010311 Foto: Jimmy Petterson Parnassos. Ett vidsträckt snölandskap ovanför det antika Delfi. Snön varar längre än åkarnas uthållighet. Av Jimmy Petterson
En dag i mars gick jag och två goda vänner ombord på ett flygplan som skulle ta oss söderut till Grekland. När jag äntrade planet med ett par pjäxor som handbagage fick jag en skeptisk blick av stewardessen som frågade om jag verkligen hade hamnat på rätt plan. Få människor utanför Grekland vet att det finns inte mindre än tjugo olika skidorter i detta Medelhavsland som är mera känt för sina badstränder. Vi hyrde genast en bil i Aten och styrde kosan åt nordväst, mot berget Parnassos, Greklands största skidparadis, beläget 175 kilometer från huvudstaden. Längre ner, på samma vidsträckta bergmassiv som skidorten, ligger Delfis ruiner, den kanske viktigaste platsen i antikens Grekland. När vi kom fram till Parnassosmassivets centralort, den pittoreska bergsbyn Arachova på 940 meters höjd, snöade det kraftigt. De röda tegeltaken övergick i vitt och lokalbefolkningen skyndade sig att ta bort sina varor från stånden längs huvudgatan och bära in dem i de gamla stenhusen. Här, i de trånga, vindlande, branta kullerstensgränderna blandades unga skid- och snowboardåkare i grälla kläder med äldre grekiska kvinnor i traditionell svart dräkt. Morgonen därpå hade det mesta av den 24 kilometer långa vägen till skidbackarna täckts med snö. Jag körde på tvåans växel och bilen segade sig sakta uppför. Snökedjor är inte standard på hyrbilar i Grekland. På 1.750 meters höjd svängde vi in på skidanläggningens parkeringsplats, där snödrivorna var två meter höga. Alla våra förutfattade meningar om skidåkning i Grekland kom på skam allteftersom minuterna gick. Apollon var solguden, men han verkade ha gått på lunch. Snön vräkte ner och framför oss reste sig ett mäktigt berg täckt av rent jungfruligt puder. Parnassosanläggningen har fjorton skidliftar utspridda över en bred, trädfri yta av berget på mellan 2.260 och 1.600 meters höjd. En stor del av området hade stängts av på grund av stormen, men vi lyckades hitta några korta, branta backar mellan de steniga klipporna på nedre delen av berget, till vänster om Afroditeliften. Som brukligt är i ett land där sporten inte är så utvecklad, fick vi ha de pudrade backarna för oss själva. De var täckta med omkring femton centimeter nysnö, tillräckligt för att yra upp lite vitt stoff och lämna kvar ett fint spår i kölvattnet efter varje nerfärd. Under de följande dagarna kämpade Apollon mot molnen, snön och dimman. Ibland vann han en drabbning och då framträdde Parnassos i fullt majestät över ett hav av moln; men många slag förlorade han och då fick vi skida tillbaka genom rena ärtsoppan. Den dåliga sikten var inget större problem, för berget var slätt och ganska fritt från hinder, och i backe efter backe syntes spåren efter oss i den tio till femton centimeter djupa nysnön. Den enda nackdelen var att vi ofta inte kunde se bakåt och beundra våra spår. Den tredje förmiddagen var chefen för anläggningen, Plastiras Efthimios, vänlig nog att guida oss runt och låta oss åka i stängda liftar som öppnade sig när han lyfte sin magiska hand. När solen trängde fram såg vi ett vidsträckt snölandskap utan bara fläckar så långt ögat nådde trots att det var vår. Plastiras förklarade att Parnassos har åkbara backar en bra bit in i juni, men liftarna brukar stängas i mitten av april, eftersom grekerna mentalt förbereder sig för övärlden vid den tidpunkten. Grekland är ett underbart land för den som vill kombinera skidåkning, bad och kultur och vi tog tillfället i akt. Vi gjorde uppehåll i Aten och for sedan vidare till några skidorter: Tria Pende Pigadia, Seli, Olympos och Vasilitsa. Det sista målet för vår resa var Voras, en skidanläggning byggd 1995, belägen på landets tredje högsta berg. Kan du föreställa dig en skidanläggning på Greklands sydliga breddgrader med mestadels backar på sydsidan som har gott om snö i maj?! Det låter som hämtat från mytologin, men det är faktiskt sant. Under våra tio dagar i Grekland lärde vi oss skilja mellan myt och verklighet. Att det inte skulle finnas skidmöjligheter eller i alla fall inga bra sådana i det här landet är en myt. Att man kan räkna med värme och vårväder är också en myt. Till och med på våren kan det snöa här, och vindarna ligger ofta på för jämnan på de mestadels trädfria öppna sluttningarna. Grekland ligger så långt söderut att skidsäsongen är kort och oberäknelig - så lyder ytterligare en myt. Greklands berg ligger längs samma väderstråk som Alpernas nordsida. Samma stormar som drabbar Chamonix, Zermatt och S:t Anton fortsätter ofta ner till de grekiska bergen. På de flesta skidorterna i Grekland sträcker sig säsongen från början av december till mitten av april och den tar slut mer av bristande intresse än av brist på snö. översättning: Pär Svensson		Skidåkning i Grekland

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.