga. två saker.

1) Klimatet: Det är så varmt här, att man kan klara sig med en minimal insats av arbete, dvs. det enda man behöver göra är att man sträcker ut sin hand efter en frukt och så är allt OK.

2) Brasilien är så rikt att det lockar alla tjuvar och roffare hit. Det är verkligen varmt och fuktigt här, man svettas hela tiden, man behöver inte röra ett finger för att börja svettas. Just nu fläktar det det knappt och det är 26 grader varmt inomhus.

Christos säger att alla rika i Brasilien är det pga. att de inte betalar sina skatter och att de luras i allmänhet, så fort de får en chans försöker de att tjäna pengar. Det finns ingen moral !

Vi har det bra här i Rio, lediga, semester och bara lära sig allt om Latinamerika, det är bättre än tio universitet ! Livets skola ! Samtidigt som man har lite semester. Bolivia kommer också att bli mycket intressant

Vi har fixat bussbiljetter till Foz de Iguaçu, de berömda vattenfallen på gränsen mellan Brasilien, Argentina och Paraguay och sen skall vi till Paraguay och Argentina.

4 Februari 1987

Brasilien har haft en hög inflation, de har strukit tre nollor från sina sedlar, så en 100.000 cruzeiros sedel kallas för 100 cruzados. När jag var här för fyra år sedan så fick man för 1 US dollar c:a 1000 cruzeiros. Nu får man 27.000 cruzeiros eller snarare 27 cruzados, det betyder 27 ggr försämring av valutan på 4 år eller 2700% inflation. Dvs. man har en massa sedlar som inte är värda någonting.

5 Februari 1987

Det finns en svartkurs på växling av dollar eller en "mercado parallello" som brasilianarna säger. Det paradoxala är att i "Gazeta Mercantil" så står det varje dag både vad den officiella och den svarta eller parallella kursen är. Officiell kurs: 16 crz/dollar parallell kurs: 25 crz/dollar.

I förrgår kväll så såg vi en otäck överkörningsolycka på Avenida Atlântica, dvs. strandvägen på Copacabana. Vi hade stannat på strandpromenaden för att lyssna på en sambaorkester och helt plötsligt så sprang en kille ut på vägen eller snarare vi hörde en bil tvärbromsa och sedan en duns när en man träffades av bilen och sen ingenting mer, bilföraren smet, mycket otäckt.

Samma dag på dagen hade vi hört en kvarterssambaorkester med slagverk och mässingsblås, bestående av gamla, unga, svarta, vita och mulatter, alla i sambatakt marscherade dansandes runt ett kvarter i Copacabana. Det såg väldigt trevligt ut.

På vår gata Santa Clara finns det en liten bar på hörnet där folk varje kväll sitter och spelar samba och sjunger och ibland hör man lite sång med gitarr. Enligt Christos gäller detta året runt men under karnvelstider ökar spelandet och sjungandet avsevärt och vissa kvällar så mycket att även hela gatan sjunger, spelar och dansar samba, en riktig folkfest.

Lite sambarytm och brasilianaren börjar dansa.

Allt finns i Copacabana både glädje och våldsamhet.

7 Februari 1987

I förrgår var det nära att vi blev ficktjuvade. Vi hade en liten ryggsäck med kameror och några böcker med oss till Centro, Rios kommersiella centrum. Kerstin hade ryggsäcken på ryggen, då hon plötsligt skrek till och vände sig om, bakom oss stod en man i 20 - 25 års åldern och höll ett kuvert i handen och såg oskyldig ut, att han bara hade råkat nudda Kerstin. När vi tittade till ryggsäcken så såg vi att dess nedre fack var öppet. Han hade tydligen gått bakom oss och lyckats pilla upp blixtlåset i skydd av kuvertet, men Kerstin hade märkt det innan han hade hunnit ta något. Nu har jag bundit ihop de två blixtlåsen och vi bär ryggsäcken på magen som alla andra.

Vi var på SAS och reserverade platser till hemresan den 7 maj. Det blir nog bra. Det fanns Dagens Nyheter att läsa på SAS kontoret men det kändes ganska ointressant.

Sedan besökte vi Luzia på hennes kontor på trettioandra våningen i en skyskrapa. Hon jobbar på Ministerio do Fazenda. Ministeriet för Godsen. Det var trevligt. Det finns en speciell kaffeman eller "cafezinhiero" som går omkring och serverar de anställda cafezinho, små koppar svart sött kaffe.

Vi hälsade på alla hennes arbetskamrater och hennes chef och alla var glada och trevliga. Luzia sprang som en skottspole för att visa oss allt möjligt om hennes planerade resa till Colombia där hon skall träffa sin chilenske pojkvän Gino. För andra gången. Spännande.

Sen så stack vi till Pão de Açucar, Sockertoppen, den berömda bergstoppen vid inloppet till Rio de Janeiro. Namnet Paô de Açucar är troligen en förvrängning av indianuttrycket "det ensamma berget". Vi åkte linbana upp till toppen och såg solnedgången över Rio och Rio by night. Mycket vackert och svalt däruppe.

När vi kom ner var vi verkligen trötta efter en hel dag på språng, så vi tänkte ta en taxi hem, men som vanligt ville taxichaffisarna utnyttja situationen och luras. Området är farligt på natten, mycket turister och mörkt. De ville ha 100 cruzados och avstängd taxameter till Copacabana, dvs. 3 ggr så mycket som vanligt. Vi vägrade och hoppade på första bästa buss som tyvärr gick till Leblon, längst bort på Ipanema, därifrån tog vi en annan buss hem välbehållna och orånade. Trötta och glada efter en dag full av aktiviteter.

Dagen efter var vi med Elva i Niteroï, staden som ligger mittemot Rio på andra sidan Guanabarabukten. Vi åkte bil hela vägen via den 13 km långa bron över Guanabarabukten till Niteroï. Det var varmt och svettig. Vi åkte genom Niteroï och längst ut på udden till Fortaleza de Santa Cruz, Det Heliga Korsets Fort, ligger ett gammalt 1500-tals fort som bevakar sjöinfarten till Rio de Janeiro.

Brasilianska armén har en bataljon förlagd där och man får besöka fortet mot en liten avgift. Då får man också en "guide" , dvs. en soldat som kontrollerar att man inte springer fel i fortet och ser något hemligt. Det fanns massor av gamla kanoner i tre däck riktade ut mot infarten till Rio eller mot Pão de Açucar på andra sidan vattnet. Det fanns fängelsehålor och en avrättningsplats, ett ganska ruggigt ställe, men allt väldigt välbyggt och välbevarat.

Just nu ligger vi på Copacabanastranden, och solbadar och skriver dagbok. Det är lördag och mycket varmt och eftersom de flesta är lediga så går de ner till stranden för att bada. Det är alltså fullt av folk.

Bredvid oss, i skuggan under ett tälttak har vi en liten trevlig sambaorkester som underhåller oss med en stilla samba. Kvinnornas baddräkter är superminimala precis så att de täcker genitalierna, men däremot ser man inga topless tjejer. Antagligen får man inte sola naken och därför har man dessa baddräkter.

Stranden eller praian är jätteviktig i det sociala livet i Brasilien och speciellt i Rio. Man träffas på stranden, spelar spel, fotboll, volleyboll, flyger drakar, gör affärer, raggar tjejer, tittar på folk, visar upp sig, solbadar och så badar man förstås.

Igår kväll var vi på nattklubb "Asa branca", Vita vingen, med Luzia och hennes väninna Rosi och hennes mamma Ruthi, (Hon heter egentligen Ruth, men Riobor lägger gärna till ett "i" som en sorts dimunitiv eller smeknamn. Dessutom uttalar de inte"r" i början av ord utan säger istället ett obetonat "h". Rio blir Hio). Det var ett luftkonditionerat och ganska flott ställe. Den berömda sångerskan Beth Carvalho skulle sjunga sambasånger och en del andra sånger. Hon var mycket charmant och duktig, orkestern var bra och folk blev som eld när hon sjöng, de reste sig upp och dansade samba.

Samba är en mycket viktig och allvarlig sak i Brasilien. Vi fick se afrikanska danser och en film med de berömda sambasångerskorna i Brasilien och en film med den chilenska sångerskan Mercedes Soza, samtidigt som Beth sjöng. Sedan blev det mera samba med slagverk, fanbärerska och kavaljer. En hel liten karneval och lite capoeira, denna angolanska stridskonst som slavarna förde med sig till Brasilien och som sedan blev en dans och sång. Sen dansade jag med Luzia i 15 minuter så att Kerstin blev arg. Typiskt, här försöker man dansa med båda två lika mycket så att ingen skall bli ledsen och ändå blir det fel. Man kan faktiskt dansa samba tre personer man behöver inte dansa i par. Allt är så mystiskt i Brasilien. Vi kom hem kl. 03.30 och sov till halv tolv på morgonen.

"Plan cruzado" är den ekonomiska återhämtningsplan som finansministern i Brasilien införde för att stoppa inflationen som tidvis var uppe i 1000% om året, man införde då valutan cruzadon, samt pris och lönestopp. I början gick det bra. Folk anmälde affärsinnehavare som gjorde smygprishöjningar och överallt finns det ett telefonnummer man kan ringa om man misstänker ett felaktigt pris så att man kan kontrollera. Men efter ett tag blev det varubrist i affärerna, och det blev svartabörs-affärer och priser på kött och andra eftertraktade varor. Det lönade sig inte för affärsinnehavarna att sälja sina varor billigtutan de höll på dem istället.

I Rio är det alltså brist på kött och speciellt oxfilé och annat gott. Min faster oroar sig eftersom mina föräldrar skall komma och hälsa på henne och Christos, för första gången i Rio, och hon vill gärna kunna bjuda på god mat och framförallt gott kött, så hon har fyllt frysen med kött och kycklingar. Kött som hon har fått tag på genom kontakter i São Paolo. Hon säger "Att det här skulle hända i Brasilien, landet som stinker av kött" (Översättning från grekiskan). stinker = flödar.

8 Februari 1987

Igår var vi ute med Makis och Olga, hans flickvän, eller "amorada". Olga är av italienskt ursprung och Makis av grekiskt från Rumänien. Från den grekiska kolonin Galata en mycket välmående och välbärgad stad. Makis föräldrar var tvungna att lämna Rumänien efter kriget. Många greker i Rumänien och förskingringen hade grekiskt medborgarskap, det hade de fått när den grekiska nationalstaten hade uppstått efter befrielsen från turkarna 1830, helt enkelt genom att de gick till den grekiska ambassaden eller konsulatet och bad att få grekiskt pass eftersom de var greker och talade grekiska. Men efter kriget ville den rumänska staten att alla greker skulle bli rumänska medborgare, de fick 30 dagar på sig att bestämma sig att bli rumänska medborgare eller lämna Rumänien och sedan fick de viss ersättning av den rumänska staten för förlorad egendom.

De flesta greker i Rumänienvar ganska förmögna och en del av dessa hamnade i Brasilien däribland Makis föräldrar. Vad skulle de göra i Grekland sargat efter kriget ?

Vi mötte Vangos också han mådde bra och frimureriet gick bra.

Vangos är född i den grekiska staden Kimara i Albanien och hans pappa tog hono till Kairo, Egypten, där fadern arbetade som bomullskontrollant, Vangos började därefter arbeta även han som bomullskontrollant och så småningom avancerade han till bomullsbörsen och kontrollerade bomullskvaliteten.

Vangos blev sjuk i TBC och hamnade på sanatorium i Grekland där han träffade mina fastrar Angela och Pippitsa, Pippitsa hade också TBC och dog senare. Vangos blev bra och kriget närmade sig och Vangos var tvungen att återvända till Egypten. Innan han lämnade Grekland lämnade han en del saker till min pappa att ta hand om tills kriget var slut, bla. en svart gitarr som vi fortfarande har, eftersom han senare inte ville ha tillbaka sina gamla ägodelar. I Egypten arbetade han tills dess att Nasser i mitten på femtiotalet nationaliserade bomullsindustrin som tidigare varit i franska och engelska händer. Han blev helt utan arbete och återvände till Grekland. Därifrån åkte han sedan till Rio i Brasilien eftersom han redan kände någon där; min faster Elva. Vangos började arbeta åt Western Telegraph Company i Rio.

Vangos är mycket språkkunnig han talar grekiska, arabiska, franska, engelska och portugisiska och lite albanska. Så småningom nationaliserades Western Telegraph Company och Vangos började arbeta först åt Christos och sedan åt Anastasios. Han blev illa behandlad av Anastasios och började därefter att arbeta åt frimurarna där han fortfarande arbetar och där han sakta avancerar i graderna.

Två romerska skepp upptäcktes 1976 på havsbotten utanför Ilha de Governador vid Rios Internationella flygplats av en brasiliansk dykare som harpunfiskade. De hittade tre intakta amforor, i ett område där det fanns många skeppsvrak några från 1500-talet. Dessa amforor daterades till ett tidigare datum. Till 200-talet före Kristus av romerskt marockanskt ursprung !

En amerikansk arkeolog vid namn Robert Marx dök och videofilmade och hittade även två romerska skepp. Det blev en diplomatisk kris, där Marx anklagades för att vara en italiensk agent som ville visa att italienare upptäckte Amerika före Colombus. Detta skulle innebära att alla italienska immigranter till Sydamerika automatiskt skulle få medborgarskap, liksom portugiser och spanjorer. De italienska myndigheterna krävde detta samtidigt som Portugals och Spaniens ambassader protesterade, slutsatsen blev att Marx blev anklagad för att vara italiensk agent och blev bannlyst att resa in i Brasilien och att man vräkte slam över de romerska skeppen för att glömma alltihop. Skandal !!!

Brasilien fick sitt namn efter ett träd som just kallades för Brasil av indianerna eller på portugisiska Pau Brasil. Brasilienträdet.

Idag var vi: Christos, Elva, Kerstin och jag på rodízio, Rodízion, O Porçao, Grisen. Rodizio är ett sorts brasilianskt grillat köttsmörgåsbord, dvs. ett supergrilltempel. Det serveras bara grillat kött av alla de former och så tillbehör: sallader, pommes frites, ris, grillade bananer, palmitos, palmhjärtan, osv, men det intressanta var köttet. Det var en 20 - 30 servitörer som sprang omkring i denna underbara restaurang med stora spett med olika grillade köttsorter, medium, blodiga, i en ej sinande ström till och från träkolsgrillen till borden, och med ett skickligt snitt med kniven skar de upp kött på de hungriga gästernas tallrikar. Det var en orgie i köttätande. oxfilé, rostbiff, contrafilet, bonfilet, filet mignon, oxe, lamm, kalkon, kyckling, fläsk, allt utom fisk.

Vi började med cachaça, sockerörsbrännvin, med massor av is, socker och lime och sedan var sin chopp, öl.

Därefter började attacken först med en liten apptitretare i form av en god grillad kryddkorv och sedan alla dessa servitörer med allt kött. Till slut tog man bara av det finaste och bästa köttet för att spara sig, och absolut inget potatis eller ris. Efter en stunds ätande var vi proppmätta.

Därefter frågade Christos om vi ville ha kaffe och kanske en liten tårtbit? Omöjligt med tårta tänkte vi, men Christos sa: Ni måste prova tårtan här, så han beställde in Kokostårta och Chokladtårta och se, det gick ner. Ett riktigt sydamerikanskt köttsmörgåsbord, otänkbart i Asien. Vi lämnade den luftkonditionerade restaurangen och gick ut mätta och berusade i den tropiska värmen.

Vi växlar våra American Express resecheckar, svart, hos Sammy, en jude, som har ett stort, dolt växlingskontor i Rio, bakom en fasad av en resebyrå. Resebyrån är bara ett kontor, men bakom och på våningen ovanför sker all svartväxling. Man går in i resebyrån, väser något till en man längst bak i resebyrån, han trycker på en knapp, ett dörrlås öppnas, så kommer man in i det dolda växlingskontoret. Där inne finns det antal sysslolösa unga män, sk. vakter, och man lämnar sina pengar och resecheckar, endast USA dollar, över en en disk. Männen bakom disken som tar emot pengarna syns inte, för det är brunt papper klistrat på den avskiljande glasskivan mellan oss och dem. Man ser bara buntarna av cruzados som man får.

10 Februari 1987

"Confitaria Suiza", "Schweiziska Konditoriet" på Avenida Santa Clara har en beväpnad vakt, som vaktar kakorna, Jag undrar varför ? Är det pengarna i kassan han skall vakta eller är det kunderna eller är det mot snattare eller är det en svart växlingscentral ?

I förrgår regnade det så mycket att vår gata Rua Santa Clara förvandlades till Rio Santa Clara, dagen därpå regnade det fortfarande lite och temperaturen blev inte mer än +20° Celsius, det kändes rått och kallt i luften.

I nästan alla butiker och serviceställen i Brasilien är det smockat med anställda som gör lite grann, det är som i Sovjet, helt fascinerande med såna jobb. Det måste finnas vettigare arbetsuppgifter för vuxna människor, eftersom det är så många så får de antagligen en väldigt låg lön. I Brasilien är den fastställda minimilönen 270 kr i månaden, vilket inte ens alla får, medan en Volkswagenarbetare i Saõ Paolo, har en 1500-2000 kr i månaden som anses vara en väldigt bra lön i Brasilien.

Christos och Elva är mycket trevliga och underhållande. Vi har verkligen kul tillsammans. Christos jobbar mycket med sin fruktimport. Han skickar iväg sina telex till höger och vänster och får tillbaka lika många, telefonen ringer från Chile och Argentina. 1000 lådor får plats i en långtradare, men vägarna i Brasilien tillåter bara 850 lådor och han kan bara handla med 1, 2 eller 10 tusen lådor frukt. Christos jobbar som agent och tar c:a 5 % av värdet på frukten som betalning. Så dessa långtradare flygplan och båtar dånar över den sydamerikanska kontinenten och över havet till, mercadon, fruktmarknaden i Rio. Dygnet runt 8 miljoner invånare i Rio måste ha mycket frukt. Medan telexen smattrar igång då och då i rummet bredvid.

Imorgon bitti kommer mina föräldrar till Rio Brasilien för första gången för att hälsa på Christos och Elva. Det skall bli kul imorgon när dom kommer.

Vi har varit på fem McDonalds i Rio och det finns några fler, det kostar en tredjedel av vad det kostar i Sverige att äta där.

14 Februari 1987 Foz de Iguaçu

Vid de berömda fallen vid en utsiktspunkt, vid en kall öl. Vi lämnade Rio efter det att mina föräldrar anlänt för att besöka Christos och Elva för första gången under deras 36 år i Brasilien. Christos och Elva har varit och hälsat på oss och speciellt Elva som ständigt flängt runt i Europa med Sverige, England och Grekland som mål. Så det var lite av fest med en högtidlig middag.

Efter att ha åkt med Plumas buss i 22 timmar kom vi fram till Foz. Med avbrott för små pauser på speciella bussrastställen med mat och toaletter. På vägen mellan Rio och Saõ Paolo passerade vi en jättelik kyrka med en jättestor parkeringsplats utanför. Till den kyrkan lovar varje brasilian att åka och göra en "promesa" om han eller hon har bett Gud om någonting.

I Foz hittade vi ett hotell som var OK och sen tog vi bussen till fallen, som naturligtvis är helt fantastiska. Här i Brasilien är det röd jord som gäller, och därför är också fallen röda. Vi har redan fått ett dopp i fallen, då vi gick ut på en bro som leder fram till Djävulens gap, där drev en tunn dimma av vattendroppar och duschade oss hela tiden.

Fallen ligger på båda sidor om den brasiliansk-argentinska gränsen och alldeles bredvid ligger Paraguay. Från den Brasilianska sidan ser man hela fallen bäst men från den argentinska kan man se detaljerna. Foz de Iguaçufallen är 3,5 km breda och 75 m höga, de består av flera stora fall alla bredvid varandra, där Djävulens gap ligger som en hästsko. Det är en oerhörd kraft och skönhet i de enorma fallen.

100 km uppför Paranáfloden finns världens största dammbygge och vattenkraftverk Itaipu. Brasilien och Paraguay delade på kostnaderna, men det är mest Brasilien som använder elektriciteten så Brasilien köper elektricitet från Paraguay.

Staden Foz känns som en gränsstad och smuggelstad, om man åker över gränsen till Ciudad Presidente Stroessner i Paraguay, kan man köpa taxfree varor och smuggla dem till det av höga tullar importstoppade Brasilien och på så sätt tjäna en hacka, såvida man inte blir stoppad av tullen.

Folk i Foz är blonda, mörka, svarta, indianer och många kineser. Det finns nog alla nationaliteter här i Sydamerika. Man känner alla immigrantöden när man ser den röda jorden, den frodiga gröna växtligheten och känner den tropiska hettan. Man undrar om folk verkligen har lyckats här i den nya världen eller om de har fått några rötter här eller är det som Christos säger: "Alla kom hit för att roffa åt sig så mycket som möjligt, så att det inte blev kvar något till själva landet",

Jag tänker på de svenskar som bor här i närheten i Missiones i Argentina, och som kom hit för 50 års sedan och som har det hyfsat varken fattiga eller rika, men de vill inte återvända till Sverige, de tycker att svenskarna i Sverige är för kyliga, medan i Missiones hjälper alla till och är så vänliga.

Kerstin har varit strulig idag, hon har sina struldagar men de går över. Jag undrar varför jag gjorde den här resan? Den måste bli väldokumenterad. En Sydamerikansk Dagbok, En Latinamerikansk Dagbok, Anteckningar från en resa i Sydamerika, jag måste skriva rent allt det här när jag kommer hem.

15 Februari 1987

Vi har varit på besök i Ciudad Presidente Stroessner, bredvid Foz.

Staden är ett taxfree område, så alla turister, mest brasilianer i Foz åker över dit med buss, det är bara att åka över bron över Paranáfloden, så är man där. Det är ett superkapitalistiskt ställe fullt av butiker höjden och på tvären. Det går att betala i nästan vilken valuta som helst. Det är mest kinesägda butiker, men även indiska, engelska, tyska och även paraguayiska butiker. Man säljer allt, men inte så där jättebilligt som man tror att det skall vara, men det är säkert billigt för Latinamerika. Brasilianerna åker dit med tomma väskor och fyller dem med bärbara små TV apparater, videokameror, videoband, sprit och annat och åker tillbaka fullastade och sitter sedan och väntar på pizzerian och hamburgerbaren, stället vi är på nu med sina fullastade väskor och väntar på sin buss tillbaka till São Paulo eller Rio.

Ciudad Presidente Stroessner är som sagt så superkapitalistiskt att det verkar som inte en enda slant lämnas kvar i staden, butikerna är tjusiga men gatorna är upprivna leriga och förstörda, det är skräpigt och fattigt men det finns flotta butiker bevakade av grönklädda paraguayska pistolbeväpnade vakter som dricker maté i glas med sugrör av silver med en röd ädelsten i, förresten verkar det som om alla som inte är kineser dricker maté.

Maté är en te-liknade lätt narkotisk grön örtväxt som växer i Paraguay och Argentina. Nästan alla män dricker det ständigt. Det har oftast den kalla drycken i en termos klämd under ena armen medan de går och pratar.

För att åka till Ciudad Presidente Stroessner så behöver man inte stämpla sitt pass än mindre visa upp det. Man undrar vad staden har för framtid där allt intjänat bara försvinner från platsen. Det verkar inte alls finnas något välstånd där. Gränsstäder över hela världen har en viss speciell stämning av förväntan och smuggelgods eller kanske handel och genomfart.

Brasilien har alltid haft sina boomar, allra först sockerboomen på 1700-talet gummiboomen på 1800-talet, sen kom kaffeboomen och nu industriboomen som kanske kommer att hålla i sig ett tag. Dom tidigare boomarna har lett till att några få gummibaroner, plantageägare eller kapitalistiska fabriksägare har blivit rika.

Nu tror man att Brasilien skall bli rikt och resa sig, men det verkar som om utvecklingen har avstannat, att Latinamerikas ekonomis dynamo São Paulo har saktat in. Nästan all ekonomisk utveckling i Brasilien har sina rötter i São Paulo, Rio de Janeiro eller i Manaus i Amazonas.

Idag åt vi lunch på ett kinesställe, vi beställde en brasiliansk och en kinesisk tallrik och vi fick in massor med mat. Den som serverande var en liten charmig 12-åring blond flicka som jobbade hos kinesen, när vi skulle ge henne drick så sa hon att hon inte fick ta emot dricks. Vi förstod det efter en stund, men så visade hon oss att lägga dricksen på bordet under tallriken så tar jag det sen, sa hon. Så vi gjorde som hon sade.

Den röda jordens damm lägger sig överallt, tränger in överallt, man undrar om den någonsin går att tvätta bort.

I Foz såg vi igår, abadonados, övergivna små barn som drev omkring i några ruiner inne i staden. Abadonados springer runt på serveringen och ser eländiga ut och tigger, ibland så kommer en polisman och kör bort dem. Det är verkligen tragiskt att små barn 3-4-5 år gamla tigger och sedan blir de kallhamrade rånare om de har tur eller kanske otur, vilken otrolig skillnad mellan barnen på serveringen som tillhör en helt vanlig brasiliansk familj och de abadonados. Den yttre skillnaden är att abadonados har trasigare och smutsigare kläder men den riktiga skillnaden är milsvid.

Den lokala svarta religionen från Afrika Umbanda, syns överallt i form av små svarta statyer, svarta Macumba herrar i kostym och hatt vid vars fötter ligger pengar, godis, en halv öl och andra offergåvor.

17 Februari 1987 Asuncion

Nu är vi i Paraguays huvudstad Asuncion, Uppståndelsen, med en halv milj invånare. Paraguay är dubbelt som stort som England men har bara 3 milj invånare. 40% bor i städerna och var fjärde paraguayuan har flyttat utomlands. Vi lämnade Foz igår vid 10 tiden på morgonen med buss och passerade omedelbart Paranáfloden gränsen mellan Brasilien och Paraguay.

De brasilianska gränsvakternavar federala poliser i jeans och T-shirt och tuffa väst, där de stod Policia Federal och med k-pistar och pistol instoppade innanför byxorna. De såg både informella och tuffa ut. De paraguayska passkontrollen såg mycket striktare ut de hade vit skjorta och slips. Vilket verkar vara den officiella uniformen här i Paraguay. Passkontrollanterna tittade mycket misstänksamt på min kinesiska stämpel i passet som jag hade fått tre år tidigare i Kina. Paraguayarna gillar inte öststatsstämplar eller stämplar från Kuba och Nicaragua speciellt. Men så fick även jag komma in i Paraguay. Jag undrar om de förstod om den kinesiska stämpeln var kinesisk, eftersom det stod bara med kinesiska tecken i den.

Sen åkte vi 320 km i 5 timmar genom ett vackert böljande grönt jordbruks- och skogslandskap. Det såg lite ut som England. Det fanns lite gårdar insprängda här och var. Kor betade vid vägkanten. Gårdarna såg gammaldags och idylliska ut med hästkärror, men med mycket lite människor och nästan inga bilar, inga byar, inga städer.

Vi träffade ett kanadensiskt par i femtioårsåldern på bussen, frankofoner som pratade mycket bra engelska. Mannen såg ut som en tomte, med ett stort gråsprängt skägg, som Beppe Wolgers. Deras barn var vuxna och utflugna och paret skulle vara ute och resa i Sydamerika i ett år.

Vi kom fram till Asuncion, som såg trevlig ut på ett småstadsaktigt sätt. Ett par höghus men mest äldre lägre hus. Några vackra parker och så Paraguayfloden som flyter bredvid. Folket verkade stillsamma och ostressade. Vi hittade ett schysst rum på Plaza Hotel vid järnvägsstationen för 50 SEK med frukost. På vårt hotell verkar det bo många tyskar. I Asuncion bor det en hel del kineser och koreaner också.

Om Paraguay:

På 1800-talet var Paraguay mycket större än idag, man hade en isolationistisk politik och klarade sig ganska bra. Engelsmännen ville dock öppna landet för handel och pga. detta startade Brasilien, Argentina och Uruguay krig mot Paraguay 1865, det sk Trippelallianskriget. Ett mycket blodigt krig som varade i fem år. Paraguay höll ut mot en övermäktig fiende. Av 800.000 invånare överlevde 194.000 av dessa var endast 14.000 män.

Paraguay förlorade massor av territorium. Paraguays historia sen 1870 har varit att återhämta sig från katastrofen och nederlaget från Trippelallianskriget.

På 30-talet var Paraguay i krig med Bolivia om Chacodistriktet, som ligger i nordvästra Paraguay, även kallat det gröna helvetet, och Paraguay förlorade ytterligare territorium

Efter kriget kom massor av immigranter från Europa. Speciellt mennoniterna som är en religiös kristen sekt, som lever som på 1800-talet, mestadels tyskar och de har utvecklat Chaco.

Mennoniterna är jordbrukare i Chacodistriktet där invånartätheten 1 inv/km2 att jämföra med Sveriges 22 inv/km2 vilket redan det räknas som en mycket låg befolkningstäthet. Sverige har 8 milj och Paraguay har 3 milj.

Både spanska och guaraní är officiella språk i Paraguay, Guaraní är ett indianspråk.

Det känns konstigt att befinna sig på södra halvklotet 15000 km från Sverige och ändå trivas och känna sig hemma när man reser. Man behöver några dagar och sedan kopplar man av. Det är återigen nyttigt att resa man blir mer tolerant och lär sig massor om världen. Man får se allting i verkligheten framför sig. Man inser att vi har det bra i Sverige. När man ser alla tiggare, tiggarpojkar och -flickor på gatorna. Folk här verkar ta hand om varandra mycket mer än vi i Sverige. Är det för att det är fattigare här? Paraguay är riktigt jordbruksland och är det fattigaste landet i Latinamerika.

Matédrickandet är mycket utvecklat i Paraguay, man dricker ur speciella behållare gjorda av horn eller skalet av av någon stor hård frukt, t.ex. kalebass. Man suger upp matén mha. ett sugrör, "en bombilla", gjord av metall eller silver med en sil i botten. Maté är ett te som görs av speciella örter. Man fyller hela tiden på med nytt vatten från en annan behållare i matébehållaren. Kallt vatten på sommaren och varmt på vintern.

Jag har läst i SAS Cityportrait's om Buenes Aires, Montevideo, och Santiago de Chile, dvs. om Argentina, Uruguay och Chile. Där står det om hur fantastiskt, vackert och bra allt är. Medan i South American Handbook står det lite mer om verkligheten om politiska system, ficktjuvar och mycket, mycket annat.

19 Februari 1987

Det är bra shopping i Asuncion billigt med elektronik., läder och lädervaror, speciellt Splashskjortor. Vi äter på Restaurant Mundo (Världen). Den är koreanskägd men de anställda är paraguayare och maten är internationell och mycket god. Kvinnorna i Paraguay är mycket vackra, man skulle vilja äta upp allihopa.

Idag har vi degat och tagit det lugnt men ändå känner jag mig helt utmattad. Imorgon sticker vi till Buenes Aires, det ser jag fram emot.

Imorgon fyller Kerstin 25 år. Kul det måste vi fira. Igår var vi på Taurino Taberna en fin spansk restaurang. Där åt vi paella och drack vitt argentinskt vin. Paellan var så där, vinet mycket gott, musiken var mycket trevlig och stämningen perfekt. Vi fick höra paraguayiska sånger på guaraní, indianspråket. Mycket vackra sånger det lät som spanska som man inte förstår. Det visade sig att kyparna talade guaraní uppblandad med spanska. Sångaren och gitarristen kunde alla möjliga språk. Sångaren kunde även svenska eftersom han hade bott sex år i Sverige och varit gift med en svenska. Nu var han gift med en engelska och bodde i Paris halva året och den andra halvan i Asuncion.

Våra vänner det kanadensiska paret var med oss på restaurangen och vi fick veta att han varit präst eller missionär i São Paulo för 20 år sedan, då reste han också omkring i Sydamerika. Hans fru hade tydligen varit gift med någon annan innan och hon hade två vuxna barn, men nu hade Jean Claude och Pierrette som de hette funnit varandra. Hon jobbade som förskollärare på en katolsk skola och han jobbade som arbetsförmedlare/socialarbetare.

Just nu sitter vi i Hjältarnas park och tittar på folklivet. Mittemot oss har en matéförsäljerska inrättat ett litet stånd i ett buskage, som hon håller rent och snyggt. Hennes affärer verkar gå bra. Kunderna kommer till henne för att få sina matékannor påfyllda eller så går hon till sina kunder.

Jag börjar urskilja guaraníindianerna i Asuncion, de är mycket mörkare än spanjorerna och talar förstås guaraní med varandra.

Man undrar hur alla gatuförsäljare kan leva på vad de tjänar. Det finns massor av skoputsare, musikkasettförsäljare, läsk, parfym, klock, räknare, smink, solglasögon, tidnings, smörgås, korg, indianhantverk och matéförsäljare och slutligen tiggare. Hur kan alla dessa överleva med en sådan konkurrens ? Här är det nästan lika många försäljare som när vi var på Java i Indonesien.

Skoputsarpojkarna är från 4-5 år och uppåt. De små pojkarna har bara en enkel skoputsarlåda och inga skor på fötterna, och de äldsta har en fast skoputsarlådor med tillhörande stol och skor på fötterna och de frågar aldrig kvinnor om de behöver skorna putsade.

Det är intressant med fattigdomen och de sociala orättvisorna i Sydamerika. Så fort en progressiv regim kommer till makten i något latinamerikanst land och denna regim säger t.ex. att höja minimilönen till 300 SEK i månaden så blir det en statskupp av militären vilken är iscensatt av USA. Om hela världen blev rättvis, vad fattiga alla skulle bli i Europa, USA och i Sverige. Se på Nicaragua och Kuba, två länder ivrigt bekämpande av USA därför att deras exempel är ett hot mot det rådande systemet i Latinamerika. Asien som ligger längre bort från USA har inte riktigt samma sociala och orättvisor som i Latinamerika, utom förstås stackars Filippinerna, somär som en amerikansk koloni. Paraguay skiljer sig från Uruguay därför att i Paraguay finns det indianer kvar medan i Argentina och Uruguay utrotades alla av spanjorerna.

I Paraguay utövar man den spanska seden med siesta, man stänger butikerna klockan 12.00 och öppnar igen klockan 15.00 fram till 20.00 på kvällen. När butikerna öppnar på morgonen vet vi inte eftersom vi sover då.

Det finns massor av svartväxlare på gatan, som vill växla till sig guarani som pengarna heter, mot dollar eller tvärtom, med de tar inte resecheckar. På Plaza de los Heroes, Hjältarnas Torg, så finns det ett kapell för de stupade under Trippelallianskriget och Chacokriget mot Bolivia. I kapellet finns två okända soldater begravda från de två krigen.

På väggarna i kapellet finns det olika plaketter uppsatta med hedersbetygelser från alla möjliga länder och organisationer. Även från de fd. fiendeländerna Argentina, Uruguay och Brasilien.

21 Februari 1987 Buenes Aires

Igår fyllde Kerstin 25 år, ett kvartssekel, en fantastisk ålder för en kvinna, helt perfekt. Mogen som en persika eller päron, inte Perón. Så vi åt kött bröd och drack rött vin till, köttet grillat på träkolsgrill Parilla vilket är ordet för Grill Restaurant. Ursmaskigt och sen gick vi på aircondition-bio och så Crossroads en skitbra bluesfilm med musik av Ry Cooder. Buenes Aires känns som en blandning mellan London och Paris. Jättebiffarna var utan fett och ben och kostade 10 kr, vinet 8 SEK för en halvflaska, rött eller vitt rena festen.

Florida är den stora gå- och shoppinggatan och där alla Buenes Aires bor eller porteños som dom kallas, promenerar. Folk är mycket vänliga och tålmodiga mot oss korkade utlänningar.

Det var inget strul alls att passera gränsen mellan Paraguay och Argentina trots att jag är brittisk medborgare och Storbritannien fyra år tidigare varit i krig med Argentina om Falklandsöarna eller Islas Malvinas. Gränsövergången var slafsig och lite småkomplicerad men det gick med lite tur. Jag hade faktiskt ordnat visum på argentinska konsultatet i Rio. Efter att vi varit inne i Argentina så åkte vi genom provinserna Formosa och Chaco. Det fanns en 3-4 vägspärrar som bemannades av National Gardet som ville kontrollera bussen och oss. Men tydligen gick kontrollerna mycket enklare om varje postering fick två stora flaskor Coca-Cola eller Fanta. Så bussfirman Brujula hade utrustat bussen med två stora backat läsk. Bussen som enligt biljetten och priset var super-lujo var skit. Dom stängde av luftkonditioneringen så fort de blev mörkt så det blev alldeles hett inne i bussen, och fönstrena gick inte att öppna, för övrigt så var luftkonditioneringen så dålig att det inte ens blev svalt när den var på. Bussen var av tidig 60 tals modell med sex par hjul. Och vi såg en annan liknade med åtta par hjul. Suck !

I Buenes Aires finns det många pizzerior och pastaställen och så klart parillor grillställen. Hotellet vi bor på heter Cordoba och har en stjärna *, och det är den precis värd, men personalen är trevlig.

Buenes Aires grundades 1535, men fick överges pga. de fientliga Pampasindianerna och då togs sig spanjorerna uppför Paraguayfloden och grundade Asuncion 1537, där guaraniindianerna var fredliga. Buenes Aires återgrundades 1580. All handel med Sydamerika gick då över Lima och Peru och ej över Buenes Aires förrän 1810.

På 1500-talet delade spanjorerna och portugiserna upp världen i två delar. Afrika skulle bli portugisiskt och de nyupptäckta kolonierna i Amerika skulle bli spanska, men så upptäckte man Brasilien och det låg öster om skiljelinjen så det blev portugisiskt, just väster om Buenes Aires går gränslinjen.

Nu är vi i Buenes Aires hamn La Boca, munnen, namnet kommer kanske efter alla immigranter den slukade. La Boca är också en stadsdel lite som Södermalm i Stockholm, en gammal arbetarstadsdel och konstnärsstadsdel. Det är så där lite charmigt och inte alls så dumt. Här måste tangon har fötts runt år 1900. I hamnen ligger gamla skeppsvrak, mycket symboliskt. Det finns god mat i Buenes Aires och pizzorna är ursmaskiga i La Boca, speciellt en sorts spenat- och bechamelsåspizzor.

Buenes Aires har många poliser som står i gathörnen. Poliserna ser ut som franska poliser. Bilarna ser också franska ut. Peugot, Renault och Citroën och italienska Fiat, en del modeller är sådana som har slutat tillverkas i Europa, men som fortfarande tillverkas i Argentina och som givetvis görs lite modernare. Argentina har en stor bilindustri.

Husen i Buenes Aires ser franska ut med spiror på taken, precis som i Paris fast större som allt i den nya världen Avenyerna är breda fast stadsbussarna är sådana där förkrympta Mercedesbussar som i hela Latinamerika utom i Brasilien där de har riktiga bussar stora rejäla Scaniabussar som tillverkas på licens i São Paolo. Man ser att Buenes Aires varit en mycket rik stad - byggnaderna, statyerna och avenyerna är mycket pampiga och påkostade. Folk verkar glada, trygga och harmoniska. Argentina är till ytan världen åttonde största land. Det har 30% av Europas yta, men bara 26 milj invånare.

I Argentina finns det svartkurs på dollar. När vi anlände hade vi hört av några travellers att dollar stod i 1,65 Austral men överallt stod det 1,39 Austral. Så gick vi och växlade en resecheck i en affär och då fick vi 1.50 istället för 1,39 utan kvitto. AHA, det finns en svartkurs och sen när vi frågade på ett annat ställe så sa växlaren 1,70. Tydligen är det olagligt att växla svart, men alla gör det. Det första växlingskontoret lurade oss på 10 A, men det kunde ha gett oss den officiella kursen, men i alla fall.

22 Februari 1987

Här på restaurant Oriental Grill får vi alltid de största och dyraste portionerna för att vi skall betala mer, suck !!

Vi har precis smaskat i oss en jättemåltid bestående av tonfisksallad, bröd, rött argentinskt vin, grillade jättebiffar och potatismos. Vi är lätt berusade och sitter därför kvar för att smälta allihop.

Vinet är billigt och dricks överallt. Det finns tom på hamburgerrestauranger och fås då i pappmugg.

Vårt hotell Central Cordoba är trevligt, rummet är svalt och har badrum med varmt vatten och en balkong mot Av. San Martin, ett kvarter från Av. Florida, som är den stora shopping- och gågatan i Buenes Aires.

Igår var det en liten tjuvstart på karnevalen och folk hade samlats längs hela Avenida de Mayo. Barnen hade sprayburkar med citrondoftande skum som de sprutade på alla andra barn och på en del vuxna också. Fem stycken ungdomar attackerade Kerstin så att hon fick sprayburkssnö på sig, mycket snällt.

Igår åt vi på restaurang Felipe II, där fick vi 1/2 karaff vitt vin, aqua mineral, bife de churazo, asado, dvs. totalt 3 grillade biffar, potatismos och kaffe för det fascila priset av 36 SEK.

I förrgår bad oss några ungdomar att skriva på en namninsamling mot en lag som skulle ge amnesti eller preskribera alla brott begångna under militärjuntan, bla. cirka 30.000 (?) människor som "försvann" troligen mördade. Vi skrev på.

23 Februari 1987

Idag var det en svettig dag, sol och inga moln, annars brukar det blåsa bra här i Buenes Aires, som betyder Bra Vindar, på spanska. Vi var i en datorbutik, som sålde Apples Macintoshdator. Vi blev väldigt väl bemötta och vi fick se lite demonstrationer av program. Mycket trevligt.

Vi har gått mycket i Buenes Aires mina fötter och ben värker. Det finns två stora shoppinggator. Florida och Lavalle. Där har vi gått mycket. Vi såg katedralen som utanpå såg ut som ett grekiskt tempel och med en eld brinnande vid väggen för den okände soldaten. Inne i Katedralen var det fullt av små kapell med Maria och Jesus. Katedralen ligger vid Plaza de Mayo. Bredvid regeringspalatset, Casa Rosada, som kallas så för att det är rosa.

Vi har handlat kläder och växlat svart i en pälsbutik, som var full av turister som ville växla.

Vi har druckit vin (och öl) och ätit grillat kött och potatismos på Restaurante Felipe II, vår favoritrestaurang, jättebilligt. På kvällarna har vi ätit Crema Americana jättesmaskig glass och gått två gånger på bio och sett Legal Eagle och Crossroads.

Imorgon skall vi hem till Rio De Janeiro via Foz de Iguaçu. det kommer att ta c:a två dygn att åka buss den cirka 3000 km långa sträckan hoppas vi, och det kommer att kosta 40 US $ dvs. 250 SEK. Det är billigare för oss att åka inrikesbussen till Puerto Iguazu som ligger på den argentinska sidan och sen ta oss över till Foz och därifrån ta en brasiliansk buss till Rio än att åka direkt med en internationell buss. Vi sparar cirka 40 dollar.

24 Februari 1987

Sitter på bussen på väg från Buenes Aires till Puerto Iguazu. Det är en air con buss även kallad kylskåpet. Busschaufförerna som är två stycken byter av varandra med att köra, pimplar varm maté hela tiden. Det är skönt att sitta och åka air con buss för en gångs skull.

25 Februari 1987, Foz de Iguaçu, Brasilien

Dödstrött, hett som fan, vi är nästan bedövade av hettan. Lyckligtvis hittade vi en Rio buss med två platser åt oss som avgår från Foz ikväll.

Foz är en ganska tråkig håla där man kan sitta på Rafain Center ett sorts pizza, hamburger, tårt, kaffeställe och titta på dom andra människorna och inte göra någonting. Det är samma ställe vi satt på när vi var här förra gången. Stället är djävligt opersonligt. Man betalar först i kassan och sen hämtar man käket. Där sitter en massa brasilianare som har köpt billiga grejor på andra sidan gränsen i Ciudad Stroessner i Paraguay. Taxfree.

Vägen var från Buenes Aires till Foz var spikrak och bra. Det var bara slätt så långt ögat kunde se. Bussen stannade till för en paus vid ett värdshus igår kväll. Värdshuset hade ett jättelikt grästak och myggnät och utanför låg det drivor av döda insekter. Vi fick äta argentinskt smörgåsbord för 20 SEK. För det priset fick vi äta så mycket vi kunde av för oss okända rätter. Det var någon sorts svamp och en kokt rotfrukt som smakade morot. Det två busschaufförerna fick säkert maten gratis för att de hade fört en busslast hungriga människor hit och ingen annanstans.

Kerstin skriver hela tiden i sin dagbok om hur dum och elak jag är. Jag skriver aldrig så om henne. Det tycker jag är taskigt. Man kan säga till personen direkt om man tycker så. Speciellt om man känner varandra bra.

Jag tror att jag tycker om att resa och se nya platser. Det är alltid fascinerande. Det är därför jag skriver dagbok för att det händer saker som är intressanta och annorlunda från vardagen, i Stockholm upplever jag inte att det händer speciellt mycket. Dagen är vardag. Det kanske beror på att man inte är observatör utan är med, emedan här i Latinamerika och Asien eller var man än reser är man mer eller mindre " mas o menos", underbart spanskt uttryck, en observatör. Sedan har man massor av ledig tid till att tänka och skriva.

I och med resandet tänker jag ibland, att jag förlorar värdefull tid till något "stort", som jag kan göra i Sverige, dvs. plugga mer. Men samtidigt tror jag att livets universitet är värdefullt och på totalt mina tio månaders resa i Sydamerika och Asien, 1983, 1984 och 1987 har lärt mig mera om livet och människor än vad tio månaders pluggande skulle ge mig, även om det vore de mest intressanta studier.

Eller som Kerstin säger: Dom flesta människor i Sverige har större möjligheter än att bara skaffa en utbildning och ett jobb. Dvs. de borde resa och se sig om i världen och försöka förstå andra människor, men jag säger att de flesta vill det inte de är rädda eller osäkra.

Sen har vi tiggarna och ett moraliskt problem. Skall man ge dem pengar eller inte ? Vi ger dom inte någonting, Men frågan är vad skall man göra ?

"En del av svaret är att ett samhälle, en stat, en grupp människor, skall kunna respektera varandra och ge varandra en möjlighet att leva ett människovärdigt liv. De samhällena, de människor och de stater som inte uppfyller detta minimikrav på vanliga medmänsklighet förtjänar inte och ska ej heller ges pengar så att det förmås härska ännu längre. På något sätt måste Brasilien lösa sina problem. Men varken de eller jag löser det med Tiggeripengar" Sa Turisten Kerstin.

Problemet med världen är att de dumma är så tvärsäkra och de kloka så fulla med tvivel.

FORUM 87

Usch vilket simpelt sätt att bemöta ett resonemang ! Kom med något nytt till kritiken, skrev Kerstin.

28 Februari 1987

Nu är vi i Rio igen efter exakt en månad efter att vi anlänt hit från Sverige. Färden från Foz var en pärs och Foz var jättehett. Vi satt i hettan och hade ingen sval plats att fly till, vi drack och drack, Coca-Cola och mineralvatten, säkert tre liter vätska var och kissade ingenting, svällde upp och kände att vi höll på att koka bort i hettan.

Sen på kvällen tog vi bussen till Rio. Bussen var full av brasilianare med massor av smuggelgods från Paraguay. Dom hade köpt med för mycket av vad som var tillåtet att ta med in i landet. Små radioapparater, freestyle, bärbara mini-TV, videokassetter och allt möjligt skräp som är billigt i Paraguay och som man kan sälja dyrt i Rio. Efter det att vi lämnat Foz började brasilianarna schackra om hur de skulle dela upp smuggelgodset mellan sig, så att de skulle kunna ta det igenom Fiscalicão, tullen, som inte låg på gränsen mellan Paraguay och Brasilien utan en bit utanför Foz på väg till Rio, givetvis upptäckte brasilianarna på bussen oss skyldiga turister och försökte pracka på oss grejor. Det kändes väldigt obehagligt och de var väldigt påprackandes och vi ville naturligtvis inte ta med oss något man vet ju aldrig vad som finns i paketen. Suck. Det kändes som om vi var på en buss full av smugglare och snart kommer tullkontrollanterna.

Plötsligt började pengar dyka upp och byta ägare, sen blev det en del högljudda förhandlingar och slutligen blev det mörkt och tyst och alla låtsades sova och till sist kom vi fram till tullen. Tullkontrollanterna undersökte baggageutrymmena, busschauffören pratade lite med tullarna och sen åkte vi långsamt iväg. Emedan vi såg en hel hög med bussar bli stoppade med passagerarna ute och öppnandes sina väskor och tullsnokarnas händer i dem och i bussarna noggrant undersökandes.

I vår buss utbröt plötsligt hurrarop loss och alla var jätteglada. Även vi andades ut och tänkte nu har vi sparat tre timmar och ingen i bussen är sur på oss. Sen visade det sig att antagligen hade chauffören fått pengar av smugglarna för att muta tullarna Eller som en av smugglarna uttryckte det. "El sabe de conversar". Han kan konversera, syftandes på busschauffören som talade med tullarna.

Så det var så det gick till. Sen körde chauffören som en galning genom Brasilien. Kl 22.30 så klart var det dags för middag. I Sydamerika så äter man lunch så där vid 2-3 tiden och middag vi 9-10 tiden på kvällen. Dagen efter trummade och sjöng smugglarna sambasånger mycket glada och lyckliga över att de var nära Rio och att det snart skulle vara karneval och att de ha fått sitt smuggelgods genom tullgränsen. Vi kom hem till faster Elva och Christos på kvällen något trötta och riktigt smutsiga efter 3000 km bussfärd under två nätter och tre dagar, Puh!

2 Mars 1987

Karnevalen eller Carnaval, på 3:e dagen. I förrgår på karnevalens första dag var vi ute på kvällen och gick på Copacabana; Vangos, Elva, Kerstin, Mando, Dimitri och jag. Då såg vi transvestiterna och andra män utklädda till kvinnor och nunnor med glitter i ansiktet som blockerade strandvägen Avenida Atlantica.

Transvestiterna stoppade all trafik i ena riktningen, och ibland släppte de de fram bilarna en och en, medan de åkte på deras motorhuvar poserande och häcklande, emedan folk på båda sidor av vägen applåderade och hurrade. En polis försökte öppna vägen så att bilarna skulle kunna passera, men han blev utbuad, efter en stund kom tre polispiketer med tjutande siréner och då sprang alla transvestiter in på Copacabanas smågator, lite senare när poliserna hade försvunnit, var transvestiterna tillbaka och samma uppvisning började igen.

På Rua Santa Clara där vi bor ligger en liten bar och restaurang som heter Clara i korsningen Rua Santa Clara och Rua Barata Ribeiro. Där har dom varje dag och kväll levande sambamusik, det sitter alltid ett litet gäng entusiaster och spelar. Men under karnevalen, har dom spärrat av den lilla gatstumpen där baren ligger på Rua Santa Clara och riggat upp högtalare och musikanläggning och ett litet podium, där de ställer upp en liten sambaorkester som spelar och folk från kvarteret dansar hela natten. En kvarterskarneval med kvartersbandet "Banda de Santa Clara". Det är fullsmockat med folk och de två barerna på gatan säljer dricka.

Nästa dag på kvällen åkte vi in till centrum och såg på det stora karnevalståget på Avenida Rio Branco. Det var mycket folk och skräpigt. Det grillades kött och dracks öl, läsk och caçacha, sockerrörsbrännvin. På dagen innan hade vi alla varit med Vangos på en fiskrestaurang "O Vivo Peixe", "Den Levande Fisken", efteråt blev vi alla utom min mamma illamående, så på natten hade vi våra diarrér,. När vi befann oss på Rio Branco började vi känna av fisken, vi tittade på några defileringar av några "bloco". Ett bloco är batteriet, (slagverken), dansarna och sången.

På Rio Branco såg vi en social protest, en clown hade ett plakat där det stod Salario Minimal 1368 cruzados = 300 SEK, och sen stod det de nödvändiga utgifterna för att leva och då fattades lika mycket till.

Folk dansade samba till många små sambaorkestrar. Barnen och en del vuxna var utklädda till monster eller häxor och det var allmän karnevalsyra och männen var utklädda till svampiga, slampiga och vampiga kvinnor.

På sambadromen i Rio, som är det avlånga specialbyggda stadionet kan man se defileringen av det "riktiga" sambatåget eller det proffesionella tåget, bestående av olika Escola de Samba under tre dagar eller snarare tre nätter. Det finns 90000 sittplatser och totalt 60000 defilerande under tre nätter. Cirka 24 Escola de Samba, Sambaskolor eller Sambahus. Varje skola bedöms med avseende på 10 punkter med 10 poäng på varje punkt. Batteriet, dansen, sången, den som bär flaggan, porta de bandeira, dvs. kungen och drottningen, fantasia, alegoria, dräkterna, kulisserna osv, osv. Biljetterna till den stora riktiga karnevalen på sambadromen säljs för 600 crz = 150 SEK, men svartpriset drev upp priserna 6-7 gånger, så att de kostade nästan 1000 SEK för en sittplats för en dag. Faster Elva försökte köpa biljetter genom den grekiske konsuln i Rio, som tilldelats 20 biljetter men någonting gick snett och då började svartabörsaffärerna, först gick priserna upp och sedan dagen före karnevalen gick priserna ned eftersom folk försökte bli av med överblivna biljetter.

Igår var vi med Elvas gamla universitetskamrat och hennes man på deras klubb, nära Jardim Botanico. Klubben var enligt dem "fechado" dvs. sluten för icke medlemmar och det visar att det är en fin klubb, ju mer sluten en klubb är desto bättre, desto finare.

Klubben låg vackert vid en stor skog eller djungel där det även fanns makaker nära Rio, en halvtimme med bil. Det fanns swimmingpool, palmer, gräsmatta drinkar och sauna (i den här hettan !! ) och så klart utvalda människor. Våra värdar var dock mycket trevliga och rara.

Barra de Tijuca

Dagen innan hade vi även varit på en liten utflykt söderut eller snarare västerut från Rio De Janeiro och Copacabana, förbi Ipanema, Leblon, São Conrado, längs kusten förbi vita stränder, blått hav, granitberg, kullar klädda i grönt, villor, allt mycket vackert, ända bort till Barra De Tijuca som har en 20 km lång strand och en del utspridda skyskrapor och så klart Barra Shopping, Latinamerikas största shoppingcenter med inomhus-skridskobana.

4 Mars 1987

Imorgon sticker vi till Bolivia. Igår kväll gick vi runt i Ipanema och Copacabana för att kolla in firandet av karnevalen. I Ipanema var det inte mycket som hände förutom utanför baren "Garota do Ipanema" efter sången med samma namn "Girl from Ipanema", Flickan från Ipanema. Den berömda sången skrevs just på den baren av Jão Jombin. Utanför baren firade man karneval. Samban var mycket hård och diskantig och det var en underlig stämning,. Då upptäckte Kerstin att att det nästan bara var män där. Vackra män Aha! Homosexuella som firar karneval. Sen gick vi tillbaka till Copacabana där var det full fart på sambatåg, dans, tranvestiter som blockerade trafiken och allt som hör till en karneval.

Vi kom till vårt kvartersband. "Banda do Santa Clara. Där spelade man rock och folk dansade och det var bra stämning. Helt plötsligt såg vi en kille som sprang för livet och efter honom kom en svans av andra killar som jagade honom och fler slöt upp. Det var lynchstämning. Jag undrar om någon visste varför dom jagade honom. Det var mycket obehagligt. Han sprang iväg och kom sedan tillbaka. Då slutade musiken och en man skrek att dom skulle sluta för annars skulle polisen komma och stoppa festen och att de måste få stopp på det onödiga våldet osv. Jag såg inte vad som hände med killen, kanske var han en tjuv kanske hade han grälat med någon. Vem vet?

6 Mars 1987 Campo Grande

Vi anlände till Campo Grande från Rio efter 22 timmars bussfärd och c:a 1500 km färd. Vi bor på Hotel Plaza som är ett hyggligt hotell för 30 SEK/natten, det kunde varit bättre men det blir bara för en natt.

Dagen innan vi åkte från Rio såg vi "The Mission", en film som handlade om indianstammen Guaraní och jesuiterna i gränsområdet mellan Brasilien, Paraguay och Argentina. Ett område som faktiskt kallas Misiones eftersom Jesuiterna verkade som missionärer där från 1609 till 1769 under 158 år. Det gjorde ett mycket intressant experiment. De grundade ett 30-tal missionärsstationer eller kollektiv som styrdes efter teokratiskt socialistiska principer. De lyckade få många guaraníindianer att lämna skogen och bosätta sig på kollektiven där de odlade grödor, byggde magnifika kyrkor, gjorde vackra konstverk, hade körer och symfoniorkestrar och där vinsten delade lika enligt socialistiska principer. Det gillades dock varken av spanjorerna eller portugisierna som ville ha indianerna som slavar till plantagerna och Bandeirantes från São Paolo, en sorts portugisiska kolonisatörer attackerade dessa kollektiv, så att folket dödades och byggnaderna förstördes och fick överges.

7 Mars 1987

Vi sitter på järnvägsstationen och väntar på vårt två timmar försenade tåg till Corumba vid den bolivianska gränsen. Jag gillade inte vårt hotell, inte för att det var smutsigt, för det var det inte, utan för att jag vill ha stora rum, eller stora fönster med lite utsikt eller eget badrum.

Igår var vi på Museo do Bosque, med konstiga missbildade djur, kalvar med två huvuden, eller två par bakben. Eller ett föl med bara bakben osv. Sen fanns det massor av snäckor, fossil och mineral. Indianföremål, fjäderskrudar, vapen, kanoter, kläder och alla möjliga föremål, slutligen fanns det uppstoppade djur från Pantanal. Fåglar, ormar, alligatorer, tapir, osv. Ett mycket intressant och välgjort museum. Pantanal som vi skall åka igenom ligger mellan Campo Grande och Corumba och är ett mycket stort träskområde som har ett mycket rikt djur- och fågelliv, som det går att beskåda och det går även att fiska.

Campo Grande är en ganska lugn håla på 280 000 invånare med låga utspridda hus. Det finns inget speciellt att göra folk, är vänliga men annars "suck". Campo Grande har en stor japansk koloni som km hit i början på 1900 talet.

9 Mars 1987 Santa Cruz de la Sierra.

"Bergets heliga kors" i Bolivia är vi nu i, mitt i Sydamerika. Santa Cruz de la Sierra ligger på 500 möh vid Andernas fot. Bolivia har blivit mycket dyrare sen jag var här sist för fyra år sen, säkert en 2-3 gånger dyrare och det finns ingen svartväxling längre. Vi åkte från Campo Grande med tåg som var försenat till Corumba som ligger på gränsen till Bolivia.

Bolivia är två gånger större än Spanien och har sex miljoner invånare. Viktiga exportprodukter är tenn och silver och andra mineraler och jordbruksprodukter. Kokabladen som odlas lagligt i landet för dess eget behov, har en illegal användning också som den viktigaste hårdvalutan i form av kokain och kokapasta för export.

10 Mars 1987

En skön lugn turistdag. Sitter och dricker en kall öl på Plaza del las Armas som är huvudtorget i Santa Cruz del la Sierra. Det är ett riktigt klassiskt sydamerikanskt torg med palmer, koloniala officiella byggnader, kyrkan och några serveringar och namnet Plaza del Armas, (Vapentorget) är också ett klassiskt namn på huvudtorget i städer och byar som grundades av spanjorerna i Spanska Amerika.

Santa Cruz de la Sierra är en välbärgad stad och rikt från exporten av kokablad, och kokapasta. Kokapastan exporteras till Colombia där den raffineras till kokain och vidareexporteras till Miami, USA. En av kokainsmugglarna i trakten har finansierat ett sjukhus och en skola med hjälp av kokainpengar så han är populär i trakten.

Vi sa adjö till Maria och Uffe ett svenskt par som vi träffade på tåget på väg till Corumba från Campo Grande. Uffe och Maria hade en skrikande brist på pengar och skulle till Arica i Chile för att få påfyllning med pengar. Det hela var lite pinsamt eftersom killen gjorde av en massa pengar på öl och cigarretter och flickan ingenting. Men nu får väl de spara för att komma fram. Jag tror det fixar sig.

På tåget från Campo Grande till Corumba träffade vi en brasiliansk kille från Corumba som hade varit utbytesstudent i Nya Zeeland och som var en liten fixare och men som tyvärr blivit av med sitt pass i Santa Cruz de la Sierra i Bolivia och han fick inte något nytt pass av Brasilianska staten därför att myndigheterna undrade hur han blivit av med det och hur han hade tagit sig in illegalt i Brasilien utan pass. I vilket fall som helst var han trevlig att prata med.

Nåväl vi bodde på ett OK hotell i Corumba, stämplade ut oss ur Brasilien på järnvägsstationen tog en buss till Bolivianska gränsen, stämplade in oss i Bolivia och växlade till oss några bolivianos, dvs. lokal valuta, och tog en rip off taxi som vi knockade ner priset på, till den bolivianska järnvägsstationen i Quijarro.

Järnvägsstationen som egentligen är Quijarro, är otroligt smutsig och fattig. En stackars schweizare som vi träffade på stationen blev ficktjuvad på 70 US dollar i pesos på järnvägsstationen.

Vi köpte två förstaklassbiljetter till Santa Cruz de la Sierra. Tåget var schysst. Bolivianerna hade tydligen köpt in bättre begagnade Fiat dieseltåg och det var bekvämt, men vi blev rejält myggbitna på den 20 timmar långa tågfärden genom Pantanal ett sumpigt och mygginfekterat träsk.

Förra gången flög jag med ett skruttplan på en timme eller så. På tågfärden mötte folk upp på stationerna med hurrarop och orkester och målarfärg som dom kastade på tåget, så att passagerarna fick färg på sig. Vi kom fram till Santa Cruz de la Sierra och hittade ett hotell som var OK lite dyrt bara, 100 SEK för ett dubbelrum med bad men inget fönster. Dyrt för Bolivia men Bolivia är mycket dyrare, än när jag var här för fyra år sedan och det är dyrare än Brasilien. Santa Cruz var ganska hett när vi anlände men det var torr luft. På kvällen började det regna och temperaturen föll snabbt till 18 grader Celsius och stark sydlig vind från Argentina och Pampas den så kallade "Surazo",

Santa Cruz de la Sierra grundades 1561 av spanjorer som kom från Paraguay. Staden ligger på 437 möh och det var här utanför som Che Guevara dödades med sin lilla gerillagrupp av den bolivianska armén 1967 och hans av kulor genomborrade grupp visades upp för utländska journalister.

Santa Cruz har idag 400.000 invånare och har jordbruk och olja som huvudsakliga inkomstkällor. Det finns många mennoniter som bor i byar och lantgårdar runt Santa Cruz och som har egna skolor och talar en ålderdomlig tyska.

Mennoniterna kom ursprungligen från Tyskland, därifrån de flydde under religiös förföljelse, till Kanada och USA på 1850-60 talet och sen därifrån kom några till Bolivia på 1950-talet och de lever som på 1850-talet, fast de får använda sig av traktorer med järnhjul. Mennoniterna har en sorts ortodox renlärig kalvinistisk tro.

Mennoniterna syns ganska mycket i Santa Cruz, kvinnorna med sina långa 1800-tals klänningar och stora stråhattar och männen med sina snickarbyxor och skjortor och hatt.

Det finns även en japansk koloni från Okinawa och så klart kineser och kinesrestauranger och även sikher, araber, judar och andra folkslag, en mycket internationell stad.

De flesta i Santa Cruz är mestiser dvs. en blandning mellan indian och europé.

Byggnaderna i Santa Cruz är mest kalkade envåningshus med överbyggda trottoarer, precis som i en riktig cowboystad, med tegelpannetak som det växer gräs och kaktusar på.

Stadens byggnader har en klar kolonial prägel med ett 24 Septembertorg och en Metropolitankatedral i rött tegel och Palacio de Justicia i kolonialvitt vid Plaza del Armas torget.

12 Mars 1987 La Paz

La Paz, Bolivia, världens högst belägna huvudstad på 3700 möh. Sucre är den officiella huvudstaden hur det nu hänger ihop. La Paz betyder "Freden" på spanska och La Paz grundlades 1548 av spanjorerna när de sökte skydd på Altiplano, den stora högplatån på 4000 möh, som täcker stora delar av Bolivia och Peru. Spanjorerna kom från Peru på jakt efter guld och sökte skydd från de kalla vindarna på Altiplanon i den sänkan där La Paz ligger 300 m nedanför Altiplano. Spanjorerna hittade guld i floden Choqueyapu. La Paz är en mycket vacker stad omgiven av snöklädda bergstoppar på 6000 m. Det högsta berget är Illimani, 6462 mö, och andra nästan lika höga bergstoppar. Alla snöklädda året runt.

Vi flög hit från Santa Cruz de la Sierra 7.30 på morgonen med en Boeing 727, ett jätteplan tyckte vi med tanke på sträckan knappt 500 km. Att åka buss tar över 30 timmar. Flygfärden var mycket vacker med Anderna och molnen nedanför oss, man såg allt i den klara luften. Sist för fyra år sedan flög jag till Cochabamba som ligger 2500 möh, med ett militärplan och sedan åkte jag rälsbuss från Cochabamba till La Paz, också en mycket vacker färd över bergen och Altiplanon.

De säger att de bolivianska piloterna är de bästa i världen och det kan nog stämma för de dåliga får ingen andra chans i dessa bergiga trakter.

Vi landade på El Alto, Höjden, världens högt belägna kommersiella flygplats, på 4000 möh på Altiplanon strax ovanför La Paz. Vi tog taxi ner till La Paz en mycket vacker färd. Taxin var en blå jättelik gammal nersutten amerikanare, det satt en 7-8 personer med oss i den. När vi kom ner till La Paz gick vi en kort bit med våra ryggsäckar till hotellet, då förstod vi hur tunn luften är på 3500 möh för vi blev alldeles flåsiga av syrebristen. Vi tog in på Recidencial Rosario i ett ren och snyggt rum, samma hotell som jag bodde på förra gången jag var här. Vi hade tjocka varma filtar i rummet för här i La Paz blir det kallt så fort solen gått ner.

Inti betyder Sol på quecha, inkas gamla språk som fortfarande talas och är officiellt språk vid sidan av spanskan. Många indianer i Bolivia talar bättre quecha och aymara (ett annat stort indianspråk) än spanska. I vilket fall som helst går det utmärkt att tala spanska eller castilliano som de säger här.

I Santa Cruz de la Sierra fanns det många mestiser och vita, men här i La Paz dominerar indianerna och så finns det en del vita och del mestizo. Man ser mycket indiankvinnor med många kjolar och två flätor i håret som är sammanbundna längst ner och med en rund hatt på huvudet. Det sägs att hattarna kommer från den tid då britterna byggde järnväg i Bolivia och britterna hade sådana hattar och att kvinnorna var tvungna att ha sådana på huvudet.

Mycket kineser och kinesrestauranger, Chifas, i Bolivia, är det från järnvägsbyggartiden månntro? Chi Fan betyder äta ris dvs äta på kinseiska. I Santa Cruz gick vi två gånger på kinesrestaurang, på två olika restauranger och båda gångerna träffade vi på samma mennonitfamilj ätandes där. Mennoniterna har kanske blivit öppnare för nya intryck på de fyra åren sen jag var här sist. Eller så sprang vi på en mennonitfamilj som insåg att kinesmat är den bästa maten !!!

Jag tycker att jag ser mer mennoniter på restauranger även drickandes öl och rökandes cigarretter, kläderna verkar också bli mindre strikta. Jag får väl undersöka saken närmare när jag kommer hem.

Här i La Paz är luften tunn och syrefattig på 3600 möh, och därför så kände vi av det igår när vi anlände med flyg, flåsandes, fick huvudvärk och pickande hjärta. Men efter att ha sovit och acklimatiserat oss lite så känns det mycket bättre. Men man får fortfarande gå långsamt uppför backarna, vilka är många här i La Paz. De dyrare hotellen har syre på rummen och de finare kvarteren för de rika i La Paz ligger längst ner i klyftan medan de fattigare bor längst upp, på själva Altiplanon. Precis motsatsen till andra städer som ligger på mer normal höjd, där de rika bor högst upp med bästa utsikten och de fattigaste bor längs ner.

La Paz känns rikare och mer välbärgat än när jag var här för fyra år sedan och det är ju bra.

13 Mars 1987

En dag av trötthet, antagligen pga. för mycket promenerande och hög höjd. Igår köpte vi oss två svart vita alpacatröjor för 60 SEK styck och en alpacakofta till Elva för lika mycket. Sen var vi på museum som bla. visade en karta på alla folk och språkgrupper i Bolivia. Det var som ett helt lapptäcke.

Vi träffade en mycket trevlig canadensare Bernie, som vi redan hade träffat i Corumba eller snarare på Campo Grandes järnvägssstation i Brasilien på väg till Corumba. Mitt minne av honom var som en av de få travellers med en jättestor resväska istället för ryggsäck. Bernie bor här på Recidencial Rosario med en japan som heter Hiroto och en liten tyska som heter Petra. De reser alla ensamma och delar nu rum. Med dessa tre personer var vi först på Kinarestaurang sedan på Universitetet San Andres på en folklorica afton i universitetsaulan. Det var en modern folk- och jazzgrupp som spelade och det var väl hyfsat. Vi hade hoppats på mer åt Folkloric. Det var i alla fall trevligt att se hur universitetet och studenterna var. Lokalen var smockpackad och det var varmt och skönt och trångt, annars är ju allt i La Paz ouppvärmt och det är bitande kallt på natten. På dagen så fort solen kommer fram så blir det behagligt och varmt.

På natten när Kerstin och jag skall lägga oss på vårt hotell Residencial Rosario där vi har ett rum med två små sängar, så lägger vi oss tillsammans i en trång säng med fem tjocka yllefiltar och försöker få upp värmen och sen när vi fått upp värmen så kan man gå tillbaks till sin säng så att man får lite plats också.

På "Häxmarknaden" i La Paz säljer indiankvinnorna diverse offerattiraljer. dvs. en blandning av kryddor, örter, ödlor, torkade lamafoster. Torkade lamafoster används till att muras i grunden till nya hus, det ger tur.

Idag var vi på Tiwanakumuseet och såg på Tiwanaku rester dvs. krukor, metallföremål, brons, mumifierade människor, barn och vuxna och kranier där man ser hur man pressat pannan bakåt från spädåldern och framåt, och på så sätt fått huvudet avlångt bakåt. Vilket var det finaste man kunde ha på den tiden.

14 Mars 1987

Idag var vi på en utflykt, 75 km från La Paz, på väg till Titicaca sjön, till en plats som heter Tiwanaku på Altiplanon. Där har man hittat lämningar från en mycket gammal kultur kallad just Tiwanakukulturen. Föremålen man har grävt fram är daterade 1580 f.Kr -1172 e. Kr i totalt fem epoker. Detta var innan Inkatiden som sträckte sig från 1300 e. Kr till 1532 e. Kr.

Vår guide var väldigt duktig och kunde allt och han talade engelska mycket bra. Han förklarade för oss om La Paz om folket om Bolivia om laman, om vicuñan, alpacan tillhör kamelfamiljen, om huvudnäringarna, om geologin, om historien med Inka- och Tiwanakufolken. Om Quecha- och Aymaraspråken, Quecha är de gamla Inkas språk och talas fortfarande i delar av Peru och Bolivia. Aymara och Quecha är de två officiella språken i Bolivia vid sidan av spanskan. Aymara talas mest på Altiplanon och Quecha i resten av landet. Quecha och Aymara är som svenska och danska i närhet till varandra.

"Cholita" är indiankvinnorna med de runda kulliga hattarna och de stora kjolarna. Olika färg på hattarna beroende på varifrån i Bolivia de kommer ifrån.

"Inti" betyder sol, "chanco", gris, "wawa" spädbarn, "chincha" majsvin, "mais" majs osv.

Tiwanakukulturen hade kontakter med en mängd olika civilisationer, man tror kanske även med afrikanska och asiatiska kulturer,. Man hade handel och handelsvägar med långväga civilisationer kanske mha. sådana båtar som Thor Heyerdal byggde för att bevisa kontakter mellan Amerika, Afrika och Asien, balsabåten Kontikki och vassbåtarna Ra I och II.

I templet så är massor av stenansikten inmurade och en del av dessa ser ut som negrer och andra för Sydamerika okända folkslag. Man tror att alla dessa ansikten tillhör olika folk som Tiwanakukulturen hade kontakt med.

Tiwanakuplatsen består av ett tempel som är restaurerat och en stor pyramid som inte är restaurerad. Byggnaderna är byggda av lavasten och sandsten och Tiwanakufolket använde sig av också av jättelika stenblock som på kanske upptill hundra ton. Hur de transporterade och högg ut dessa stenblock vet man inte mycket om. Passformen är perfekt och huggytorna jämna som om de vore skurna i smör. Tiwanakufolket var mycket duktiga i astronomi och byggde sina tempel efter astronomiska mått, solen, månen och stjärnorna. Sedan dök Inkafolket upp ungefär på 800-talet och tog över fram tom. 1500-talet.

På väg till Tiwanaku åkte vi förbi en by som heter Lacha och som vi stannade till en stund för att titta på den gamla kyrkan grundlagt 1548 av spanjorerna. Det var på den här platsen som spanjorerna först grundlade La Paz och byggde kyrkan, men efter ett år flyttade man staden dit staden ligger nu till sänkan på Altiplanon för att det var varmare och skyddat från vindarna på Altiplanon och dessutom hittade spanjorerna guld i floden Choqueyapa, som betyder Guldfloden.

Efter denna historiska utflykt så åkte vi till Moon Valley Måndalen, som ligger nära La Paz. Måndalen är ett område där jorden har eroderat kraftigt av vind och regn, så att jättelika pelare har bildats på upp till 25 meters höjd men också 25 meter djupa hål. Detta har skett under 10 miljoner år. Vi promenerade omkring där och det var lite obehagligt att hoppa mellan pelarna, sandsten är mycket poröst och mjukt.

Förra gången jag var här i Bolivia så var det en jättelika inflationen som gjorde att för 100 US $ så fick man ungefär en 40 cm hög packe med sedelbuntar. Jag åkte då även upp till berget Chacaltaya på 5650 möh. med världen högst belägna skidort.

Jag reste då med tre schweizare och vi hyrde skidor och pjäxor av Club Andino Boliviano, som basade över stället. Vi åkte buss från La Paz upp till Chacaltaya och glaciären där vi skulle åka.

Skidliften bestod av ett Chevrolet chassi med V-8 motor som hade tre fungerande växlar där man runt ena bakre drivhjulet där det satt en ensam fälg kopplat fast en stålvajer som gick ut i det fria och tjänade som lift genom att man fick hugga tag i linan och åka med.

Naturligtvis när vi var där så var liften trasig och och vi fick gå upp till fots för glaciären med skidor och allt. Vi åkte ner skidor en gång för glaciären och fick sedan allihop "Soroche" höjdsjukan. En sprängande huvudvärk pga. syrebrist på hög höjd. Vi fick allihopa skyndsamt åka ner till La Paz på 4000 möh ta en albyl och sedan kasta sig i sängen och sova oss friska, vilka vi var till kvällen. Dock hade vi ingen vidare aptit pga. den höga höjden.

15 Mars 1987

Det är kallt i La Paz, så fort det är molnigt eller solen gått ner. Om det är kväll eller natt, eller blåser, så blir det kallt, svinkallt. Eftersom husen inte är uppvärmda måste man ha en massa kläder på sig. Luften är som tur mycket torr, så det hjälper lite mot kylan.

Igår var vi på Peña naira, ett musikställe för boliviansk folkmusik. Vi fick lyssna på en 8-10 olika musikgrupper under tre och en halv timme. Från klockan tio på kvällen till halv två på morgonen. Grupperna var mycket bra, men det blev för mycket. Det var nästan plågsamt. Folklorico och zamponia, boliviansk panflöjt och dans och folkdräkter.

Idag är det söndag och lata dan' eftersom nästan allt, är stängt. Men vi var i alla fall på fyra museer, varav två var bra. Att vi besökte fyra berodde på att man var tvungen att lösa biljetter till alla fyra på en gång. Kostymmuseet hade lerdockor som visade upp viktiga händelser i Bolivias historia och "Ädla metaller och stenmuseet", dvs. guldmuseet innehöll en massa trevligt inkaguld och silver.

17 Mars 1987 Puno, Peru.

Puno vid Titicacasjön. Vi är i väntrummet hos Dr. Aragon, där vår unge judiske vän David från England undersöks för misstänkt hepatit, gulsot. Vi är nu i Puno, Peru, vid Titicacasjön på 4000 möh, dvs. vi har bytt land nu. Peru är det tredje största landet i Sydamerika, två ggr större än Frankrike och har cirka 20 miljoner invånare. Huvudstaden Lima har 6 milj invånare.

I söndags i La Paz, var jag, Kerstin och Barry, den trevlige kanadensaren, på bio och såg "Once upon a time in America" med Robert de Niro, en ganska bra, tre och halv timme lång, gangsterfilm, inträdet med studentrabatt var 1 $ Boliviano = 3 SEK, ett mycket bra och billigt pris.

När vi kom hem från bion knackade vi på i Barrys rum där även tyskan Petra och japanen Hiroto bodde. Petra hade skaffat kokain och hade bjudit den blyge och ordentlige japanen Hiroto. Han satt på sängen och fnittrade och sa det här inte alls påverkade honom. Petra pratade bara om de underbara dagarna hon hade haft vid Titicacasjön, hon sa: "Ze colors währ so beautiful, in ze lake, pity zat I didn't have my camera, my boyfriend stole it two montz ago", Inte undra på att färgerna var så fina förstärkta av kokainruset, Sen provade även juridikstuderande Barry, kokainet, vi avstod och höll dom sällskap, Dom sög i sig kokainet in i näsan genom en hoprullad en-bolivianosedel, men det verkade inte hända så mycket med någon av dem.

Jag tycker det var korkat av dom att prova kokain i Bolivia, därför att dom har mycket stränga straff på handhavande av narkotika. Det sitter massor av västerlänningar i San Pedro fängelset i La Paz, dömda för olika narkotikabrott. Unga män som blir gamla i fängelset i La Paz.

Petra hade köpt 5 gram kokain för 40 dollar, i Tyskland kostar samma 5 gram 1000 dollar. Det är 25 ggr billigare i Bolivia och antagligen är kokainet som är köpt i Bolivia renare än det som är köpt i Tyskland.

Indianerna själva dricker kokate, dvs. te bryggt på bladen från kokabusken. Det sägs vara bra mot "soroche" höjdsjukan man får pga. syrebrist på hög höjd. Eller så tuggar indianerna kokabladen tillsammans med en sorts gråblå kalksten. Kalken behövs för att fälla ut från kokabladen själva kokainet som ger stimulansen. Tänderna blir gräsligt förstörda av tuggandet på kokabladen tillsammans med kalkstenen, men kokainet gör att man inte känner någon hunger eller trötthet.

Till frukosten på kafét på hotellet träffade jag på för första gången jag har rest i Sydamerika och Asien, en grekinna.

På måndagen dvs. igår shoppade vi presenter till oss själva och till släkt och vänner. Silver, silversmycken, alpacatröjor och poncho, zampoñia, (panflöjt) allt kraftigt nedprutat.

På kvällen söp vi till på vin tillsammans med Barry och en schweizisk tjej som hette Manuela. Vi köpte först en flaska rött bolivianskt vin, men så tänkte vi att en flaska på fyra personer är ingenting, så vi köpte en till. Vi stack till Barrys rum och drack upp de där två flaskorna i en klunk, så Kerstin och Manuela gick och köpte en till i hotellets kafeteria, som vi också drack upp, sen kom Bernt hem, en tysk som bodde med Barry och han hade också en flaska vin med sig som vi också drack upp. Vi satt och pratade om allt möjligt och hade det mycket trevligt. På morgonen försov Kerstin och jag oss, därför att det var glapp på vår batteriväckarklocka. Vi klädde på oss på rekordtid och rusade ner till bussen som skulle ta oss till Puno, Peru. och hann precis.

På bussen träffade vi Davi. Vi frågade honom varför hans ögonvitor var så gula. Han sa att det hade han inte sett, och nu har vi följt med honom till Dr. Aragon för han kände sig lite dålig. David är mycket trevlig och tydligen så har David och Dr. Aragon mycket trevligt tillsammans, därför att det tar så lång tid.

Bussfärden från La Paz till Puno gick enkelt vi var nog upp till 4500 möh, sedan bar det neråt den vackra Titicacasjön. Eftersom vi fick rusa på bussen i La Paz så hade jag inte hunnit gå på toaletten, så färden var ganska plågsam för mig, tills vi kom till byn Copacabana vid Titicacasjön och jag gick på den befriande kommunala toaletten.

Vi körde vidare längs stranden, det var blå himmel, snöklädda bergstoppar, betande kor vid stranden. Titicacasjön var skiftande i alla möjliga blå nyanser, gräset var grönt, korna bruna och vi såg även några lamor. Allt var otroligt vackert. Solen brände men det var kyligt i luften och solen är stark på den här höjden, 3800 möh, så man måste vara försiktig. Titicacasjön är 8200 km2 stor och 370 m djup på djupaste stället.

18 Mars 1987

Vårt hotell här i Puno heter Ferrocarril, Järnvägshotellet, samma hotell som jag bodde på förra gången jag var i Puno. Det var klart billigt jämfört med Recidencial Rosario i La Paz, Bolivia. Vi betalar fem och halv US dollar = 110 Intis = 35 SEK per natt för ett dubbelrum med toalett och tvättfat, men ej dusch på rummet, rent och snyggt, klart prisvärt. Inti = Sol på Quecha. Vi sov tio timmar i natt, trötta efter den långa resan från La Paz och festnatten innan vi lämnade La Paz.

I morse åkte vi på en tur till de så kallade "Islas Flotantes", De flytande öarna, På dessa bor Urofolket, Los Uros. Öarna är gjorda av en sorts vass som växer på Titicacasjön. Vassen kallas "totora" och liknar den som Thor Heyerdahl använde för att bygga Ra I och Ra II. Öarna byggs genom att man lägger en massa vass på hög i sjön tills hela vasshögen är tillräckligt tjock att man kan gå på den, efter ett tag ruttnar vassen och ön blir sämre, dvs. man sjunker igenom och det kommer upp vatten, då slänger man bara på mera vass och ön blir bra igen. Öarna är förankrade i sjöbotten så att de inte skall flyta iväg. På öarna har Urofolket byggt hyddor av vass och kanoter av samma sorts vass för att förflytta sig med. Det finns även små potatisodlingar på öarna. Det är väldigt fattigt på dessa öar och så kommer det hemska turister som skall fotografera "djurens" vassbåtar och ge barnen sötsaker. Fruktansvärt vi hade i alla fall med oss ritblock och pennor till barnen. Jag mådde illa när jag såg en fet australienska, gå fram till var och en av indianerna och fotografera dem mitt i ansiktet. Urokvinnorna säljer souvenirer.

Urofolkets öar är ungefär 60 stycken. och det bor totalt cirka 350 familjer på dessa.

Vi besökte två av dessa öar sedan åkte till en hög stenblock dvs. en liten ö som var ett fågelreservat och hade ett litet värdelöst museum, men ön låg väldigt vackert och den såg lite ut som en svensk skärgårdsö. Vi låg och solade på en klippa det var kallt i skuggan men varmt i solen. Så fort solen lyser så blir det varmt, men blåser det det minsta lilla så blir det kallt.

Utsikten från ön var mycket vacker. Den blå himlen, de guldgula flytande öarna och den blåskiftande Titicacasjön och de nyligen snöklädda kullarna. Kullar som är 5000 meter höga men eftersom vi befinner oss på 4000 möh. så känns de som stora kullar.

Titicacasjön har ovanligt högt vattenstånd. En och halv till två meter högre än normalt detta pga. det regnat mycket. Hamnen i Puno är helt under vatten så man har lagt jord på kajerna så att man ska kunna gå torrskodd till båtarna.

Till lunch åt vi "cebiche" nationalrätt i alla latinamerikanska länder längs Stilla havskusten. Cebiche är fiskbitar marinerade i salt, rödpeppar, lime, med lök och vitlök och poppad majs till Mums.

På eftermiddagen åkte vi till Sillustani och gravtornen "Chullpas", byggda av den Aymaratalande Collastammen under Inkaockupationen på 1400 talet e.Kr. Deras konstruktioner är mer komplexa än vad inkafolket någonsin byggde. Chullpas är tolvmeters höga runda torn byggda av stenblock som passar in till varandra perfekt med en liten 40x40 cm port vid basen. Porten var kanske till för att stoppa in den döde. Stämningen var lite av Skotska höglandet med Titicacasjön och stora svarta regnmoln och tornen såg ut som något av Skotsk borg.

Mannen som sålde inträdesbiljetterna till Sillustani lurar den peruanska staten, han sålde biljetter som det stod 1,5 Initi på för 3,5 Initi dvs. 2 Inti gick till hans egen ficka. Vi klagade och fick biljetter som det stod 3,5 Inti.

På vår tur fanns en trevlig polack som tydligen reste mycket varje ett och ett halvt till två år gjorde han en resa till Sydamerika eller Asien. En riktig fixare.

19 Mars 1987

Idag är det svinkallt, ingen sol och ruggigt på 3800 m höjd. Vi sitter på hotellrummet och dricker peruanskt bubbelrödvin och äter kex med ost. Vår vän David har kommit under läkarvård och verkar må bättre. Han äter massor av piller och frukt. Han hade smittats av en salmonellaliknande hepatit som han hade fått genom maten.

Folket i Puno talar nog quecha eller aymara som första språk, för dom verkar ha svårt att förstå vad man säger på spanska.

21 Mars 1987 Cusco

Cusco Inkaväldets huvudstad från 1200-talet till 1572 då staden föll i spanjorernas händer. Staden ligger på 3500 möh.

Fransisco Pizarro den spanske conquistadoren som med 183 man besegrade hela det mäktiga inkariket som sträckte sig från Colombia i norr till norra Chile i söder. Han tog inkan Atahualpa till fånga i Quito i Ecuador och Atahualpa lovade Pizarro att fylla det rum där han hölls fången med guld så högt han kunde nå om Pizarro släppte honom. 11000 lamadjur lastade med guld satte kurs på Quito från hela Inkariket. Varje lamadjur med 100 pund på varje lama, dvs. 600-650 ton guld och juveler = 5 miljarder dollar i dagens pengavärde.

Vi tog tåget från Puno till Cusco en 10 timmars färd som tidvis var vacker. Vi satt mittemot ett äldre tyskt par som var mycket trevlig och som hade bokat hela sin resa, hotell, turer hemma i Düsseldorf och de hade inte ens en dag för att vila upp sig på. Så de var lite trötta. De tyckte att höjden var jobbig och de rökte cirka 40 cigaretter per dag var. Jag påpekade faran och de sa att de var vana att röka så mycket.

Vi kom fram till Cusco som är mycket turistiskt och tog in på ett hotell som heter "Cahuido" för 6 dollar = 39 SEK natten för två med badrum och massor av hett vatten. Inte alls dumt. Man kan tvätta sina kläder i varmt vatten så att de blir rena.

Cusco är mycket kolonialt med inkaväggar och grunder i många hus. När spanjorerna intog Cusco förstörde dom hela staden och byggde upp sin spanska stad på ruinerna och man ser tydligt inka-stadens grund med de perfekt inpassade stenarna och spanjorernas hafsverk staplat ovanpå.

Imorse var vi och fixade saker: köpte frimärken, postade brev, ringde till Luis föräldrar och familj i Lima och fick reda på att Luis var där. Vi funderar på att hälsa på några dagar i Lima. Det skall bli kul. Sen skulle vi fixa flygbiljetter till Lima och från Lima till Iquitos. Det innebar två timmar kö på Aeroperús kontor i Cusco. SUCK. Vi fick 25% studentrabatt för Kerstin eftersom hon inte var äldre än 25 år.

Att det tog två timmar berodde mycket på att det endast var två stycken som expedierade kunderna och att statliga Aeroperú har en massa rabatter för studenter och statsanställda osv. medan det privata "Fawcett" flygbolag har inga rabatter alls. Så alla försöker flyga med Aeroperú.

På restaurang Candiles kan man få en lunch bestående av soppa, varmrätt, efterrätt, kaffe allt utmärkt tillagat för 20 Inti = 1 dollar = 6,5 SEK.

23 Mars 1987

Sitter på "Café Literal Varayoc" och har precis ätit frukost. Igår var vi på en 10 timmars sightseeing i trakterna runtomkring Cusco.

Vi besökte först Pisaq som är totalt tre inkafästningar och städer/byar. Allra först besökte vi den vackra "Valle Sagrado de los Incas" Inkafolkets heliga dal. Allt låg otroligt vackert med utsikt över en grön och frodig dal. Inkafolket älskade svindlade höjder och vackra panorama. Landskapet känns lite som Alperna grönt frodigt, brant och vackert. Denna placering av inkas befästning berodde antingen pga. de var lätta att försvara eller för att det var vackert eller bådadera.

Pisaq bestod av hus och murar allt byggt på klassiskt inkamanér med stenar inpassade perfekt så att det inte ens gick att sticka in en synål mellan dem. När vi gick omkring bland ruinerna så kände jag för första gången av svindel, stigarna var smala, på ena sidan hade jag 200-300 m berg rakt upp och på andra sidan 200-300 m berg stuprakt ner, ett felsteg och det var kört.

När vi skulle tillbaka till minibussarna startade ett stenras som korsade vår stig. Det var en otrolig fart och kraft på stenarna som föll. Sedan åkte vi tillbaka till byn Pisaq där det var söndagsmarknad 50% traditionell marknad och 50% turistmarknad. Byn var en riktig gammaldags by med smed och jättestor bakugn där dom bakade underbara bröd och piroger som vi åt av. I trakten fanns även en indianstam som såg annorlunda ut än de vanliga indianerna. Kvinnorna hade annorlunda kläder och platta hattar med blommor på toppen. Sen åkte vi och åt lunch och sedan till Ollantaitambo som är en by och ruin. Allt integrerat man vet inte när byn börjar och när ruinerna slutar.

Byn är byggd på den gamla inkabyn och ovanför byn ligger själva inkabefästningarna. Inkaväggarna och husen är mycket jordbävningståliga pga. att de alltid lutar inåt och stenarna är perfekt inpassade i varandra. Inkabefästningarna ligger byggda utmed bergssidan och är terasserade för att odla på. När inkafienderna närmade sig lämnade alla byn och flydde till befästningarna från vilka man hade full kontroll över hela dalen. Befästningarna var byggda av jättelika stenblock 3x3m stora och perfekt inpassade. Allt mycket imponerande. Stenbeläggningarna i byn måste vara från inkatiden för de såg mycket gamla ut.

Inkafängelserna och matförråden var uppklistrade på den lodräta väggar. Sedan åkte vi genom ett mycket vackert bergslandskap med snötäckta toppar och gröna frodiga dalar till Chinchera som var en mycket vackert belägen by med inkaterasser som såg ut som paradiset. Grönt mjukt frodigt gräs solgula blommor, fridfullt betande kor, svalt och skönt och perfekt inpassade stenar i terasserna, ett mycket rikt landskap, sedan kom vi hem till kl 7 på kvällen helt utpumpade till en härlig varm dusch.

Det finns massor av tiggarpojkar i Cusco och dom är för djävliga. När dom ser så kommer dom nära en och gnäller och ser ynkliga ut och sen (såg vi) springer de ut och hoppas och leker och köper massor av godis och får tillbaka 40 Intis i växel = 12 SEK från godisgumman, vilket är mycket pengar i Peru. Fy fan.

25 Mars 1987

Igår var vi på en liten fyra timmars utflykt till fots, till Saqsaywamon och Quenqo. Saqsaywamon ligger precis utanför Cusco på berget som vakar över staden. Det är en fästning med perfekt inpassade stenblock en del vägandes upp till 200 ton. En del stenblock måste ha varit upp till 5 meter höga. Den anses vara en av de mest jordbävningssäkra byggnaderna i världen, pga. den perfekta byggnadsstilen. Saqsaywamon uttalas Sexy Woman och vissa av stenblocken är lite kvinnligt runda.

Vi vandrade omkring bland ruinerna och tittade och solade och sen gick vi längs bergen till ett område där min vän Armando bodde med sin mamma. Jag hade glömt hans adress och och efternamn hemma i Sverige, området var i alla fall rätt, men ingen visste riktigt vem han var och jag kunde inte känna igen huset. Så vi fick gå därifrån utan att träffa honom.

Inkaruinerna i och runtomkring Cusco är hopsatta av perfekt sammansatta stenar. När spanjorerna intog Cusco så rev de den gamla inkastaden men behöll grunderna och byggde på dessa det nya koloniala Cusco. Men det nya koloniala Cusco var inte ihopsatt av perfekt sammansatta stenar. - Vart tog kunskapen vägen ? - Kunde den bara försvinna på några få år. Spanjorerna måste ha använt sig av inkaindianer för att bygga det nya Cusco. Det kanske krävdes den organisation som inkorna hade för att bygga dessa perfekta byggnadsverk.

Vi har varit på massor av museer och kyrkor och alla dessa institutioner avbildar Jesu lidande med betoning på lidande. Lite väl sadistiskt.

Alla viktiga byggnader statliga, kommunala, post, telefonbyggnader bevakas av kpistbeväpnad polis. Det måste bero på "Sendero Luminoso", Den Lysande Stigen, maoistgerillan men bas i provinsen Ayacucho, vilken är Cuscos grannprovins. Regeringen måste vara rädd för att gerillan skall sprida kriget till Cusco, så staden befinner sig i ständig beredskap. Frågar man får man undanglidande svar, man kanske inte vill skrämma bort turisterna.

När vi skulle köpa tågbiljetter till Machu-Picchu, behövde jag gå på toaletten, då fanns det en toalett på banområdet och en vakt frågade mig om jag hade ett pass. Klart jag har, svarade jag. Du kan lämna det här, för att gå på toaletten sa han. Suck tänkte jag, ett pass för att gå på toaletten, inga proportioner, så jag lämnade mitt Student ID istället, som självklart är mindre värt än mitt pass.

26 Mars 1987 Aquas Calientes, "De heta baden"

15 min promenad innan de berömda Machu-Picchu. Vi tog tåget från Cusco 12.00 mitt på dagen och åkte genom ett vidunderligt vilt vackert landskap, höga branta berg och smala dalgångar där knappt den vilda floden Urubamba och järnvägen får plats, vi kom fram till Aquas Calientes klockan 16.00. De har fått elektricitet konstant i Aquas Calientes sen jag var här sist för fyra år sedan då det var ständiga avbrott. Jag ser större och mer välbyggda moderna hus. Tänk vad fyra år kan göra för skillnad !

Vi var och badade i de varma baden som låg strax ovanför byn. Vattnet var 40 gradigt och floden dånade och de höga gröna bergen såg vackra ut och vi låg i vattnet och jäste. I ena hörnet av bassängen på den sandiga botten bränner sanden, så det måste vara där som den vulkaniska värmen kommer ifrån.

Aquas Calientes ligger vackert inbäddat i grön djungel och inramat av höga berg.

Vi bor på Gringo Bill's, ett hotell som ägs av en amerikan som har bosatt sig i Aquas Calientes med sin peruanska fru. Bill var bekymrad idag, eftersom det varit en tornado vi 15.00 tiden idag, som hade blåst bort taket på hans hotell och dessutom hade Bill fått något tungt på sin "ringfingertå". Det var svinkallt i Aquas Calientes på kvällen och natten.

27 Mars 1987

Jag blev inte matförgiftad den här gången, som för fyra år sedan när jag var här sist. Jag blev då matförgiftad och dödssjuk på " Bar Restaurant Refugio", som vi äter på här. Maten är som alltid jättegod men den här gången utan matförgiftning.

Vi såg Machu-Picchu idag, det var varmt och soligt när det inte blåste och kallt när det blåste. Machu-Picchu var otroligt vackert där det låg längst upp på "Machu-Picchu", "Det gamla berget"

Vi övernattade i Aquas Calientes natten innan för att kunna vara i Machu-Picchu innan turisttåget anlände vid 10-11 tiden och slippa turisthorderna och ha Machu-Picchu för oss själva några timmar. Vi gick upp tidigt och gick längs järnvägsspåret mot Machu-Picchu stationen en cirka 15 min promenad och sedan tog vi bussen upp till själva Machu-Picchu ruinen. Järnvägsspåret mellan Aquas Calientes och Machu-Picchu är mycket spektakulär med den strida Urubambafloden som så småningom flyter ut i Amazonas och de två höga branta bergen på båda sidor om floden där järnvägen går på en smal avsats. För att ta sig upp till Machu-Picchu ruinen måste man ta bussen uppför en mycket brant och serpentinig väg.

Våra två nya amerikanska vänner Matt och Ruben fick sällskap upp till Machu-Picchu och tillbaka av en liten hundvalp, den följde även med bussen upp utan att vi stigit på bussen förrän senare och och sen följde den med Matt och Ruben ner med bussen.

När vi skulle åka upp till Machu-Picchu tidigt på morgonen så fick vi en vink av busschauffören om att vi kunde åka gratis om vi gick i förväg. Vi blev grundlurade han skulle plocka upp oss, vilket han också gjorde men han krävde betalning direkt i handen. Det innebar att vi betalade vad vi skulle betala men utan kvitton dvs. han behöll allt i egen ficka, inget gick till den peruanska staten. Typiskt.

När vi skulle åka ner från Machu-Picchu betalade vi våra biljetter ordentligt och vi fick en biljett och så, då var det en pojke som följde bussen genom serpentinvägen varje gång han mötte bussen skrek han "Good byeee". När han och vi kommit fram till så var han naturligtvis helt utpumpad och förstörd. Han fick en massa Intis av turisterna. Vi fick sen höra att flera bussar drabbats av honom och att han fått pengar. Vilket slitsamt sätt att tjäna pengar !

28 Mars 1987 Cusco

Tillbaka till Cusco efter ett mindre äventyr med tåget Aquas Calientes - Cusco. Tåget anlände mycket riktigt vid 16.00 tiden till Machu Picchu och vi fick slåss för att komma ombord på 1:a klass och då fick vi stå i fem timmar i tågkorridoren

På tåget var det en tysk som var mycket besvärlig och som försökte stoppa försäljarna att komma fram i tågkorridorerna eftersom det var så trångt. Men det orsakade en massa vrede. Urkorkat att som gringo komma till Peru och tro att man kan bestämma.

När vi befann oss några kilometer från Cusco spårade ett godståg ur framför oss. Nästan alla passagerare började då att kliva av tåget mitt i natten kolmörkt och inget lyse någonstans och sakta förflyttade vi oss över potatisåkrar uppför en sluttning till en väg där taxibilar stod och ville ha 40 Intis = 13 SEK för att köra oss till Cusco, hutlöst. Lika mycket som vi betalat för hela tågresan. Folk sa att det var nära till Cusco men att vi måste hålla ihop eftersom det kunde vara farligt. Vi började gå och gena nedför bergssidan ner till Cusco och efter ett tag såg vi de första husen och den första gatubelysningen och sen efter en stunds gång var vi framme vi San Fransisco platsen och sedan till vårt hotell 22.30 efter en timmes promenad.

Förra gången jag åkte samma tåg till från Machu Picchu till Cusco så hade ett jordskred orsakat att en del av järnvägsrälsen slitits av och vi fick vänta i fem timmar medan den Peruanska Järnvägen lagade rälsen, då kom vi fram till Cusco två på morgonen.

Om Machu-Picchu :

Machu-Picchu upptäcktes "officiellt" av Hiram Bingham 1911. Staden upptäcktes aldrig av spanjorerna. Den ligger högt uppe på ett berg knappt synlig från floden Urubamba. Machu-Picchu övergavs på 1600 talet. Varför vet man inte. Den var helt självförsörjande när det gällde mat eftersom alla bergssluttningar runt staden var terasserade och de kunde ta två skördar om året. Staden hade vatten året runt från bergen runtomkring. Det bodde c:a 1000 personer i staden men troligtvis var det tio kvinnor på en man. Man tror detta därför att man har gjort gravfynd där proportionerna är tio kvinnoskelett på ett mansskelett

Machu-Picchu är verkligen pampigt och det anses vara en av de mest sevärda arkeologiska lämningarna i Sydamerika, kanske inte så mycket för själva lämningarna men för att det är en komplett stad högst upp på en grönklädd bergstopp med molnen svepande över sig och med den vilda floden Urubamba forsande längst ner.

Inkorna hade inget skriftspråk utan de hade snören med knutar som de kommunicerade med, men ingen har lyckats tyda skriftspråket "Quipu".

Hur kan det komma sig att Fransisco Pizarro med 180 män kunde besegra det välorganiserade och stora inkariket ? Det berodde antagligen på att Inkorna trodde att Pizarro & Company var gudar och lät dem därför närma sig inkorna. Conquistadorerna gjorde då en kupp och tillfångatog Atahualpa Nordrikets Inka i Quito i Ecuador. Inkariket var hierarkiskt organiserat så det föll ihop totalt när det hade huvudet, Inkan, tillfångataget.

Strax innan spanjorerna kom till Amerika hade ett blodigt inbördeskrig utspelats mellan bröderna Atahualpa och Huascar, deras far hade då delat upp riket mellan dem, och Atahualpa var den som segrade men riket var försvagat pga. kriget.

Aeroperú är helt värdelöst I lördags för en vecka sedan skickade de ett telex till Lima (Påstår de) för att reservera plats till Lima-Iquitos för oss, när vi kom på onsdagen hade de inte fått svar ännu, när i kom på lördagen sen vecka senare hade de inte heller fått svar. Suck. De sa att det inte var deras fel. Vems fel var det ? De kunde ha skicka fler telex. Vilken dålig service.

30 Mars 1987 Lima

Sista natten i Cusco var vi på disco El Muki, inträde 50 Intis, 2 1/2 dollar eller 15 SEK. Det var fullt ös på 3500 möh. och vi blev inte alls trötta vi har ju varit på 3500 möh, i nästan tre veckor. Det var jag, Kerstin, Barry från Canada, Manuela och Christina från Schweiz, och Jörg och hans kompis från Tyskland.

Nästa dag tidigt på morgonen tog vi, Kerstin, Barry och jag oss till flygplatsen för att flyga till Lima. Det gick bra och efter ett tag mötte Lois oss och tog oss till sitt hus i Callao, Limas hamnstad, och sin familj Guevara-Sarmineto. Huset hade verkligen ändrats sig sedan jag var förra gången för fyra år sedan. Familjen hade fått på andra våningens tak och byggt på en tredje våning och två badrum med vackert kakel istället för toaletten på gården. Huset hade fått puts på sig istället för rent tegel. De hade fixat lite nya möbler och stereo och så klart en massa nya böcker och ny bokhylla. Delia som var 10 år då, är nu 14 år och har verkligen växt till sig och blivit mycket vacker. Alla blev mycket glada se oss igen och vi blev mycket glada att se dom igen oc h våra föräldrar ringde oss hem till Lois, det var kul att prata med dom.

Familjen Guevara-Sarmiento består av pappa Absalon, trädgårdsarbetare, mamma Bernadina, barnen, Lois (Oscar) 32 år, immunolog, Chela (Hilda, Antonia), 29 år lärarinna, Hortensia, 28 år, sjuksköterska, (arbetar i Puerto Maldonado i djungeln), Kiko (Carlos), 26 år, ingenjör (transformatorer och elektromotorer), Anna, 23 år, snart ingenjör (starkström), Vilma, 22 år snart ingenjör, (elektronik), Teresa, 20 år, geolog, efteråt kommer hon att byta, Delia (Mercedes), 14 år schackexpert, balett och teaterdansös, elektronikingenjör, (Alla typer av ingenjörsyrken verkar var föräldrarnas önskan).

Familjen är en indianfamilj som själva kommer från Anderna och där föräldrarna flyttade till Lima, där barnen också föddes, dom har kämpat mycket hårt för att utbilda barnen och har lyckats. Pappa Absalon var fackligt aktiv och blev av med jobbet under någon av Perus diktaturer vilket gjorde att de fick klara sig som gatuförsäljare, men nu har dom jobb igen. Pappa Absalon tjänar cirka 100 dollar i månaden som måste anses som hyfsat i Peru.

Dom har lyckats bygga ett riktigt hus och kan väl inte riktigt anses som fattiga utan som någon sorts lägre uppstigande medelklass. Lois träffade jag i Stockholm genom min syster i och med att han jobbade på hennes labb, Tumörbiologen på Karolinska Institutet. Lois hade lyckats lifta med en bananbåt till Sverige och sedan fick han jobb på Tumörbiologen.

I katedralen i Lima låg fram till 1985, en förfalskning av Fransicso Pizarros mumifierade lik, mycket spektakulärt, nu ligger där hans äkta kvarlevor men de är inte lika spektakulära, det är bara en trälåda. Fransicso Pizarro var Peru erövrare och blev mördad genom ett knivhugg i ryggen utdelat av sin bästa väns son. Ett våldsamt slut på en våldsam man.

Vi var i katakomberna i Lima. Limas första begravningsplats Totalt har 25.000 personer begravts här. Katakomberna ligger precis under San Fransiscokyrkan. Fransiskanermunkarnas kloster och klosterkyrka, Vi såg massor av skelettdelar, kranier, lårben osv, allt låg efter grupptillhörighet. Skallar för sig lårben för sig, osv.

Lima har Amerikas äldsta universitet grundat 1551.

1 April 1987

Vi sa farväl till familjen Guevara-Sarmiento klockan 5.30 i morse så att vi skulle kunna vara på flygplatsen klockan 06.00. Lois följde med oss till flygplatsen.

I förrgår var vi på Lois jobb, Instituto de Medicina Tropical "Alexander von Humboldt" de la Universidad Peruana Cayetano Heredia. Lois visade oss runt och det var trevligt. Alla deras apparater har betalats av WHO, World Health Organization, ett FN organ. Lönerna som är mycket låga betalas av staten, men arbetet är fritt och universitetet är privat, något komplicerat. Lois sa att "The institute is growing like a tumor".

Igår var vi på Arkeologiska och Antropologiska museet. Det var mycket välgjort och intressant. Sedan åkte vi iväg långt bort till Guld och vapen museet ett privatägt museum. Inkaguldet var helt fantastiskt till och med dödskallarna kranier hade guld och ädelstenar istället för tänder. Det fanns guldväggar som templen var klädda i. Halsband av tjocka torremoliner och bergskristaller och guld guld guld fullsmockat med inkaguld. Guldet har varit på många utställningar runt om i världen. Sedan såg vi Vapenmuseet som var jättesmockat med antika vapen av alla de slag.

På vägen tillbaka från Guldmuseet till Callao gick bussen vi åkte med sönder. Passagerarna övergav den blixtsnabbt och tog en annan buss. De flesta bussarna ägs och körs av enmansföretagare som har en anställd konduktör. Bussarna är otroligt skruttiga och man såg på vår havererade busschaufförs min "Fan bussen höll inte längre än hit. Där rök dagskassan och jag måste fixa bussen för dyra pengar, Skit."

I Lima är det utegångsförbud mellan klockan 01.00 och 05.00 och presidentpalatset är omringat av tungt beväpnad militär, som är mycket nervösa och de visslar och skriker på folk som passerar osynliga gränser.

Familjen Guevara-Sarmiento var mycket kärvänliga och generösa och de studerar hårt för att bli något. Det är bara fyra som jobbar av totalt tio personer och två av dem tjänar mycket lite. Vi gav dem 50 US dollar = 320 SEK = halv månadslön som en liten avskedspresent att köpa böcker för osv.

Peruansk TV är mycket diskriminerande. All reklam visar blonda europeiska barn och vuxna emedan nästan alla peruaner är mörkhåriga och indianer.

1 April 1987 Iquitos

Iquitos en svettig Amazonflodstad. Här är det varmt, fuktigt och antagligen ohälsosamt. Det finns ingen väg hit utan man får åka till Pucallpa från Lima och sedan ta båt nedför från Pucallpa till Lima eller flyga direkt från Lima vilket vi gjorde. När vi skulle hämta våra ryggsäckar från bagagebandet så hade någons blymönjeburk spruckit under flygfärden så flera väskor var nersmetade med den orange färgen, bla hade min ryggsäck fått några stänk. Typiskt.

Iquitos har 177.000 invånare och staden består av låga hus. De flesta åker omkring i trehjuliga motorcykel taxi, det sitter två passagerare bak och föraren fram. En motorcykel med två bakhjul.

Delar av peruanska flottan ligger i Iquitos så att de kan komma ut i Atlanten genom att segla nedför Amazonasfloden genom Brasilien.

Vårt hotell Brasilia, är vänligt och har taskigt om vatten. Både maten man äter och Coca-Colan man dricker smakar flodvatten.

2 April 1987

Har tagit skydd i ett café från ett våldsamt tropiskt regn, som drabbade oss på gatan.

Idag var vi på Quistacocha. Ett naturreservat och zoologisk park det finns även en konstgjord lagun som man kan bada i och som vi badade i skönt och svalt. Det fanns en 25 m lång vit sandstrand omgiven av tät djungel. Badar man i Amazonasfloden kan man bli uppäten av de ständigt hungriga pirayorna. I parken fanns massor av exotiska djur att titta på vårtsvin, tigrill, (ozelot), apor, ormar och fiskar.

Det är varmt i Iquitos och vi dricker massor av läsk liksom ortsbefolkningen. Indianerna här talar ett annat språk än spanskan. Folk är mycket vänliga och pratiga.Det finns väldigt få turister och ortsbefolkningen frågar efter vad man heter och varifrån man kommer osv.

Vi skall åka båt nedför Amazonasfloden till Tabatinga i Brasilien vid "Tres Fronteras" Tre gränser, gränsen mellan Peru, Brasilien och Colombia. Båten vi skall åka heter Yurimangas och skall avsegla idag vid fem tiden på eftermiddagen om allt går väl Vi får väl se. Båten tar passagerare och last. Passagerarna är i regel affärsmän och lasten deras.

Ägarna eller agenterna som säljer biljetter säger att ibland hittar polisen, knark eller smuggelgods ombord eller så fattas något viktigt papper för att exportera godset och då blir båtens avgång försenad en eller flera dagar.

I filmen "Fitzcarraldo" som handlar om en galning som försöker bygga ett lika pampigt operahus i Iquitos som i Manaus, Brasilien, så släpas bla. en stor flodbåt mellan två floder genom djungeln över ett berg. Denna båt som liknar vår båt ligger också i hamnen i Iquitos bredvid vår båt. Hamnen det är ingen hamn det är bara en lerig flodbädd. Det finns inga fasta installationer.

Iquitos blev jätterikt under gummiboomen vid slutet av 1800-talet. Staden hade flera rika gummibaroner. En av dessa köpte ett järnhus "Casa de Hierro", Järnhuset, byggt av Eiffel från Världsutställningen i Paris 1889 och tog huset till Iquitos där det nu står vid Plaza de Armas. En annan gummibaron byggde fd. Plaza Hotel, som är klätt med kakel importerat från Spanien och Portugal. Mycket vackert.

Jag stötte på den grövsta formen av tiggeri här i Iquitos. Vi köpte glass av en pojke, efter det att vi köpt glassen, kom han efter oss och bad att få "en mil soles" = 1 inti = 30 öre Suck !

Iquitos är fullt av skrivmaskiner, överallt finns det skrivmaskiner på kontor, i affärer.

Är det pga. byråkratin ?

3 April 1987

Vi var och tittade på Belen, "Vattenslummen" Hus som står på pålar i Amazonasfloden, lerigt och gyttjigt. Speciellt nu när det regnar.

"Yurimangas" vår båt skulle avgå idag, men går förhoppningsfullt imorgon kl 17.00.

När vi trampar på de döda kackerlackorna i vårt rum låter det Poof !

Det har regnat hela dagen idag. "Hamnen" där båten ligger förvandlats till en slaskig lerig hal flodbädd efter regnet.

Undrar vad folk hemma i Sverige gör idag en fredagskväll i början av april. De går väl på bio, äter middag eller festar.

Det finns en trevlig kvartersbutik här i hörnet. Där man kan sitta och dricka öl och läsk för en struntsumma medan man väntar på att båten skall avgå.

4 April 1987

Idag skall tydligen vår båt avsegla. Hurra ! Det regnar fortfarande och allt är slaskigt. Varför gjuter dom inte in hamnen i betong ?

5 April 1987

Båten avgick igår natt sex timmar försenad om man inte räknar att den egentligen skulle ha avgått den 2 april. Båten avgick efter lastning, tull och kontroll av "capitania de la puerto", hamnkaptenen. Lastningen var spektakulär igår. Landgången var bara en planka som folk gick över, och en man bar en hel bilmotor själv över plankan och självfallet en antal oljefat. Hela båten är fullsmockad med last och människor och frigången kan inte vara mer än 20 cm.

Vi såg även transport av kor. Man slänger de sövda korna i vattnet och sen binder man fast hornen och huvudet vid kanotsidan och sedan kör man hela rasket över floden. Tre kor per kanot med motor, effektivt men brutalt. Kor simmar bra och är ganska lätt manövrerade i vattnet. Helt otroligt !

Men nu efter avgången sitter vi fast vid en peruansk armépostering, dom skall kolla alla passagerarna. Fullständigt idiotiskt och det går långsamt. Armén skall inte kontrollera folk, för det är dom värdelösa till, utan dom skall försvara landet eller möjligtvis uttöka territoriet.

Unga flodpojkar som inte ens sett en utlänning förr, som kanske inte ens talar spanska, än mindre något annat språk.

Natten var sval och skön, vi sov i vår tvåbäddshytt för öppen dörr, faktiskt båtens enda tvåbäddshytt. De övriga få hytterna är fyrbäddshytter. Hytterna är unkna och kojerna har skitiga halmmadrasser och känns som 1700-tal. De övriga 200 passagerarna monterar upp sina hängmattor, hamaca, (spanska), eller rede (uttalas heejde, portugisiska), kors och tvärs på däck.

Båten är säkert från 1920-30-talet men har ny dieselmotor. Den går mellan Iquitos och Islandia, som ligger vid Tres Fronteras, dvs. gränsen mellan Peru, Brasilien och Colombia.

Igår eftermiddag fick vi sällskap av vår trevlige kvartersbutik-öl läsk-servering och hotellägares son. Han var berusad och pratig. Speciellt om politik. En typisk bortskämd student som ville ha revolution. Han skulle studera i tio år för att få status i samhället osv.

Kerstin är söt och fördjävligt morgonpigg. Hon vaknar kl 06.00 och skall upp och gå, när man kan sova till klockan nio-tio eller så. Speciellt när man åker båt eller är i Iquitos och inte har något speciellt för sig.

Amazonasfloden är världens största och längsta sötvattenreservoar, 6577 km totalt, och segelbar med oceangående fartyg upp till Manaus i Brasilien, Sträckan Iquitos-Manaus är 1600 km. Iquitos ligger på 250 möh och Manaus 32 möh så fallhöjden är inte så förskräcklig. Sträckan Manaus-Atlanten är 1600 km, så hela sträckan Iquitos-Atlanten är 3200 km.

Den 23 februari 1987 exploderade en stjärna kallad SK 69202 en blå superjätte. Den blev en supernova kallad 1987A. Den exploderande stjärnan låg i galaxen det stora Magellanska molnet 170.000 ljusår bort och alltså exploderade den egentligen för 170.000 år sedan och smällen syntes först nu hos oss. Supernovan 1987A lyste som 100 miljoner stjärnor och var synlig för blotta ögat. Att en supernova är synlig för blotta ögat händer i snitt endast 4 ggr per 1000 år. Både det Stora och det Lilla Magellanska molnet syns endast från det Södra halvklotet, dvs. där vi är nu. och vi har sett de Magellanska Molnen dock ej supernovan. Men nu har den antagligen försvunnit från stjärnhimlen. Den 23 februari 1987 på natten åkte vi buss Rio-Cambo Grande i Brasilien och jag minns att jag från bussfönstret tittade på stjärnhimlen och jag såg ingenting. Antagligen pga. att jag inte kände till supernovan.

Kväll:

Båten är mycket trevlig. Imorse fick jag frukost på sängen. Kocken är duktig och maten god. De ingår tre mål om dagen i biljettpriset maten är enkel men god. Man kan köpa kall öl och Coca-Cola till billiga priser. På dagen blir det mycket hett eftersom vi har plåttak direkt i solen. Men på natten och kvällen är det perfekt temperatur i hytten. Däremot för dom flesta som sover i hängmatta på däck är det svalt på dagen men kallt på natten. Det blir väldigt hett så fort båten stannar till mitt på dagen. Men så fort båten seglar blir det svalt.

Båten går in till olika byar och missionsstationer och lämnar av passagerare och last. Mestadels kan båten gå ända in till stranden. Kaptenen manövrerar skickligt, uppströms, nedströms och åt sidan. Strömmen är ganska stark. Det enda man ser är flod, grön djungel och några få byar. Dvs. några hus med bananbladstak som står på pålar och många barn. Ibland kommer någon liten pojke ut med kanot och möter oss. Floden är ibland mycket bred ibland känns det som att segla på en stor sjö.

Båten är fullsmockad med c:a 200 personer, men de två toaletterna håller sig fräscha och även duschen. Vi har inte heller blivit magsjuka vilket tydligen många blir när dom seglar på Amazonasfloden. Tydligen är det ett problem med friskt dricksvatten mitt i Amazonas. Allt man äter och dricker smakar flod.

6 April 1987 Tabatinga Brasilien

Åter i Brasilien och väntades på ett plan som skall ta oss till Manaus. Vi anlände till peruanska Santa Rosa mittemot colombianska Leticia och brasilianska Tabatinga, dvs. till "Tre Fronteras" Tre gränser där tre länders gränser möts.

Imorse när vi var på båten stannade den till vid en postering för att vi utlänningar med pass skulle stämpla passen. Vi fick vada en 50-60 m från båten i knähög gyttja till passposteringen men det visade sig att Signor Negre som stämplar pass inte var där utan längre fram vid gränsen så vi fick vada tillbaka till båten. Jättekul.

Vi blev utstämplade från Peru av den trevlige Signor Negre, som kom ombord på båten vid Santa Rosa. När vi höll på med pass och tullformaliteterna, hörde jag ett ljud som en motor som snedtände det lät som skarpa knallar. Det visade sig vara revolverskott från en upprörd tullpolis på vår båt som sköt efter en liten motorbåt som kom och hämtade passagerare på vår båt. Motorbåten hade inte stannat för tullkontroll . Motorbåtens förare duckade och gasade och kom undan till Brasilien. Klart obehagligt ! När vi kom till tullaren, hade han den fortfarande rykande revolvern instucken i byxlinningen. Jag frågade naturligtvis ifall han ville titta i mitt bagage (ryggsäcken) för man vet ju inte. Nej, han brydde sig inte om turister. Så vi klev på en av dessa snabba motorbåtar och brände iväg till Tabatinga, utan att någon sköt efter oss.

Vi kom i land och köpte två flygbiljetter till Manaus med "Cruzeiro do Sul", Södra Korsets Flygbolag med avgång samma dag klockan 16.30 och sedan satte vi oss och åt en god biff och med en kall öl. På restaurangen träffade vi en svensk som arbetade åt SIDA och han berättade att Tres Fronteras är en farlig plats. Det finns mycket kokain, pengar, vapen och olja.

Folk skjuter på varandra och det stämmer ju.

Det finns många indianstammar i trakten inte långt härifrån, indianer som aldrig hade har sett en vit man och som är mycket farliga. Han själv arbetade åt SIDA tillsammans med FUNAI den brasilianska indian-räddar-och-ta-kontakt-med-indianer-organisationen.

SIDA-svensken är född i Curitiba i södra Brasilien, hans morfar var en Missionessvensk

SIDA-svensken berättade att två av hans brasilianska medarbetare blev dödade av indianer när de skulle ta kontakt med dem. Han själv var med och såg allt. FUNAI får inte skjuta tillbaka för det kan starta ett indiankrig. Häromveckan åkte han med sin båt av misstag rakt in i en kokainfabrik och blev beskjuten men han kom helskinnad därifrån.

Han berättade också att två likadana båtar som vi kom med sjönk i december och 60 människor drunknade.

Igår natt kom den peruanska tullen ombord igen och ville kolla lasten och de andra passagerarna och då kom en tullare och ville köpa gamla tidningar. Det finns ingenting att läsa här skrek han. Då förstår man hur isolerade vissa ställen i Amazonas är.

På den här två nätters och en dags båtturen på cirka 600 km på Amazonasfloden mötte vi inte många båtar.

8 April 1987 Manaus

Manaus har 613.000 invånare och grundlades 1669. Manaus är huvudstaden i staten Amazonas, Brasiliens största stat men den har bara 1,2 miljoner invånare. Amazonas är lika stort som halva Europa. Amazonas är jordens lunga stor platt och grön. Djungeln ser ut som en lunga genomfluten av alla vindlar av bruna floder.

Manaus blev otroligt rikt före och under sekelskiftet pga. gummiboomen. 1889 byggdes Operahuset, Teatro Amazonas. Byggt av europeiska material och arkitekter.

Det var belagt med dödsstraff att föra ut gummiträdets frö från Brasilien därför att man var rädd för konkurrens, men någon lyckades smuggla ut några frön eller rentav plantor och sedan började det växa upp gummiplantager i Malaysia som konkurrerade med Brasilien. På 40-talet kom det konstgjorda gummiprodukter och då var gummiboomen definitivt slut. Andra exportprodukter från området är ädelträ och jute.

Manaus är en Zona Franca (efter Lingua Franca) eller en Taxfree Port, Skattefri hamn. Staden tillverkar och säljer en mängd av elektronik både bra grejor och skräp. Det finns en del charm också. Typ gamla hus, marknaden och slummen. Hotellen är inget vidare "Mas o Menos" Mer eller Mindre bra. Folket i Manaus är en blandning av portugiser, svarta och indianer.

Idag var vi på Indianmuseet och "Museo de Homen do Norte" De Nordliga Människornas museum.

Igår ringde vi faster Elva i Rio de Janeiro, hon blev glad att höra av oss. Vi ringde från en polettelefon enkelt och trevlig. Brasilien är modernt när det gäller infrastruktur.

Vi var och såg "Platoon" en amerikansk "sann" film om Vietnamkriget, men den var mest som en vanlig krigsfilm.

9 April 1987

Idag var vi och såg på "Confluenzia" dvs. mötet mellan floderna Rio Negro som är svart som Coca-Cola och Solimões som är gulbrun. Solimões var floden vi kom seglandes på från Peru. Mötet mellan floderna eller Confluenzian sker en bit nedströms från Manaus, som ligger vid Rio Negro. Det underliga är att dessa floder flyter sida vid utan att vilja blanda sig och detta pågår i cirka sex kilometer. Ibland lösgör sig sjok av vatten från Rio Negro och rinner över till Solimões. För att se detta spektakel kan man betala en dyr turistbyrå 600 crz per skalle dvs. c:a 20 US $ eller 130 SEK, så tar dom ut en med en speciell båt eller så kan man göra snikvarianten som vi gjorde. Ta en buss för 5 crz. till Ceasa fruktmarknaden och sedan gå två kilometer till bilfärjan som korsar confluenzian på floden gratis för passagerare och sedan gå ytterligare eller lifta två kilometer för att se jättenäckrosor Viktoria Regia. Världens största näckrosor 2-3 m i diameter och sedan tillbaka samma väg. Vi fick lift tillbaka till Manaus på flaket till en liten lastbil.

Här i Manaus har vi lyxat till med ett air condition rum. Det betyder att man fryser lite på morgonen och att man betalar lite mer 250 crz. ca 9 US $ eller 60 SEK natten för ett dubbelrum med bad.

Det finns en död katt på trottoaren på Rua Joakim Nabuco, den har funnits där några dagar och varje gång man går förbi har förruttnelsen blivit värre. Idag finns det även massor av brunvita maskar krälande i kadavret. Vidrigt. Katten har blivit ett landmärke. När vi undrar var brödbutiken eller hotellet ligger frågar vi: Är det före eller efter den döda katten ?

10 April 1987

Jag är trött på alla anglosaxer eller anglosaxiskt talande personer som inte kan ett enda främmande språk och som dessutom vill ha hjälp av mig med att tala spanska eller portugisiska Kan inte dessa djävla turister sätta sig ner och lära sig lite språk innan de börjar resa.

Idag var vi på COSAC eller CIGS. Brasilianska arméns enhet för djungelkrigföringszoo, som var sisådär jämfört med Quistacocha i Iquitos i Peru.

På morgonen var vi och växlade 100 dollar i resecheckar hos en syrier som vi växlat hos förut. Kurserna är dåliga i Manaus på bara 26 cruzeiros för en resechecksdollar. Denna syrier som är ganska trevlig är kristen, det ser man på hans religiösa bilder på hans kontor och han gillar den syriske presidenten Hafez Assad och dollar, det ser man dels på porträttet av presidenten och dels på bilden av en stor dollarsedel som hänger på hans kontor.

11 April 1987

Idag var vi och såg på Teatro Amazonas, en mycket trevlig och pampig teater, förebild är Operan i Paris. Teatro Amazonas är byggd 1889. Ritat, designat och utsmyckat av europeiska arkitekter och konstnärer. Teatro Amazonas ser ut som något från S:t Petersburgs storhetstid. Teatern är byggt av italiensk marmor från Carrara, engelskt järn, italienska målare har smyckat teatern i guld och rött med amazoniska tropiska målningar.

Teatern har loger för fyra personer. Gummibaronerna betalade hela klabbet för att kunna komma och titta på teater och opera. Man försökte locka hit till Manaus kända europeiska orkestrar, sångare och skådespelare. En bit västerländsk kultur inne i Amazonas ångande djungler. Teatro Amazonas renoverades 1974 och håller nu på att återigen på att renoveras. Att gå in i Teatro Amazonas känns som att gå in ett tsarryskt palats.

Det är skönt med luftkonditionerat rum, på natten är det svalt och man sover gott, tom. kläderna man har tvättat torkar över en natt. Tyvärr stänger hotellvärden av vår luftkonditionering när vi är ute, för han vill så klart spara elektricitet/pengar men vi betalar för att ha luftkonditionering hela tiden. Vilken typ !

Nästan alla gator i Manaus har en beläggning av gamla läskedrycks- och ölkapsyler, som har körts över bilar och bussar och tryckts in i asfalten.

Igår ringde vi "collect call" till Sverige, busenkelt, man går till en telefonautomat och slår 107 och får tala med en telefonist som talar engelska och som kopplar samtalet på en halv minut.

Filmer vi sett i Sydamerika:

Love story, Rio

About last night, Rio

Jumpin' Jack Flash, Rio

Mission, Rio

Crossroads, Buenes Aires

Legal Eagle, Buenes Aires

Once upon time in America, La Paz

Platoon, Manaus

The Hitcher, Manaus

9 1/2 Weeks, Manaus

Vi såg 9 1/2 Weeks idag.

12 April 1987

Söndag och allt stängt och det är allmänt tråkigt. Vi skall åka inatt eller egentligen måndag morgon klockan 03.40 till Belem med så kallat snik, fakirflyg eller ekonomiskt nattflyg. Annars tar det fem dagar med båt och kostar c:a 1000 crz Flyget tar två timmar och kostar 1800 crz. Vi får åka ut till flygplatsen och sätta oss och vänta.

13 April 1987 Belem

Nu är vi i Belem vid Amazonflodens mynning. Belem ligger strax söder om ekvatorn. Vi flög med TransBrasil och kom fram 06.00 i morse. Något trötta kom vi fram. Det var svårt att hitta hotell men till slut hittade vi ett OK hotell för en natt för imorgon åker vi vidare till Recife en 34 timmars bussresa. Det var fullbokat till Fortaleza 5 dagar framåt men Recife är bättre och vi har lite ont om tid.

Norra Brasilien är Rede-landet eller hängmatteparadiset. Det säljs hängmattor överallt. Hängmattor från olika stater i Brasilien, Para eller Ceara. Paraiska eller ceariska hängmattor lyx eller barn, dubbel eller enkelhängmattor.

På hotellen finns det speciella krokar som går att fälla in i väggen och som man kan använda för att hänga upp sin hängmatta, för jag antar att många föredrar att att ligga i en hängmatta framför att sova i vanlig säng. Jag antar att vanliga lägenheter har dessa hängmattekrokar som standard. Det här med hängmatta måste ha varit en indiansk uppfinning från början.

I Belems hamn finns en gammal berömd fiskmarknad som heter "Ver-o-peso","Titta-på-vikten", efter de stora vågarna där man kan se vikten på fisken som man kan köpa.

På Ver-o-peso, säljs även tillbehör till den lokala importerade svarta religionen Umbanda i form av diverse kryddor, vätskor, ljus, statyetter av djävulen, osv, osv. Vissa beläten ser ut som vanliga människor svarta eller vita, men måste vara gudar för de är behängda med sedlar i alla möjliga valörer, dock ej för höga. Affärerna kallas Umbanda artikelaffärer

14 April 1987

Belem är fiske och hamn och handelsstaden. Den har en kolonial prägel och grundades 1616 och har c:a 1 miljon invånare. I Belem finns det tidvatten och Brasiliens största teater. Teatro Paz, Fredsteatern.

I natt sov vi gott och länge för nu skall vi resa i två nätter och en dag till Recife.

Rodoviaria, bussterminalen, i Belem. Vi sitter och väntar på vår buss som skall gå kl. 20.00 och som skall ta oss till Recife en 34 timmars bussfärd.

I Brasilien äter man stekt kött, ris, feijão bruna bönor, farrofa mandioka pulver. Det är brasiliansk husmanskost.

Folk i Brasilien tjänar nästan ingenting kanske en 100 US dollar i månaden om de har tur oftast bara en 50 dollar i månaden.

Vi köpte fina skinnskor i Belem för 45 kr paret urbilligt.

16 April 1987 Recife

Efter 32 timmars bussfärd och 2000 km är vi framme i Recife. Vi kom fram kl. 02.40 på morgonen och fick häcka på bussterminalen till kl 05.30, då tog vi första tunnelbanan in till Recife en helt nybyggd tunnelbana fantastiskt !

Vi hittade ett hyfsat hotell. Hotel do Parque, där vi fick ett rum med bad men ingen fläkt. Vi väntar på att få en. En galen någonting-grövre-än-en-trumpet tränar utanför vårt fönster.

Under bussfärden från fiskstaden Belem, fick jag fisk på min ryggsäck när den låg i bagageutrymmet så jag har fått tvätta hela ryggsäcken.

En tysk som åkte med vår buss fick sitt pass och kreditkort och kamera stulen. Han förvarade alltihop i en liten ryggsäck på bagagehyllan inne i bussen och på natten när han sov stal någon ryggsäcken. Man undrar hur oförsiktig få man vara? Man får väl inte fresta tjuvarna för mycket? Kreditkort och pass tillsammans i ryggsäck och utom syn och räckhåll !!!

Vi åkte genom en av de fattigaste områdena i Brasilien. Staten Piau, Nordeste kallas området. Det är ett ganska torrt område jämfört med Amzonasdjungeln, det är mest snårskog och platt landskap. Bra spikraka vägar ganska obebyggt och fattigt. Området brukar drabbas av långvarig torka och då och då brukar folk fly till de stora städerna i söder for att finna arbete, i Rio och São Paulo.

Busschaufförerna plockade upp massor av folk vid sidan av vägen för att köra dom en bit och själva tjäna en slant, för djävligt. Tyske Thomas blev antagligen bestulen av en sådan passagerare.

Idag gjorde vi bästa svartväxlingen hittills 30 cruzados per dollar för cash och hos en på måfå utplockad kinesbutik och sedan efter mycket letande, 29 cruzados per dollar för resecheckar i en restaurang som vi fick utpekad åt oss. Bästa växlingskurserna hittills i Brasilien. Sedan var vi på Casa de Cultura eller Kulturhuset i Recife, som var gamla fängelset och där man gjort om cellerna till små butiker - Mycket pittoreskt.

Det ligger mycket folk på gatorna och sover på morgnarna och det är ganska smutsigt och skräpigt.

Idag kväll var vi och såg "Peggy Sue gifter om sig" en riktig snyftare.

Utanför vårt hotellrumsfönster har vi en teater, Teatro Parque som vi kan se in i. Ikväll så repeterar dom ett teaterstycke. På dagen spelade dom trombon, först en trombom och sedan två tillsammans, tidvis vackert och tidvis enerverande.

17 April 1987 Långfredag

Långfredag och hela staden är stängd. Mindre än tre veckor kvar på resan Det skall bli skönt att komma hem.

Idag var vi på långpromenad. Alla var antingen på stranden eller kyrkan.Vi gick och åkte buss till stranden och liftade det blåste svalt och skönt.

Det fanns ett intressant korallrev att titta på och gå på. Det var ebb, så man kunde se korallrevet tydligt och stranden var bred och platt. Vi såg även de berömda "Jangadas" en sort flottar av tre fyra stockar med centerbord och segel, som fiskarna använder här i Nordeste.

18 April 1987 Påskafton

Igår var allting stängt och dött och vi försökte slå ihjäl tiden. Men det var en seg dag. Helger är inget för travellers. Jag undrar hur många travellers det finns i världen varje ögonblick. Dvs. välbärgade ungdomar och äldre från västvärlden resandes för längre perioder med låg budget i Sydamerika. Tag reda på upplagan av "A South American Handbook" och "Southamerica on a shoestring"

Eftermiddag

Vi var på Museo do Açucar, Sockermuseet, Museo do Antropologica och Museo do Arte Popular. Mycket intressant

Sockermuseet visade föremål från sockerförädlingen och föremål för att hålla slavarna fångna. Antropologimuseet visade föremål från Nordöstra Brasilien som består av nio stater och 31 miljoner invånare. Nordeste var det gamla koloniala sockerplantageområdet längs kusten bördigt och fuktigt, men det fanns även kakao, tobaks och bomullsplantager alla med många negerslavar, därför har också Recife många svarta och mulatter.

De svarta har fört sig massor av kultur, musik,dans och religion, ex-voto, voodoo från Afrika, som blandade sig med den europeiska, portugisiska och indiankulturerna.

Ex-voto är när man gör delar eller en liten kopia av det man vill ha eller den kroppsdel man vill bota. Voodoo Brasilien är landet för svart katolicism. Det finns många afrikanska gudar som man ber till även om man är katolik, det kan ju inte kan skada, för säkerhetsskull, att tillbe även de afrikanska gudarna även portugiserna gjorde de. Olika afrikanska gudar är: Halvguden Exú, gudarna Xinxu, vattengudinnan Sertão, järnguden Ogun. Många av de kristna helgonen fick en identisk motsvarighet med en afrikanska gud så att man kunde fortsätta tillbe samma gud/helgon.

Det inre av Nordeste kan när det finns regn vara mycket bördigt, men när det blir torrt, ibland regnar det inte på ett helt år och då blir det torrt och eländigt och svält och folk flyttar till kusten eller söderut till Rio de Janeiro eller São Paulo eller så utnyttjas de i kontraktsarbete, men så fort det blir regn i Nordeste och torkan är över då vill de hem igen.

20 April 1987 Maceió

Vid stranden i Maceió huvudstaden i staten Algoas. Maceió skall ha 387.00 invånare men det märks inte, det känns mer som en stor by. Maceió ligger fyra timmars bussfärd öder om Recife och vi gjorde den resan igår. Man åker igenom oändliga sockerrörsfält ett ganska tråkigt landskap.

Coca-Cola, mineralvatten och fläktar, tre viktiga saker när man reser i Brasilien. Vi dricker säkert 3-4 flaskor Coca-Cola per personoch dag och två liter mineralvatten och man behöver fläktarna på natten när man sover annars skulle man svettas ihjäl.

Det är lätt att ringa collect call från Brasilien det är bara att slå 107 i vilken orellion= öra som helst, dvs. telefonkiosk och, tala med telefonissan på engelska. Sen kopplas samtalet till Sverige på några sekunder. GRATIS (för oss).

Det har varit och är fortfarande påskhelg och allting är stängt och det märks speciellt i sådana hålor som Maceió. Skönt när helgen är över och allt öppnar.

21 April 1987 Praia do Françeses, Fransmännens strand

En berömd strand strax utanför Maceió. Den duger väl. Det finns ett korallrev strax utanför som minskar vågornas kraft och storlek. Vi vandrade en bit bort på stranden, där fanns det ingenting bara vi , stranden och Gud. Men sen blev vi törstiga och då gick vi tillbaka till byn Praia do Françeses, där vi tog varsin coke på strandserveringen under ett parasoll.

Idag är det inte helg längre. Skönt allt är öppet och samhället fungerar så normalt som det kan göra i Brasilien.

Igår solade vi så mycket på Praia da Avenîda att vi idag har solvärk men gudskelov så är det lite molnigt idag så vi kan vila våra solskadade lemmar. Det sitter semesterfirande brasilianare på serveringarna och har tråkigt, bl.a. finns det en karl som har en strandbubbla och som kör fram och tillbaka och väntar på att någonting skall hända, men ingenting händer, så han kör in mellan två bord, vid det ena bordet sitter hans fru och vid det andra gravid kvinna och hennes karl. Sen går fruarna iväg tillsammans för att promenera på stranden, medan männen sitter och pratar om situationen i Brasilien. Politik, korruption och inflation i São Paulo. Emedan en massa små pojkar och flickor försöker sälja kokosnötter och ananas, grillad ost eller räkor eller hummer eller hängmattor eller glass eller souvenirer och flickorna vid den grillade osten och ananasdrinkarna blandar egna drinkar med cachacha (sockerrörsbrännvin) och blir själva lite berusade.

Lite senare

Vi har badat i en skyddad liten vik bakom ett korallrev. Det var mycket skönt. Palmer, vit sand, grönt till blåskiftande vatten och en blå himmel. Nu ligger vi och solar på en jangada modell äldre (flottmodellen) som ligger på stranden.

22 April 1987

Ikväll åker vi till Salvador, (Bahia) eller Salvador do Bahia, Frälsarens Bukt, som är det korrekta namnet. Det skall bli kul.

Vi är återigen på Praia do Franceses, vi hittade en trevlig ensam strand med ett skyddande korallrev och en jangadaflotte, som låg på stranden och som vi kunde ligga och sola på. Perfekt.

Här i Brasilien finns en standardgest som alltid används: Tummen-upp gesten.Det betyder OK, bra överenskommet eller ursäkta-att-jag-trampade-dig-på-foten och då svarar man tummen-upp tillbaka. Till tummen-upp-gesten kan man säga "Todo bem" Allt bra ! och då svarar den andre "Todo bem". Todo bem uttalas Todo bejn.

I Brasilien finns det massor av tiggarpojkar och -flickor, mest pojkar dock. Dessa kommer fram till en på restaurangen, tar på en och ber att få ta ens mat, dricka eller pengar.

24 April 1987 Salvador, (Bahia).

Nu är vi i Salvador som är huvudstad i Staten Bahia, som betyder vik eller bukt. Salvador har en och en halv miljon invånare och staden grundades 1549 och var fram till 1763 huvudstad i Brasilien. Salvador har en stark kolonial prägel den har smala gränder gamla hus och många kyrkor, byggnaderna går i färgerna pistagegrönt, blått, rosa osv. Sockerglasyrstaden skulle den kunna kallas. Salvador har även ett starkt afrikanskt kulturinslag med en stor svart befolkning. Salvador har även mycket moderna stadsdelar.

Staden består av två delar den övre staden, Ciudade Alta även kallad Centro och Ciudade Baixa även kallad Commércio. Baixa ligger precis vid havet och sen är det brant uppför eller som ett stup upp till Alto. Det två stadsdelarna är förbundna med hissar och vägar.

Gatuförsäljarna i Salvador får inte ha stånd med benställning dvs. stånden får inte stå på marken, så när polisen kommer då lyfter de sina små stånd över marken och det går bra så länge stånden svävar över marken. Sen när polisen gått förbi så ställer den ner sina stånd på marken eller på benställningarna. Det är som en lek.

I Brasilien eller i Sydamerika vet man inte om det regnar eller om det air-conditionen som droppar på en.

Vi har hittat ett hotell som heter Anglo-American som har sjöutsikt och vi har fått ett rum för cirka 10 dollar = 300 crz = 65 SEK natten, ganska dyrt men det är ett stort, svalt och luftigt rum och högt i tak säkert fem meter och det ingår frukost med en vidunderlig utsikt över Bahiabukten.

När vi skulle ta en taxi från bussterminalen till hotellet så blev det så klart strul med taxichaffisarna, detta eviga problem. Den första taxichauffören ville inte sätta på taxametern och den andra hade dragit fram taxametern till 25 crz. istället för till 5 crz. som är den normala startavgiften och sen hade han inte växel på 100 crz. Det skulle kosta 90 crz. snällt räknat av oss. Efter att ha väntat ut honom hostade han upp 5 crz.Taxichaffisar är verkligen fräcka.

Sen var det dags att växla pengar och då gäller det att hitta en ärlig svartväxlare som ger en bra kurs på resecheckarna och det tog en halv dag att hitta och vi fick då 28,5 crz per resechecksdollar och det får väl räknas som OK, men man undrar om det är värt allt besvär de flesta andra vill inte ge mer än 25 crz per dollar.

Kväll:

Vi var och på Afro-Brasilianska museet och såg de kulturella sambanden mellan Afrika och Brasilien t.ex. "Capoeira" som är en dans som utförs av två personer som skuggslåss akrobatisk till tamborinmusik och ett slags stränginstrument, samtidigt som de har en ring av andra deltagare runtomkring som byter av dansarna. Männen som dansar har endast vita vida byxor på sig. Capoeiran var ursprungligen en stridskonst, ett sätt att slåss som kom med slavarna från Angola. Museet beskrev också de olika ursprungliga afrikanska gudarna och religionerna och speciellt blandningen mellan katolicism och afrikanska religion där den kallas condomblé i Bahia, umbanda i Belem och macumba i Rio de Janeiro. Samma afrikanska religion men med olika namn.

De olika afrikanska gudarna är:

Iemanjávattengudinnan

Ogun järnguden

Oxóssi

Iansã

Xangõ

Nanã Barocõ

Oxalá

Oxaguiã

Omula

Oxumaré

Exu

osv

Alla dessa gudar har också ett katolskt helgonnamn så de är alltså dubbelgudar/helgon.

Gudarna har också speciella föremål och kläder som symboliserar dom och som folk i Brasilien bär på vissa religiösa högtider och alla brasilianare har vid sidan av de kristna skyddshelgonen en svart gud som skyddsgud för säkerhets skull.

Efter detta religiösa smörgåsbord var vi på ett matigt bahianskt smörgåsbord på Senac, restaurangskolan i Salvador, där vi åt så mycket vi kunde av bahianska specialiteter: fisk, kött, kyckling, räkor, musslor, förrätter, varmrätter, efterrätter allt serverat med perfekt oklanderlig uppassning allt för 100 crz = 20 SEK. Efterrätterna i Salvador är mycket välutvecklade socker, kokosnöt och likörer i alla möjliga smaker och kombinationer. Mycket av maträtterna måste ursprungligen vara afrikanska, jag upplevde många av rätterna som mycket främmande och exotiska och en del som OK. Samtidigt som vi åt kunde vi se en show med Bahiadanser och capoeira på gården nedanför matsalen.

26 April 1987

Idag är det söndag och allt är stängt och segt. I Salvador finns det stora tjocka negresser i vita rysch pysch klänningar och vita turbaner som sitter på gatorna och säljer hembakade sötsaker och olika söta frityrkok.

Sen finns det pojkar och män som säljer kaffe och cigarretter. De har små smala höga vagnar med kullager som hjul och en liten ratt att styra med och en antenn att trä igenom cigarrettpaketen och sätta fast plastkaffekopparna på. Vagnarna är lika breda som en kaffetermos och de har en 5-10 termosar på rad, vagnarna är prydda med olikfärgade band. Från dessa vagnar säljs Cafezinhos = liten kaffe.

Det finns en berömd kyrka i Salvador av totalt 120 kyrkor som heter Nossa Senhor do Bomfim, (Vår Herre av det goda slutet) från vilken det finns speciella välsignade färgglada band som säljes överallt. Bandet skall bindas runt handleden och aldrig tas av utan de skall slitas ut på handleden. Detta skall ge tur.

27 April 1987

Idag klarade vi oss nog från minst två gånger att bli rånade. Vi åkte ut på en dagsutflykt till den "trevliga vackra glada ungdomliga ön Itaparica" enligt turistbyråns reklam. Det var smutsiga stränder och dyrt och Violência, våld, på stranden. Ett gäng killar började jaga två par varav de fick tag på en kille och började slå honom hårt och flickorna grät och skrek. Sen släppte de honom och lät de två paren vara, mycket konstigt och vi blev så klart rädda. Sen när vi var inne på toaletten till ett köpcentrum så började en konstig kille att småslåss med annan kille. Klart obehagligt. Vi tyckte det var en läskig ö och tog oss fort tillbaka till Salvador.

I Brasilien finns det mycket violência och lynchstämning mot tjuvar. Farligt.

I alla spansktalande länder i Sydamerika har dom små trånga färgglada Mercedesbussar och i Brasilien har dom stora och oftast nya Volvo eller Scaniabussar. Det känns trevligt. Dessa Scania och Volvobussar tillverkas på licens i Sâo Paolo

Jag tror att somliga tiggare i Sydamerika tjänar mer än en del personer som jobbar.

28 April 1987

Sitter på Rodoviaria do Salvador, dvs. bussterminalen i Salvador och väntar på vår buss som skall ta oss till Porto Seguro. Brasilien har inte mycket järnväg utan dom har massor av bussar och ett väl utbyggt vägnät, utom i Amazonas och Mato Grosso. Varje stad har en stor rodoviaria, (bussterminal) i varje stad. Ett mellanting mellan järnvägsstationer och flygplatser i designen.

29 April 1987 Porto Seguro, "Säker hamn"

Vi kom fram till Porto Seguro efter 12 timmars nattlig bussfärd som vanligt, det börjar bli rutin att åka buss på natten i Brasilien.

Allt gick perfekt ! Bussen stannade lite innan bussterminalen i Porto Seguro, så vi passade på att kliva av mitt i Porto Seguro och gick fem meter och hamnade på Pousada Coroa Vermelha, dvs. värdshuset Röda Kronan, där vi tog in. Ett holländskt-brasilianskt par driver stället. Mannen är holländare och frun är brasilianska.

Porto Seguro är en idyllisk fiske och semesterby med en trevlig strand bakom ett korallrev. Allt är fint rent och tillrättalagt. Det finns massor av små pousadas, (värdshus), restauranger och souvenirbutiker, bad- och sololjebutiker. Hela Porto Seguro har c:a 30.000 invånare men nu verkar det inte finnas några 30.000 invånare här, det måste vara när det är semestertider med både turister och bofasta.

Kerstin och jag har gått omkring och tittat in de olika öppna och tomma restauranger. Allt är öppet men var är sommargästerna?

Ikväll var vi på Restaurang och Antikvitetshandeln "Anti$caro" som betyder Icke$dyrt. Stället ser ut som ett litet vardagsrum med två bord och åtta sittplatser. En mycket trevlig liten restaurang och antikvitetshandel. Vi satt och åt vid en Singersymaskin. Vi åt xin-xin som är kyckling och räkor tilllagade i kokosolja. Mycket gott.

1 Maj 1987

Det är sol igen efter den regniga gårdagen så vi solade och badade idag och Kerstin vägrar fortfarande att beställa in eller äta fisk. Vi har passerat och varit i riktiga fiskstäder och byar längs Amazonasfloden och Atlanten. Där de har underbar fisk, räkor, hummer eller ostron. Hmmm.

Idag var vi (jag) och åt hummer på "Anti$Caro" till lunch och till middag åt vi en räkgryta gjord på räkor, fisk, dendê, (palmolja) och kokosmjölk. På Anti$caro tar frun emot gästerna och serverar och hennes karl lagar maten.

2 Maj 1987

Sitter på den lilla bussterminalen i Porto Seguro och väntar på att lasta in våra grejor på bussen till Rio. Sista resan inom Sydamerika bara 8 timmars resa.

Porto Seguro har varit svalt på kvällen och lagom varmt på dagen. Idag hade vi verkligen en skön dag på praian, (stranden), sol och bad.

3 Maj 1987 Rio de Janeiro

Tillbaka i Rio efter två månaders resa igenom Sydamerika från Atlanten över Anderna och Altiplanon till Stilla Havet och sen längs med Amazonasfloden till Atlanten och sedan nedför kusten tillbaka till Rio och faster Elva och onkel Christos. Vi åkte buss i exakt 18 timmar och kom fram till Rio för lunch. Elva & Christos var jätteglada att återse oss och det var vi också. Det var också kul att läsa all post som hade samlats hos Elva & Christos under 2 månader.

Brasilianska långfärdsbussar är alltid av märket Volvo Marcopolo och har egenheten att deras fönster måste öppnas med en viss teknik och att deras toalettdörrar alltid måste ryckas upp med våld. Bussresan var delvis en plåga med tre skrikande spädisar som avlöste varandra och tre lite äldre barn som dock var ganska lugna.

Södra Brasilien börjar bli lite svalt och skönt nu i maj månad. Porto Seguro var ju riktigt kyligt på kvällarna och man behövde nästan ha en varm tröja på sig

Och så var det här med svartkursen på dollar och plan cruzado. Plan cruzado startade den 28 februari 1987, den innebar en frysning av av priser och löner för att stävja inflationen och nu har plan cruzado upphört att existera.

Svartväxling av dollar eller mercado parallello är egentligen halvlegal. Svartväxlarna på kontor (ej på gatan) betalar turister eller dollarförsäljarna för mycket dvs. mer än vad den officiella kursen är. Det är egentligen hans/hennes ensak men han/hon får inte betala hur mycket som helst, den officiella och svartkursen får inte skilja sig för mycket får då kommer Policia Federal och stänger butiken (Policia Federal från Banco do Brasil).

Jag läste i National Geographic:

Att Brasilien producerar 95% av det land behöver självt.

Att polisen i São Paolo dödar en abandonado, ett övergivet barn, varje dag.

Att Brasilien är en blandning av en feodal stat och ett högindustrialiserat och högteknologiskt samhälle.

Att folk flyttar från Nordeste in till Amazonas eller till Rio São Paolo eller grovt sett flyttar från kuststaterna till det inre av landet. Det sker en sort kolonisation. Fattiga jordlösa lantbrukare kommer till det inre av landet, de blir lovade jord och får en jordlott som består av tropisk skog. som de svedjebrukar för några år. Sedan måste de flytta längre in i djungeln och kolliderar då med ursprungsbefolkningen indianerna. Strider utbryter några jordlösa dödas och än fler indianer.

Det finns stora mäktiga jordägare som inte vill att någon jordreform genomförs och fackföreningsledare, radikala präster och nunnor mördas.

5 Maj 1987

Idag växlade vi in våra sista dollar för att spendera dom på lite shopping. Priserna i Rio är cirka 4-5 gånger billigare än i Sverige på en del grejor och speciellt kläder. Så idag shoppade vi massor och kommer att fortsätta imorgon. Man sparar massor av pengar och kan på så vis finansiera den dyra resan genom att handla billigt i Rio.

På eftermiddagen var vi på "Churrascaria O Porcão" Grillrestaurang Grisen, och åt rodizio dvs. brasilianskt grillat smörgåsbord. Jag åt inget ris eller pommes frites utan bara kött, jag åtspeciellt mycket av det fina tunt skurna blodiga oxfilén. Det var så mört att det smälte i munnen.

Hela rodizion inklusive, öl, cachaca, tårta och kaffe kostade 1600 crz = 336 kr dvs. 84 kr/person Christos & Elva bjöd.

Sen på eftermiddagen åkte vi till Rio Sul shoppingcenter. Vi slängde oss på bussen och åkte mot Rio Sul, det fanns inga sittplatser kvar så vi stod upp. Plötsligt sa Kerstin det är karl bakom mig som trycker sin snopp mot mig, Aha tänkte jag typiskt latinamerikanskt. Jag bytte snabbt plats med Kerstin, så att jag skulle komma mellan karln och Kerstin, men han fortsatte pressa på, men på mig. Vilken fräck typ tänkte jag och såg samtidigt ett stort kuvert i hans hand, då förstod jag.

Ett kuvert att dölja en ficktjuvs fickletande händer och helt plötsligt hade jag tre karlar som hängde sig runt mig och sex händer som försökte komma åt mina mina fickor. Jätteobehagligt. Jag försökte slingra mig och blockera deras professionellt ficktjuvande händer.

Jag blockerade de pengar jag hade i fickan. Jag greps av panik av att ha tre personer som hängde sig runt mig på en fullpackad Riobuss i kvällningen med skumt ljus, så jag började vrida mig loss från dessa trevande händer med ilska samtidigt som jag tittade surt i en av ficktjuvarnas ögon. Plötsligt fortsatte de framåt i bussen och så var det dags för oss att gå av bussen och ficktjuvarna var framför oss, folk på bussen sa: Cuidado, se upp, och pekade med sina fingrar mellan sina ögon och våra fickor dvs. se upp så det inte tar era pengar för passagerarna hade ju sett vad som pågick, men ficktjuvarna gick av före oss och fortsatte längs trottoaren och vi sprang in på Rio Suls upplysta säkerhet. Puh ! De lyckades inte få tag på ett öre med de var verkligen skickliga. En vanlig turist hade nog åkt dit.

Rio Sul detta fantastiska shoppingcenter med massor av lyxiga affärer. Dit alla rika Riobor, Cariocas, går och handlar sina kläder. Butik på butik, den ena, mera smaskig än den andra, märkeskläder och expediter och aircondition. Det måste finnas pengar i Rio. Brasilien tillverkar märkesvaror själva på licens, samtidigt ligger folk på gatorna och svälter. Vilka kontraster. Vi shoppade glada att ha pengarna kvar efter ficktjuvarnas angrepp.

7 Maj 1987

Nu har vi varit ute i på resande fot i Sydamerika i 100 dagar och sitter på planet med flightnummer SK 958 till Köpenhamn från Rio de Janeiro. Imorgon är vi hemma. Sista dagarna i Rio blev varma och ett inferno i shopping. Idag var vi på Copacabana praia, (strand) och solade. Det drar ihop sig till "vinter" i Rio och affärerna har man vinterkollektionerna, halsdukar, mössor och varma jackor men ute är det fortfarande 32 grader Celsius, fast temperaturen hade sjunkit ner till 18 grader Celsius en kväll efter ett regn och det var svalt.

Christos & Elva körde oss ut till flygplatsen och vi pussade och kramade dem adjö. De hade verkligen tagit väl hand om oss.

8 Maj 1987 Köpenhamn

Sitter på planet till Stockholm från Köpenhamn, sista etappen på resan hem. Istället för de vanliga 14 timmarna restid Rio-Stockholm, kommer det att bli 22 timmars restid tack vare SAS, Airline of the Year 1986. Best passenger Service, bla, bla, bla. Det var ett elektriskt fel på planet som skulle ta oss från Rio. Vi satt först fast i 2 och 1/2 timme på flygplatsen, vi fick i alla fall ett gratis telefonsamtal på 3 min hem för att tala om förseningen samt en middag på flygplatsen, fantastiskt, och när vi kom fram till Köpenhamn hade vår connection kl 14.05, redan gått och alla plan ca tre stycken fram till 19.20 var fullbokade så nu till slut sitter jag på 19.20 planet hem. Om det nu klarar av att starta.

Jag sov inte en blund på SAS planet liksom en hel del andra passagerare. SAS planet från Rio var fullt av emigrerade europeér till Sydamerika och latinamerikaner på semester, kurs eller för alltid tillbaks i Europa. Greker, rumäner, judar, danskar allt. Brasilien är verkligen ett multinationellt.

Jag sprang på två unga greker. En som var född i Rio, i Brasilien. Pappan och mamman skilda, pappa bodde nu i Recife, mamman i Athen med sonen. Sonen var brasiliansk medborgare som aldrig bott i Brasilien och som inte talade portugisiska och som besökte pappan under tre månader i Recife i Brasilien.

Den andre killen eller mannen hade familj. Han hette Andreas och var född i Brasilien, studerade i Grekland och England och arbetade med jordbruk i England. Han hade tagit med sig brittiska fru Mandy som egentligen var engelsk-mexikansk-tysk-tjeckoslovakisk till Brasilien med sina två småflickor Amy och Rebecka, helvilda 4- och 8-åringar. Paret kändes som två ex-hippies. Dom hade åkt till Brasilien för att bruka cirka 100 hektar mark. Ett jordbruk av den storleken kallas Sitio (om det är över 150 hektar kallas det fazenda). Marken låg i Estado do Rio de Janeiro, Staten Rio De Janeiro.

Marken ägdes egentligen av hans far som bodde i Rio och som hade köpt marken för länge sen och inte hade gjort någonting med den. Andreas, sonen, trodde att det skulle bli lätt att börja bruka marken. Men det bodde en massa fattiga människor på marken. Han berättade att fick avhysa dom mha. polisen och alla möjliga medel. Han sa att det var hemskt att vräka dessa fattiga jordlösa och riva dersas hus Sedan skulle han börja röja mark. De höll på i tre år, hade 16 mjölkkor och en del biffkor, odlade marken för att få majsfoder till djuren och de hade anställda. Men de gav upp efter tre år, sålde hela rasket och skulle nu flytta tillbaka till England och köpa en gård på 10 hektar, dvs. från 100 hektar till 10 hektar som är en liten gård i England men som det går att försörja sig på och i England får man statsunderstöd som jordbrukare vilket man inte får i Brasilien.

En Volkswagenarbetare i São Paolo tjänar 200-300 US dollar i månaden vilket är mycket bra enligt brasilianska mått. Bilarbetarna har ett bra starkt fack.

Det är otroligt i Brasilien gick man ifrån den obligatoriska uniformen affärskostymen och i Sverige återinförs den mer och mer. I Köpenhamn möttes man av en uppsjö av affärskostymer, en massa grå affärsmän och själv går man omkring som en mosad råtta.

Jag skildes för första gången från Kerstin på 3 1/2 månad för att hon skulle till Skåne och sina föräldrar som vanligt TRIST.

10 Maj 1987 Stockholm

Hemma i Stockholm igen efter 101 dagars resa. Vädret här är kyligt och torrt och landskapet känns ödsligt efter den hårda vintern. I Brasilien är det jämt fuktigt varmt och frodigt och här i Sverige, kallt, torrt och växtligheten sparsam.

SLUT

(Copyright) Denna bok är upphovsmannaskyddad och får endast dupliceras med författarens tillåtelse.