Indisk dagbok
av
Hercules Dalianis
27 november 1989 Arlanda-Frankfurt
Sitter på Air Indias plan i Frankfurt och skall åka till Bombay (eller Mumbai på hindi). Planet är en jumbojet med fönstrena målade som tusen och en natt, dvs med de muslimska spetsbågarna, väldigt exotiskt, planet är nästan tomt. Bombay här kommer vi !! Kerstin och jag. Oron börjar släppa inför resan.
Innan vi åkte till Indien så ordnade vi visum på Indiska ambassaden i Stockholm, multipelvisum om vi skulle få för oss att åka till Nepal och tillbaka till Indien. Kerstin som är svensk medborgare fick betala 140 kr och jag som är brittisk medborgare fick betala 540 kr ! Indien liksom Storbritannien tillhör dessutom det brittiska samväldet. Där fick vi britter för kolonialism.
28 november Bombay Hotel Gulf
Ett arabiskt hotell med arabiska/muslimska gäster och ägare. Vi bor i den arabiska delen av Bombay, med många turister från Arabiska halvön. Dessa turister är här för shopping och synd.
Jag har klippt håret för 12 rupies = 5 kr billigt.
På planet till Frankfurt träffade vi på Ulla, hälsofreak alternativ breething och healing. hon var trevlig och så träffade vi också en lätt sprallig dam från Tyresö som var bistånds, någonting systerskola i Bombay.
När vi gick in för landning i Bombay såg vi ljusen över Bombay som var mycket sparsamma jämfört med en västerländsk stad.
Indien är oerhört fattigt men vänligt - slum och sovande människor på gatorna. När vi åkte från flygplatsen in till Bombay tidigt i gryningen vid 4-5 tiden så låg människor inlindade som kokkonger överallt och sov på trottoarer, refuger, utmed vägarna. Helt otroligt och nästan lite magiskt en sorts gemenskap mellan främmande människor.
Bombay har 10 miljoner människor undrar hur många som sover på gatorna?
Vi for över till Jehu Beach till NCST National Center for Software Technology för att överlämna min poster och mitt papper till konferensen som jag skulle deltaga på senare i december. En student som hette Chadrasekar mötte oss, jag hade kommunicerat med honom med email från Sverige tidigare. Vi pratade mycket om film med honom.
I Bombay produceras mest filmer i världen tom mer än i Hollywood därför kallas Bombay ibland för "Bollywood".
NCST kändes lyxigt efter all misär. NCST är ett supermodernt, forskningscentra i Indien. Aircondition, svalt, modernt, färggrafikskärmar på arbetsstationerna. En sak som slog mig var kontrasten mellan effektiviteten och det moderna på Centaur Hotel och NCST och den totala fattigdomen och misären två meter utanför dessa centra. Det verkade som det fanns två världar i Indien en liten modern high-tech 1990-talet och en jättelik traditionell som är en blandning av av allt mellan 5000 år gammal kultur och 1950-tal. Ibland får man en känsla av att Indien stått stilla sen britterna lämnade "juvelen i kronan". De två världarna tycks leva parallellt och helt oberoende av varandra. Det är stora kontraster i Indien. Ett hav av fattigdom och slitenhet och små små öar av välstånd.
Bombay har många taxibilar små motorcykelrikshor och stadiga Ambassador av brittisk 50-tals förebild och en och annan 60-talsbils med Fiatförebild. Indien har höga skyddstullar för att skydda sin industri därför kan man behålla gamla typer av bilar i sin produktion, de utsätts ju inte för konkurrens, liknar lite den brasilianska finanspolitiken.
30 november Goa
Efter en 16 timmars skranglig busstrip plus taxi och färja och taxi igen är vi framme på vår destination i Goa och skall äta frukost. Vi fick ett hyfsat rum på Colva beach för 80 rupies natten, cirka 32 kr.
Goa är en f.d. portugisisk koloni som ligger strax söder om Bombay på indiska halvön Indien införlivade kolonin med Indien efter ett oblodigt krig eller övertagande 1961.
Vi har rest tillsamman med två britter William och Alistair 18 år gamla. De är på sin första jorden runt resa.
Stranden i Goa helt OK 40 km vit strand med gröna palmer och blått hav. Mycket försäljare lite turister, verkar vara en blandning av travellers och charterturister. Vacker solnedgång över Goa, solen gick rakt ner i Indiska oceanen.
2 december Goa Colva Beach
Vi börjar komma in i vår turistlunk. Sover 12 timmar går upp och äter frukost, badar och solar hela dagen, äter middag samtidigt som vi tittar på solnedgången, läser lite på kvällen och sedan godnatt.
Serveringen är långsam på alla restauranger i Colva. Är det för att det skall vattnas i munnen på en ?
Kväll eller snarare solnedgång den 2 december vi sitter och läppjar på varsin Bisleri mineralvatten och Kingsfisher öl båda rejält avkylda och väntar på att våra prawnsoup skall komma in och sedan chicken respektive prawn masala med fried rice resp plain rice- smaskens !!
Eventuellt kommer de två svenskorna, vad de nu heter, att dyka upp. De har rest i nio veckor i Indien utan magbesvär och nästan lagt på lite och eventuellt kommer även våra två britter William och Alistair också. De har inte träffats tidigare. Det är en viss åldersskillnad mellan dem kanske upp till 10 år.
Söndagen den 3 december Goa
Idag är det S:t Francis Xaviers dag. Grundaren av jesuitorden han är begravd i katedralen i Old Goa (Goa Velha).
Firandet av honom skede igår eftersom idag är det söndag, så det var ett j-a liv på dagen i Old Goa där vi inte var och på kvällen i Colva Beach där vi var och försökte sova. Unga berusade män på motorcyklar varvade motorcyklarna och skrålade och sjöng. Pest och pina.
På morgonen hade Kerstin magbesvär och spydde. Hon kräktes tre gånger. Det måste ha varit maten eller drinkarna igår kväll
Igår kväll lördagskväll åt vi middag i solnedgången med de svenska tjejerna Marianne och Carina och britterna Willis och Alistair- mycket trevligt och mycket sent.
En massa indiska karlar går på stranden och försöker ta sig en titt på nakna turistflickor och gärna fotografera av dem om möjligt, indiska flickor ser man inte röken av. Indiska karlar som har råd att drälla på stranden. För indiska försäljare både män och kvinnor finns det många av och många är väldigt påstridiga. Tiggarna är inte många men kända.
Kashewnötterna är billiga och mycket goda 200 gram kostar 22 rupies cirka 9 kr dvs 45 kr kilot. Kashewblommor odlas en masse i Indien och pistillen på blomman är den s.k cashewnöten dvs det är ingen nöt.
4 december
Livet går vidare på stranden i Goa den ena dagen är den andra lik. Man känner sig helt avslappnad utom på nätterna då det är hel del liv utanför hotellet. Speciellt Tracy Chapman spelas hela tiden. Nåväl vi solar, badar, äter, sover.... Försäljarna på stranden är ibland ganska pushiga och de kvinnliga försäljarna tuggar betel och är röda i munnen. Det finns även några knäppa tiggare.
I södra Indien finns Auroville det är en stad på 50.000 invånare som lever i en sorts kosmopolitisk atmosfär. Det finns människor är människor från hela världen. Auroville grundandes 1968 och bekostades av med pengar från ett hundratal länder. Auroville följder den indiska författaren och filosofen Sri Aurobindo's läror. Efter 1968 har det varit problem med olika maktkamper men i vilket fall som helst finns denna stad med en viss idealism c:a 1100 utlänningar bor där.
Det finns en försäljare av smycken från Rajastan som heter Gauri. Hon är mycket vacker och klädd i en gul-röd sari. Gauri är 20 år och gör sina smycken själv i Rajastan och åker hit under turistsäsongen och säljer dem på stranden. Kerstin köpte ett silverhalsband och örhängen för 325 rupies cirka 130 kr. Gauri blev bortgift när hon var 15 år och har en flicka som är 6 år och en pojke som är 8 månader. Hennes man super och röker och är dum. Han är 23 år. Hon har hela familjen med sig. De bor i Margao som ligger några kilometer bort, för 20 rupies, 8 kr i månaden. (Kan det verkligen stämma?) Gauri tycker det är för dyrt.
6 december
Ligger på stranden och har det skönt. Igår var vi i Old Goa (Goa Velha). Det är den gamla portugisiska huvudstaden i Goa. Katedralen och några gamla byggnader, alla vitkalkade och enorma. Intressant museum med porträtt av gamla guvernören samt av portugisiska presidenten och diktatorn Salazar. Tyvärr så var det en mycket het dag igår och bussresan lång 40 km hela transporten tog 3 timmar tur och retur, så jag fick solfeber på eftermiddagen och kvällen, feber och värk i hela kroppen men idag är jag bra efter vattendrickande och vila.
Igår var vi på en restaurang och åt buffé, det tog en timme och vi fick ingen mat och vi klagade och då sa de att de ville ha vårt bord för att servera buffén på. "Var skall vi sitta då?" Dom sa att det är en buffé och ni kan sitta var ni vill. Vilka idioter ! Fixa fram någonstans för oss att sitta. (Det fanns två platser vi ett annat bord, men dom kunde föreslå att vi skulle sitta där. Så vi flyttade själva dit och då tog de över vårt bord. Käket var slottsstek, blomkål, bruna bönor, sallad och gaffel men ingen kniv men det var väl mycket sand, sten och grus i bönorna. De är mycket oprofesionella när det gäller restauranger Suck !
Vi träffade en knäpp holländare på buffén som sa att "Krigen kommer att ta slut när man tar bort låsen på hemmen" Det kanske kan stämma, dvs alla litar på alla.
En annan dag såg jag en östeuropé, ryss, bulgar eller jugoslav sitta på ett kafé på stranden och en täckförsäljare försökte sälja ett täcke till honom. Då sa han "Vem behöver ett täcke i den här värmen?! Har du sålt några täcken idag? Han var verkligen upprörd och sen väste han "täcken, täcken !".
Det finns nog minst en svensk pedofil i Colva, vi såg en svensk man i 50 års åldern på bussen till Goa från Bombay som inte var intresserad av att prata med oss, vi såg att han hade svenskt pass men han höll sig lite avsides, sen såg vi honom på stranden med två unga pojkar i 10 års åldern som han gosade med, det var nog inte hans söner.
7 december
Vårt rum är som ett fängelse eller kassaskåp, galler i alla fönster, reglar på alla dörrar. Det känns säkert när man sover och när man är borta. Rummet är ganska stort och har smutsbrun-grå färg på väggarna dvs det skulle behöva målas om.
Försäljarna på stranden tjatar om att skall köpa allt från bananer, täcken till smycken och annat skit. Poliserna går omkring med sina gröna uniformer och långa bambukäppar (lahtis) och säger till försäljarna att försvinna eller betala en "licens" dvs muta till dom. Till turistflickorna säger poliserna att de inte skall sola topless. Kerstin blev tillsagd häromdagen då förstod vi att det inte gillades. Det är nästan alltid strömavbrott på kvällen när alla knäpper på sina eldrivna apparater dvs lampor. Marianne och Carina övertalade oss att äta bananpannkaka med glass. "De sa glatt vi äter allt och vi har mått kanon". Vi provade och det gick bra trots de ständiga strömavbrotten.
Tiggarna är fräcka och kräver en rupie men får inget.
8 december
Igår var vi på en buffé i Bernalim grannbyn 25 min bort till fots längs stranden. Buffén var på Johnncy's. Fint organiserat och smaskigt käk. Jag hade för säkerhets skull käkat på Jaecon's i Colva men buffén gick ner i alla fall. Buffén gick på 25 rupies ca 14 kr och god efterrätt. Alla unga travellers från Colva var nog på buffén riktigt elegant uppklädda.
9 december
Sista beachdagen imorgon flyger vi till Bombay. Försäljarna är mer energiska än vanligt. Superpushiga sätter de sig ner och tjatar att vi skall köpa deras skräp. Just precis kom en professionell "Earcleaner" med intyg att han är en professionell "Earcleaner" utställd av någon indisk läkare. Jag tror att jag blir vansinnig.
Igår var en dålig beachdag fullt av små irriterande flugor på stranden, idag är de borta. Det berodde nog på lågvatten ebb, sol och måne och att det blåste från land detta medförde även att vattnet blev kallt.
Det finns många fiskare här omkring dom arbetar systematiskt, de lägger ut nät med sina utriggarkanoter och sedan drar dom in näten till stranden. Två rep är fäst i nätet som ett tjugotal män på stranden drar in mot stranden. Fisken läggs sedan för att torka.
10 december 1989 Goas Flygplats
Sitter på planet en Airbus 300 från Indian airways och väntar på att den skall starta och ta oss till Bombay. Igår hade vi vår sista dag i Goa och på stranden. Det var en fin flugfri dag. Vi hade en avskedsmiddag för Carina och Marianne. Det har börjat bli svalt i Colva på nätterna. Imorgon börjar min konferens det skall bli spännande.
Nu är vi framme i Juhu Beach i Bombay på Hotel Horizon. Juhu Beach är Bombay fashionabla badstrand, dock går det inte att bada där för att vattnet är förgiftat av den industriella utvecklingen. Bombays avloppsvatten går ut i havet utanför Juhu Beach. Vårt hotell är småslabbigt för att vara ett internationellt hotell. Vårt rum har air-con och bad och utsikt över Jehu beach, och swimmingpool, rummet kostar 700 rupies natten, c:a 280 kr natten, vilket är på gränsen i Indien. Hotellet är fullt av sovjetiska turister. Dom är stora och tjocka och liknar amerikanska 60-tals turister. I hotellhissen står det på en skylt på engelska "maximum 10 persons" sen står det bredvid på en handtextat skylt på ryska "max 6 personer" man kan tänkas sig att det går in 10 små indier i hissen men bara 6 stora ryssar.
På vårt hotell pågår en indisk bröllopsmottagning, massor av festklädda indier i vackra färger, en fläkt sprutar parfym ut över gästerna i trädgården. Fnittrande indiskor åker upp på hotellrummen för att byta kläder och visa alla sina olika vackra kläder på bröllopsfesten.
Indierna har ett lustigt sätt att säga OK eller ja eller bra på och det är genom att skaka på huvudet i sidled och himla med ögonen och le. Det ser jättekul ut.
Pennan jag skriver med är en indisk Parkerpenna som KBCS 90 har försett mig efter det att jag var inne på Centaur Hotel och registrerade mig på konferensen där även konferensen skall hållas.
14 december
Konferensen är över och vi sitter på Centaur Hotel och väntar på frukost. Vi har kört med någon sort minifasta dvs äta lite för att klara tågresan till Udaipur. Vi skall tömma tarmsystemet och inte behöva gå på äckliga indiska tågtoaletter.
Kerstin hade tagit pendeltåget in till Bombay central för att köpa biljetter till Udaipur, hon berättade om de vansinnigt fullsmockade pendeltågen som dock hade speciella kvinnovagnar för att kvinnorna skall kunna resa oantastade.
Vi ringde på en skraltig telefonlinje till Lake Palace Hotel i Udaipur och lyckades boka två nätter på hotellet. Samtalet kostade över 50 kr, som att ringa utomlands. Lake Palace Hotel i Udaipur sägs vara ett av de finaste hotellen i Indien, det är ett gammalt maharadjapalats ute på en på en sjö.
Konferensen var ganska givande. Det enda problemet var att på första konferensdagen på måndagen mådde jag pyton jag hade ätit något dåligt på söndagskvällen. Jag gick därför och vilade mig några timmar mitt på dagen och sen kände jag mig bättre och jag kunde hålla min posterpresentation på konferensen. Det var många intresserade som frågade och lyssnade. Ordföranden på konferensen Shakti Ramani tyckte att min poster vad den snyggaste på konferensen och många frågade hur jag hade gjort den. Jag fick även en liten present, en liten indisk kanna, för besväret att hålla en postersession. Alla som höll föredrag fick små presenter.
Alla kvinnliga indiska konferensdeltagare var klädda i traditionell indisk sari, männen i skjorta och byxor dvs västerländsk klädsel.
Lunchmaten på konferensen var jättesmaskig. Sista dagen på konferensen så var Kerstin med och åt lunch tillsammans med en finne som hette Kauko, då träffade vi Francis de Melo en indier som skulle till Norge och Sverige på semester, då sa vi att han skulle komma och hälsa på oss i Sverige och då sa han då måste han visa oss Bombay och det gjorde han på kvällen. Francis var 43 år gammal ogift och rektor på S:t Xaviers Technical Institute i Bombay och Francis tillhörde Jesuitorden därför var han ogift dvs han måste leva i celibat men han verkade väldigt världsvan. Kändes mer som en affärsman eller yuppie. Francis bodde på skolan och höll gudstjänst varje morgon. Francis var både präst och ingenjör vilket är ovanligt hos jesuiter som brukar vara präster och läkare eller socialarbetare, men han sa att han ville läsa till ingenjör och jesuitorden tyckte det var OK bara han kom tillbaka sen och blev präst. Jesuitorden tog hand om honom ekonomiskt men han var också tvungen att ge alla sina pengar han tjänande till orden.
På kvällen tog han med oss och Kauko på en sight-seeing tur genom Bombay. Med oss var också Francis vännina Lucy som också var från Goa. Både Francis och Lucy var från Goa vilket gör det naturligt att vara katolik eftersom portugiserna tog med katolicismen till Goa i Indien. Båda hade också portugisiska namn vilket de flesta indier från Goa har.
Francis visade oss de olika marknaderna i Bombay och bla Chork Bazaar, Tjuvarnas marknad som är en jättelik marknad med verktyg, knivar och annat utrustning osv allt begagnat vi såg till och med en elefant inne i Bombay ! Francis sa att det första gången han hade sett en elefant i Bombay. Vi fick verkligen se en annan sida av Bombay som inte vi skulle se annars. Sen gick vi till en bättre restaurang för att äta och Francis var mycket trevlig och belevad. Vi kom till restaurangen vid halv åtta tiden för att äta då var restaurangen helt tom vid nio tiden kom alla indier. Själv åt jag nästan ingenting för att kunna behålla min fasta inför den långa tågresan nästa dag till Udaipur.
I Bombay bor det många parser som har en religion som bygger på dyrkan av elden, denna religion härstammar ursprungligen från Persien. De som är speciellt med deras religion är att de döda inte bränns eller grävs ner utan lämnas åt gamarna i höga torn.
I Bombay bor 10 miljoner människor dvs 1% av Indiens befolkning på 880 miljoner och de 1% betalar in 30% av hela Indiens inkomstskatt. Bombay är Indiens ekonomiska motor och också den stad i Indien som nästan inte har några elavbrott.
Jag gillade Centaur hotel det var ett behagligt ghetto mitt i slummen. Jag trivs i turistghettot det är rent och har behaglig aircondition, Indiens verklighet är smutsig, grå, fattig och hård.
Nu är vi på Bombay central, vilken jättelik järnvägsstation, helt lugn just nu. De indiska statsjärnvägarna har flest anställda i världen totalt 1 milj personer och de transporterar 30? miljoner personer varje dag.
16 december Udaipur
Vi är framme i Udaipur och vi bor på det berömda Lake Palace Hotel som ligger på en ö i en konstgjord sjö. Det är ett gammalt maharadjapalats som är omgjort till ett hotell. Det anses vara det vackraste hotellet i Indien av de många palatsliknade lyxhotellen som finns i Indien.
I förrgår åkte vi 2:a klass sleeper från Bombay. Det var ett ganska bra tåg men skitigt som allt offentligt i Indien. Man fick ha med sig egna lakan. Ett jävla snackande hela natten sen blev det lite tyst när folk försökte sova. Vagnen hade en enda stor avdelning med små kupéliknade avdelningar. Men helt öppet mellan kupeérna. Små fläktar hängde överallt i taket man kan tänka sig på sommaren att det blir djävulskt hett och detta behövs för att inte folk skall avlida av värmen. Nu på vintern eller torrperioden så är temperaturen behaglig. Klockan 01.45 på natten nådde vi Ahmedabad i Gujarat. Folk sov överallt på stationen mest hemlösa. Kor gick omkring på perrongen och åt och sket. En ko förirrade sig tom in i vänthallen. Glödande ånglok frustade i natten. Man såg en del huvuden som stack fram från en godsvagn och som glodde på oss resenärer. En man närmade sig sakta bakifrån en kvinna som hade ett tjockt guldhalsband plötsligt sprang han fram till henne och ryckte halsbandet från hennes hals och sprang därifrån. En ficktjuv hade slagit till !!
Vårt tåg till Udaipur rullade in på stationen kl 04.40 så vi tog plats i en 1:a klasskupé stor och rymlig och med två breda bäddar men inga lakan och som vanligt var allt skitigt. Vi fick lägga till 230 rupies tillsammans för den dvs 1:a klass kostar 5 ggr så mycket som 2:a klass men man får mera plats och får vara ifred. Tåget drogs av ett frustande svart ånglok som spydde ut svart koldamm som lade sig överallt i kupén.
Vi kom fram till Udaipur på kvällen. Vi tog oss till Lake Udaipur i Udaipur som en konstgjord sjö anlagd av maharadjan i staden. Han ville ha en sjö i staden eftersom han befann sig långt från havet, mitt i sjön på en ö anlade han sitt palats i vit marmor. En låg vacker byggnad med vackra torn och valv. Senare blev det hotell som många maharadjapalats runt om i Indien. Vi fick åka en liten ångdriven(?) motorbåt ut till Lake Palace Hotel det kändes som på 1800 talet och vi fick vårt rum på för 100 US dollar natten. Det visade sig också att det bara fanns rum för en natt. Hotellet var rent och snyggt och mycket smakfullt möblerat. Vårt rum var ganska ordinärt men med utsikt mot sjön. Hela palatset ligger på ett plan så rummet vätte direkt mot sjön några meter ovanför vattnet.
Vi hade fastat på tågresan och var nu helt utsvultna efter 24 timmars tågresa och vi var sugna på en jättelik traditionell indisk buffé på hotellrestaurangen med citar-spelare som spelade indisk raga, mycket stämningsfullt. Jag åt så mycket eller snarare magen var ovan så att jag fick jätteont i magen när jag skulle sova. Jag kunde inte hitta någon bekväm ställning att ligga i sängen.
På morgonen blev vi serverade frukost i trädgården av turbanklädda tjänare i vit klädsel och snabelskor.
En hotellanställd, polisman eller järnvägstjänsteman i Indien tjänar 1000 rupies i månaden dvs 400 kr, en duktig dataprogrammerare tjänar 5000 rupies 2000 kr i månaden dvs fem gånger så mycket. Denna välutbildade indiska programmerare kan göra vad en svensk eller västerländsk programmerare som kostar 18.000 kr i månaden kan göra på samma sorts dator. Så vad händer? Jo, många stora programvaruhus förlägger programmeringen till Indien och har kontakt med sin leverantör medelst modem och på så sätt kan de spara mycket pengar, speciellt med tanke på hur programvaruprojekt kan dra ut på tiden.
18 december
Idag hyrde vi bil och chaufför för en dag. Vi tog en lång biltur med en Ambassador bil. Denna bil som har tillverkats i över 30 år i Indien utan någon modellutveckling. Dess förebild är en Morris Model A från 1950. Vi åkte med 1985 års dieselmodell (halva kostnaden för bränslet med diesel, 2 kr litern för diesel och 4 kr litern för bensin). En ny 1989 års Ambassador kostar 60.000 kr och en Fiat kopia 40.000 kr (1960 års modell fast ny). Vi som hyrde och åkte bil var jag och Kerstin och Gregg och Veronique. Ett amerikansk-franskt par i 35 års åldern som var ute på en ett års trip i Asien. Både Gregg och Veronique kändes som en sorts de Luxe travellers, men båda var mycket trevliga.
Vi fick en 12 timmars biltur med Lala chauffören och hans bil för 600 rupies, 240 kr som vi delade med det andra paret.
När vi klev in bilen tidigt på morgonen så var det kallt i luften och kallt i bilen och vi bad Lala sätta på värmen, han sa det finns ingen värme i Ambassador, motorn värmer ju upp kupén !! Bilen är rymlig framsätet är en hel soffa så man sitter tre personer framme och tre i baksätet om vill.
Vi såg först det vackra 1600-tals fortet och palatset Rumbulgarh, fortet låg högt och bevakade ett pass. Vi besökte sedan också jane-templet Ranaphur där måste man ta av sig skorna men inte strumporna för att gå in i det, och man får inte ha läder eller skinn på sig man är ju för icke-våld och rädd om korna. Skinn är orent. Templet var mycket vackert fullt med marmorpelaren med ornament, det var som enda stor pelarsal.
Vi fick även en fantastisk måltid (för 6 rupies, 2,40 kr) vid Ranapurtemplets restaurang tillagad på golvet över öppen eld i köket och serverad på indiskt vis sittandes på golvet utan bestick, dvs man skall äta med händerna, högerhanden, (vänstra torkar man sig på toaletten med) dom gav dock oss västerlänningar varsin lilla sked att äta med. Det var jättegod mat med chapatis, tunna platta bröd. Toaletten var mycket ren med svalt skinande vitt kakel.
Det är mycket torrt runt Udaipur och man får konstbevattna mycket, man ser kor eller oxar som drar olika sorts pumpar för att pumpa ut vatten på fälten.
Vi besökte sedan Ekling och var i ett Vishnutempel. Där måste man ta av sig skorna och strumporna men fick behålla skinn och läder på kläderna dock fick man inte fotografera.
Lala vår chaufför sa att i Indien måste en bil ha bra bromsar och en bra tuta. Alla bilar tutar oavbrutet man kör med tutan och vi såg många lastbilar som hade kört av vägen. Vägarna är smala och fulla av folk som går och cyklar så det sker många olyckor. Skyddstullarna i Indien gäller även lastbilar så man använder sig av ett inhemskt märke som kallas TATA, TATA är också ett av Indiens största industrigrupp och är involverade i nästan all indisk industri. TATA är också namnet på en av de rikaste familjerna i Indien.
Det är kallt på natten i Udaipur så vi köpte igår några snygga varma ylletröjor som man kan ha på sig på kvällen och när man skall sova på natten. Vi ligger under sju lager filtar och med alla våra kläder på oss för att hålla värmen. Sängen på hotellet är byggd av marmor och är ganska kall att ligga på trots den tjocka madrassen.
I Indien är 30% av befolkningen läskunnig och i Kerala i södra Indien som har en progressiv kommunistisk regering så är 70% av befolkningen läskunnig, Kerala är också en välorganiserad och välbärgad delstat.
20 december Jodphur Rajastan
Vi anlände i morse med 1:a klass tåg till Jodphur från Udaipur. Kupén bestod av fyra platser i separat del av järnvägsvagnen för oss själva tillsammans med två tjocka tyska turister från Hamburg som åt allt dom hittade och mådde bra av det. De hade Indrail kort och kunde resa runt på alla indiska tåg under 5 veckor för 300 US dollar.
Vi sitter just nu på Umaid Bhawan palatset, ett Maharadjapalats och hotell, och vi äter frukost i en sal lika stor som en järnvägsstation.
Udaipur hade öppna avlopp, skitiga medeltidsgator, hundratals kor strövar omkring, brunnar där folk hämtar vatten. Helt plötsligt öppnas ett fönster och slask slängs ut på gatan, flugor surrar omkring överallt, hantverkare arbetar på gatan eller i små bodar längs med gatan, i affärerna tar man av sig skorna och sitter på mattor och disken är låg i sitthöjd på golvet. Trottoarerna är upphöjda och gjorda i marmor och under trottoarerna rinner avloppet, överhuvudtaget så är marmor ett vanligt förekommande byggnadsmaterial och allt känns medeltida.
Indien är som sagt skitigt och sen tycker folk man är intressant och säger "Hello Godbye" och vill hälsa på en med handen. Speciellt pojkbarnen och så skriker dom "Hello Mister what's your name?" och sträcker fram handen, lite jobbigt ibland.
21 december Jaisalmer ökenstaden
Jaisalmer ligger på gränsen till Pakistan och öknen, och är en gammal karavanstad som var mycket rik och välmående innan Bombay tog över dess roll fast då med fartyg som transportmedel. Tågresan till Jaisalmer var kylslagen och vi fick sätta på oss alla kläder och våra tjocka indiska bomullslångkalsonger. Det är kallt i Jaisalmer eftersom det är molnigt. Vi fick ett rum på hotel Paradise. Vi tog en härligt kall renande dusch och kände oss lite bättre (Det fanns inget varmvatten).
22 december Jaisalmer
Hotell Paradise där vi bor ligger innanför ringmuren uppe på berget i Jaisalmer, från terassen ser man flera mil bort. Jaisalmer känns väldigt exotiskt och väldigt offroad. Slutstation får tåget innan öknen. Hotellrummet är varmt dvs man fryser inte på natten och vi sov gott. Vi har även hittat en trevlig restaurang Trio, med helt fantastiskt porslin och bestick, silverkannor och silverbestick och med mycket god mat som serveras av turbanklädda kypare. Dans och musikunderhållning på kvällarna.
Jag träffade två travellergreker, ett par som rest mycket, och där tjejen bland annat hade undervisat i filosofi på spanska på universitetet i Quito, Ecuador. I Jaisalmer sprang vi på en busslast grekiska pensionärer ute på charterresa i Indien. Detta är nytt att man träffar på greker ute på långa nöjesresor, detta visar på den nya goda ekonomiska situationen i Grekland. Att man stöter på greker i den lilla staden Jaisalmer kan även bero på att det var nästan hit som Alexander den store nådde på sitt stora erövringståg 326 f Kr. Han nådde till Indusfloden och korsade floden, sen är det öken och sen kommer Jaisalmer som första stad, så det är inte otroligt att han tog sig hit i smyg eller med delar av sina trupper. Han var även uppe i Punjab och Kashmir.
Jaisalmer är en riktig öken- och karavanstad. Full av kameler och byggd i gul sandsten, full av eleganta borgarhus som visar på dess rikedom från en inte allt för svunnen tid. Jaisalmer känns tidlös på något underligt sätt. Det han säkert funnits där i flera tusen år.
Vi hyrde en jeep och chaufför och han tog oss på en tur i omgivningarna runt Jaisalmer, vi såg kameler och turister och en massa sanddyner.
På kvällen gick vi på vår dyra favoritrestaurang Trio och träffade våra två travellergreker Dimitri och Fotini vi pratade, åt och hade det trevligt.
24 december julafton i Jaipur "The Pink City"
Jaipur kallas även den Rosa Staden, eftersom många byggnader är rappade i rosa färg. Fem timmar söder om New Delhi. Bussresan från Jaisalmer via Jodphur till Jaipur tog 16 timmar och är cirka 750 km lång väg, bussen håller i snitt 50 km/h, ganska långsamt. Vårt första deletapp till Jodphur var med en Super fast bus något bekvämare men trång för benen och vår nästa buss var en standardbuss där vi hade två sittplatser inte så trångt för benen men obekväm och fullsmockad med folk i gången och på taket.
I Jodphur är somliga hus blårappade, där bor det brahminer högkastiga präster, fast kastsystemet är förbjudet i Indien sedan befrielsen från engelsmännen 1947, så används det fortfarande inofficiellt.
När vi kom fram till Jaiphur vid 23.30 tiden på kvällen så hittade vi vårt rekommenderade hotell Atithi Guest house och de hade ett ledigt rum som var superrent med varmt vatten och toalettpapper och trevlig personal för 140 rupies c:a 56 kr.
Religion är ett ganska konstigt fenomen och en ganska idiotisk mänsklig uppfinning. För hinduerna är kor heliga och man får inte äta biff vissa delar av hinduismen säger att man inte äta kött alls, jain-inriktningen av hinduismen har små munskydd för att inte råka svälja små kryp av misstag. Att inte skada levande väsen är ju icke-vålds principen. Muslimer får inte äta gris och under Ramadan fastemånaden, får de bara äta och dricka på natten. Någon annan hinduisk inriktning får inte äta på natten. Muslimska kvinnor måste bära slöja och pojkarna måste vara omskurna liksom i judendomen. I hinduiska tempel måste man ta av sig skorna och i mer ortodoxa hinduiska tempel även strumporna. I kristna kyrkor måste man ta av sig hatten om man är man, i judiska synagogor måste man ha något på huvudet. Manliga sikher får inte klippa hår och skägg och de måste bära turban osv osv. Är inte det vansinnigt med religion ? (Manliga sikher har alltid V-ringade tröjor för att lätt kunna ta på och ta av sig tröjan över turbanen).
Indien är torrlagt, mineralvatten finns överallt men vill man ha öl så serveras det nästan aldrig, varken hinduer eller muslimer dricker alkohol. Det går att få tag på öl i Indien men det är ovanligt eller inte överallt förekommande. Te dricker man och det finns överallt. Restauranger är generellt vegetariska och vill man äta kött får man gå till "non-vegetarian restaurants". Där serveras det kyckling eller lamm som både muslimer och hinduer kan äta om dom måste kött.
Vi var åt mat på en ganska exklusiv indisk restaurang och jag bad om öl och då svarande kyparen, "This restaurant is stricktly vegetarian!". Vi beställde mat och fick in maten och det såg ut som stanniolpapper på maten, jag frågade kyparen vad som det var och han svarade "Silver flake Sir !" de hade lagt silverfolie på maten som smälte och la sig vackert på maten. Maten skall ju se vacker ut också, maten och silvret smakade bra.
25 december juldagen
Igår julafton var vi på Rambugh Palace Hotel (f.d. maharadjapalats) och åt julmiddag (vi är ju kristna), maten kostade 400 rupies, 160 kr en svindlande summa i Indien.
Kerstin och jag kan inte äta lika mycket som hemma i Sverige, så fort vi äter mycket så känner vi oss proppmätta vi har vant oss vid att äta lite. Vi får väl träna upp förmågan när vi kommer hem. Vi åkte taxi från maharadjapalatset till vårt hotell i ett nytt bilmärke en Hindustani. Hela middagen på palatset och taxifärden hem i en skön vanlig bil kändes lyxigt.
Igår lyckade jag ringa hem. Det tog två timmar att få samtalet kopplat men sen gick det direkt. Indien har skitiga gator, sopor och människoavföring, kospillning och urin stinker överallt och man måste se upp när man går på gatan så att man inte trampar i det. Tiggarna tigger och ser eländiga med tårar i ögonen och hela skådespeleriet de får inte ett pissöre.
Jaipur är en trevlig stad med breda avenyer och en gammal stad som är helt i rosa. Det finns ett palats i centrum City Palace och ett observatorium byggt av en astronomiintresserad maharadja. I palatset finns det två jättelika silverkar som säkert rymmer 2 kubikmeter vatten. Maharadjan var en troende hindu och hade därför med sig dessa silverkar fyllda med vatten på sin resa från Indien till England 1901. Han kunde ju inte dricka det oheliga vattnet i England !
Jaipur är ädelstenscentrum i Indien. Det finns massor av smyckestillverkare och försäljning. Kerstin köpte en del smycken för en struntsumma. Jaipur har framförallt halvädelstenar. Det finns många kontakter med Brasilien som också är en stor producent av halvädelstenar, ametister, granater, rubiner, safirer, jade, etc..
26 december
Min lilla FM-radio är helt värdelös i Indien. Det verkar inte finnas några FM-sändningar alls här. Vi får väl se i New Delhi som vi skall till imorgon. Vi har nästan inte hört några nyheter alls, nu såg vi på TV och läste i tidningen att folket och armén i Rumänien har gjort uppror mot Ceausescu och nu dessutom arkebuserade de honom och hans fru. 70.000? (kan det stämma) rumäner har tydligen fått sätta livet till under sin frihetskamp under 8 dagar. Det händer mycket i Rumänien.
Vi är tvungna att åka via New Delhi för att komma till Varanasi vid Gangesfloden för direktresorna verkar vara helt slutsålda men från New Delhi går det många tåg till Calcutta och några av dem passerar Varanasi.
I norra Indien är det kallt på natten 8-10 grader Celsius och kanske kallare och på dagarna kanske en 15-20 grader Celsius i solen. Det är typiskt svenskt septemberväder med kyliga nätter och varma soliga dagar. Många människor som är hemlösa och sover ute har frusit ihjäl.
27 december New Delhi
Vi kom fram till New Delhi sent på kvällen igår. Vi hamnade på Roshan Guest house inget vidare och dyrt 200 rupies för ett dubbelrum. På dagen shoppade vi i New Delhi och var på svenska ambassaden som ligger i ett speciellt ambassadområde strax utanför New Delhis centrum. Vi läste svenska tidningar där, DN fanns fram tom 4 december och Svenska dagbladet fram tom 25 december, men vi läste och njöt. Ingen post till oss. Sen shoppade vi lite på Benetton inne i New Delhi centrum och tittade i affärer. Vi bokade rum på Yatni Paging Guest House för återkomsten till New Delhi från Varanasi den 31 december och 1 januari och sedan efter det att vi kommer tillbaka från Kashmir den 9 januari.
29 december Varanasi
Vi kom fram till Varanasi med tåg efter 8 timmars försening och 23 timmars tågfärd för 700 km sträcka, tåget höll alltså en medelhastighet på 30 km/h. Vi hade 2:a klass sleeper biljetter, tåget var skitig och fattigt. Vagnen var skitbrun och skitig. Tåget hade inga fönster bara stålluckor som man kunde dra igen, dessa luckor hade små ventiler så att lite ljus eller luft kunde sila in. Så antingen hade man ljus och frös eller så hade man inget ljus och frös lite det var bara att välja. Vi frös som hundar på natten. Vi hade satt på oss alla våra tröjor och långkalsonger lindat in oss i alla våra filtar och lakan och ändå var det kallt.
Det var fullt av män och jordnötsskal på golvet i vagnen. I Indien ser man bara män och pojkar ute på gatorna eller ute på resande fot nästan aldrig kvinnor, kvinnorna gömmer sig. Det enda bra med detta är att det finns en speciell "ladies que" dvs en kvinnokö på alla stationer där oftast ingen står eller om det inte finns en speciell kö så kunde Kerstin ställa sig längst fram i manskön och be att få bli expedierad först genom att skrika "ladies que" och då kunde hon köpa biljetter åt oss båda.
I våra resehandböcker stod det att det finns många ficktjuvar på stationen i Varanasi och eftersom vi var de enda västerlänningarna där så sa jag till Kerstin att de säkert kommer att försöka med oss, jag sa till Kerstin att gå först och jag skulle gå tätt efter så att jag kunde bevaka henne, det var trångt på stationen massor av folk. När vi kom till hotellet så såg jag att mina byxor var uppskurna först tänkte jag att mina byxor måste fastnat i någon skruv eller metalldel i motorcykelrickshan men sen såg jag att det var ett snyggt snitt som gick genom mina byxor, pengapåse men ej långkalsongerna. Ficktjuven eller ficktjuvarna på järnvägsstationen hade känt att jag hade en pengapåse innanför byxorna på stjärten och sedan snittat snyggt utan att jag märkte något men som tur misslyckats eftersom vi var snabba därifrån. Klart obehagligt men inget stulet. Har ägnat kvällen åt att laga reva i byxan och pengapåsen.
30 december Varanasi
Hotell Pradeep som vi bor i Varanasi för 110 rupies, 40 kr natten är helt OK, varmt rum och bra restaurang och inga magproblem. Vi har i och för sig inte haft magproblem på två och halv vecka, ta i trä.
Varanasi ligger i vinterdimma, kallt, ruggigt och djävligt fattigt, rena medeltiden. Folk eldar gummidäck, plast, träbitar på gatan för att hålla värmen, många människor är barfota.
Varanasi eller Benares som den också kallas, är hinduernas heliga stad och ligger vid den heliga floden Ganges som många vallfärdar till för att bada dvs rena sig i floden (äckligt) alldeles bredvid rinner avloppet, man tvättar kläder och man bränner lik på flodstranden. Ghatarna Ghat är en av de platser där man kan göra detta på ett stentrappsteg ner till vattnet. Likbränning med ved är dyrt och exklusivt 1000 rupies, 400 kr, men man kan också bli kremerad elektriskt modernt alldeles bredvid för 120 rupies, 48 kr. Luften i Varanasi är skitig och äcklig, lukt av brända gummidäck, lik och avgaser. Indien känns infernaliskt fattigt alla verkar vara fattiga. Vi skall förhoppningsvis flyga tillbaka New Delhi imorgon och slippa tåget om inte vårt flyg blir inställt eller "cancelled". Ett vanligt ord i Indien. Då vet vi inte vad vi skall göra det gäller att hålla tummarna.
Många indier spottar röda betelloskor överallt och de hostar och snyter sig, de urinerar eller skiter på gatan, och allt rinner längs trottoaren till rännstenen, människo- och koavföring. Avföring är kletad överallt, vilken smitthärd, som tur är det vinter och kallt men på sommaren måste det vara fruktansvärt. Indiska städer är också skitiga i luften det är så fattigt att man bara använder billigt stinkande bränsle till bilar, bussar och rickshor. Börja längta till Volvo 740 och rena gator och prydliga lite tråkiga Sverige där ingen vågar göra någonting. Det är så lugnt.
Jag har börjat odla skägg för jag orkar inte raka mig och så håller skägget mig varm i ansiktet. Börjar bli aggressiv och elak mot folk som beter sig svinigt, jag borde behärska mig.
Varanasi luktar bränt människokött eller som en grillrestaurang med dåligt kött.
Tiggarna sträcker fram sina små lepra- eller TBC-händer och säger "one rupie" eller baksheesh vilket betyder muta, gåva, eller dricks. Vi vägrar ge någonting och säger stick när de hänger kvar för länge.
Många indier frågar mig på hindi olika saker, jag är klädd i khaki och har en indisk filt virad över kroppen för att hålla värmen, jag tror indierna tror att jag är indier men jag svarar på engelska. Kul.
En autoriksha är en trehjuling med en mopedmotor som kan ta en 3-4-5 personer som passagerare och en förare och den gör en 40-50 km i timmen. Föraren sitter fram och styr och passagerarna på en bänk bak. De är gräsliga asiatiska fordon som låter fruktansvärt, och är skakiga och obekväma men billiga och smidiga bland de trånga gränderna i indiska städer. Fattigmanstaxi eller tredje världen taxi. Man får argumentera hårt om priset för en transport för autorickshaföraren försöker hela tiden skinna en.
Vi bokade en rikshaförare för en dag och hans bror som kunde engelska och de körde oss runt hela Varanasi. Vi handlade siden och jag misstänker att föraren fick kommission, procent på vårt köp eftersom han föreslog just denna sidenhandlare. Vi besökte också det elektrifierade och mekaniska hindutemplet med rörliga elektriska gudafigurer, ett modernt tempel, och vi var även på Sarnath, buddhismens heliga plats och en mycket vacker plats. Solen lyste och det var ganska behagligt.
1 januari 1990 New Delhi
Framme i New Delhi på det gamla året. Vi hade tur och kom med planet från Varanasi till New Delhi. Jag kände verkligen för att flyga jetplan efter allt tåg- och bussresande, som går plågsamt och långsamt. Det hela började med att vi skulle ta oss ut till flygplatsen i Varanasi. Vår motorcykelriksha som hade guidat oss runt i Varanasi, ville köra oss ut till flygplatsen, men vi hade tänkt ta vanlig biltaxi eftersom det är en bit att köra och vi hade en del bagage men han insisterade och vi gick med på det, det blev en otrolig lång, skakig, kall och jobbig färd men till slut kom vi fram. Vi hade flygbiljetter med 21.05 planet till Delhi men det var försenat till 23.55 om det överhuvudtaget skulle gå. Många flygturer blir "cancelled" pga dimman så det är en väl 50/50 chans att planet går. Vi hade tre olika plan som vi kunde få plats på som gick innan, alla var "fully boked". Vi hade åkt till flygplatsen i god tid redan kl 18.00 och vi tänkte försöka komma med planet Varanasi/Patna/Delhi trots att det var omöjligt, "impossible" och "fully booked". Dom sa att planet bara skulle till Patna och inte till Delhi och Patnapassagerarna började kliva på planet då gick Kerstin in bakom incheckningsdisken där piloterna satt och frågade om de skulle åka till Delhi. En pilot sa "Det är klart vi skall till Delhi, jag vill fira nyår med min familj men vi åker inte till Patna" så Kerstin fixade oss ombord på det planet, plötsligt hade vi boardingcard och bagaget fixat. När vi var ombord på planet sa piloten på högtalarna att planet inte skulle till Patna pga dimman utan direkt tillbaka till Delhi.
Patnapassagerarna blev jätteupprörda och sa, "I am a member of the Parliament" eller "I am judge in the high court and I can't accept this treatment". men de fick iallafall kliva av planet och vi åkte äntligen jetplan varmt och bekvämt till Delhi på en timme istället för 24 timmar med tåg. Planet var nästan halvtomt och jag tror att en hel del Delhipassagerare blev kvar i Varanasi.
Idag var vi i Delhi och shoppade och pratade med alla möjliga travellers. En amerikan som skulle cykla runt i Indien. Två kanadensare och två brittiska flickor så vi har socialiserat oss, trevligt. Vi träffade också våra fyra trevliga britter från Jaisalmer. De hade blivit attackerade av huliganer på Connaught Place inne i centrala Delhi på Nyårsafton och blivit lite skadade. Polisen räddade dem och eskorterade dem. Tur att vi inte åkte in till Connaught Place på Nyårsaftonkvällen utan stannade på hotellrummet.
7 januari 1990 New Delhi söndagsmorgon
Vi sitter på Hotel Imperials trädgård och äter sen frukost. Igår kväll var vi på disco på hotel Meridien mitt emot vårt hotell. Det var kul att gå på indiskt disko det är lite exklusivt på ett New Delhi hotell. Hotel Meridien är byggt förra året och är mycket tjusigt. De hade också en suverän buffé för 80 rupies + skatt, ca 32 kr + skatt (vilket man alltid betalar i Indien 7%+20%) Helt fantastisk mat, vällagad fransk och indisk mat . Det är så man skall göra: Bo billigt på Ashok Yahi Niwas Hotel och utnyttja alla fasciliteterna på hotel Meridien.
I förrgår var vi i Agra 200 km och 3 timmar med tåg söder om New Delhi. Rekordsnabbt färd och vi såg Taj Mahal. Taj Mahal byggdes av Mogulhärskaren Shah Jahan som ett mausoleum åt hans avlidna och högt älskade gemål Mumtaz Mahal. Taj Mahal tog 20 år att bygga för 20000 arbetare samt hantverkare från hela världen. Byggnaden var färdig 1653. Taj Mahal är uppförd helt i vit marmor med intarsia (inläggningar) av halvädelstenar. Den av sin son avsatte mogulhärskaren Shah Jahan begravdes så småningom bredvid sin älskade gemål i Taj Mahal efter att ha suttit inspärrad i 20 år i ett torn med utsikt över just Taj Mahal.
Vi hade en fin solig dag med +20 Celsius. Vädret har blivit bättre och bättre och dimman är borta och nätterna milda och dagarna som svenska sommardagar.
Sedlar i Indien är i låga valörer, den högsta vanligt förekommande är 100 rupies, 40 kr och får man mycket pengar som tex på banken så är sedelbuntarna ihophäftade som man får öppna försiktig för att de inte skall skadas.
Vi har flyttat från vårt förra hotell Yatni Paging Guest House som kostade 350 rupies natten och där de tog 6 rupies för lokalsamtalen istället för 2 eller 1 rupies och läsken 6 rupies. Verkligen ett rip off ställe. Vi flyttade istället till 588 rums- och 18 våningshotellet Ashok Yatni Niwas. Vilket är typiskt nerkört men ändå schysst centralt beläget för endast 190 rupies natten för ett dubbelrum. Det ser dyrt utanpå men är nerkört inuti. Allt detta gjordes i samband med att vi skulle åka till Kashmir den 2 januari för att åka skidor i Gulmarg i Himalaya, Indiens enda skidort. Vi hade bokat biljetter till Srinagar i Kashmir men vi förstod ganska snart att muslimska separatister för krig mot den indiska armén och det var mycket oroligt i Kashmir. När vi åkte ut till flygplatsen för att flyga till Kashmir så var det dimma i Kashmir och vår flight blev inställd och vi blev glada och bad att få tillbaka våra pengar vilket vi fick. Vi bestämde att istället åka till Åre och skidor så fort vi kommer hem till Sverige.
De vanligt förekommande strömavbrotten har också slutat pga värmen har kommit tillbaka och för att antagligen det inte behövs så många värmeelement längre. Nästa alla affärer runt Connaught Place i centrala New Delhi har egna portabla elgeneratorer som dom kan dra igång för att kunna fortsätta affärerna vid strömavbrott. Guld i Indien är mycket dyrt eftersom det inte produceras i landet. Det finns några superlyxdyra guldaffärer runt Connaught Place bevakade av tungt beväpnade vakter.
Det är jobbigt att vara i Indien som turist pga man jämt blir antastad av försäljare och svartväxlare som säger: "Pss change money?", "hashisch?" och som vill göra affärer och alla vill lägga sig i allting. Charmen med Indien är dess palats och dess exotism och den gammaldags rajalyxen som förekommer på en del bättre hotell.
Vi skall åka hem till Sverige imorgon den 8 januari, efter 6 veckor i Indien.
8 januari 1990 New Delhi
Idag skall vi åka hem till Sverige och vintern. Tiggarna i Indien är ihärdiga kommer nära och ser eländiga ut, de hänger på en stund och sedan när de gett upp ser det helt friska ut. Vilket skådespeleri! Rikshaförarna försöker ta 10 rupies för att köra från hotellet till Connaught Place man får pruta och när de inte går med på det gå därifrån då får man åka för 5 rupies det riktiga priset är 3 rupies eller kanske 4 rupies. Vilket slit att pruta man blir helt slut av det.
Igår var vi på Qutab Minar Complex en av de äldsta moskéerna i Indien. Byggnadsstilen är indisk eller det ser ut som ett hindutempel. Där finns även en mycket gammal metallpelare från 500-talet. Helt massivt järn som inte har rostat på 1500 år pga dess höga renhet eller legering, intressant.
8 januari New Delhi - Indira Gandhi International Airport
Någon jävel på hotellet, dvs med nyckel till vårt rum var inne och stal min fina angoratröja som jag köpt i Delhi. Det måste vara någon anställd på hotellet som gjorde det!
10 januari Stockholm och hemma
Det är i mitt i natten 01.00 och vi har rest i 31 timmar och varit hemma i två timmar. Jätteskönt allt känns så rent efter ett skönt bad. Vi flög från New Delhi med Air France 01.20 till Bombay där bytte vi plan 04.20 och fick vänta 2 timmar på marken medan vi inväntade några passagerare som skulle komma med anslutande flyg sen flög vi till Paris och var framme kl 11.00 på morgonen.
Avresandet från Indien och dess passkontroll var otroligt komplicerad och byråkratisk tillsammans med indisk flygpersonal. Indien är superbyråkratiskt allting är antecknat i kvadrupelform i pappersexercis i höga buntar, det är helt otroligt och ingen bryr sig egentligen om alla dessa uppgifter.
På planet satt jag bredvid en indisk general och bredvid generalen satt den indiske militärattachén i Paris, han var mycket trevlig och belevad. Han uttalade sig om utförligt om olika frågor och frågade mig själv intrikata frågor. Han sa bla att militärmakten kommer att försvinna så småningom överallt och att Indien och Sovjet är goda vänner på regeringsnivå men ej på folknivå. Indien och Pakistan är inte vänner på regeringsnivå men på folknivå. I vilket fall som helst sov jag bara fyra timmar under hela flygningen för vi blev ideligen väckta för takeoff, frukost och lunch. Suck, jag ville sova !!
Vi anlände till Paris Charles de Gaulle (CDG) flygplatsen vid lunchtid och vårt flyg till Stockholm skulle inte gå förrän vid 19.10 på kvällen så vi hade 6 timmar på att se Paris. Det var svårt att hitta på flygplatsen, men till slut hittade vi en bankomat där vi kunde ta ut 1000 Francs med mitt VISA kort och kod. He He.
Vi åkte in till Paris och tittade på och åkte upp i Eiffeltornet. Kul. Soligt vinterväder. En god måltid på ett av Paris brasserier. Paris kändes modernt tekniskt tunnelbana snabb effektiv automatiskt, folk tigger inte, man blir inte närmad av någon som vill sälja något, trafiken är tyst och effektiv, moderna bilar. Vi sprang på en tiggare i Paris, han sträckte fram handen men så försynt som han var lade vi knappt märke till honom efter Indien där tiggarna trampade ner en nästan. Sen stressigt tillbaka till CDG för att åka jet hem till Sverige. Vi drack champagne på planet och en flaska vin till vår middag och på Arlanda möttes vi av far och mor. Snällt att möta oss. Speciellt som vi så tungt lastade av allt vi hade köpt i Indien.
Nu sover Kerstin och snart skall jag snarka nytvättad i vår sköna hemmasäng med duntäcke Puh ! 6 veckors resande i Indien. Jag hara bara gått ner 2 kg, maten har varit för god i Indien.
11 januari
Fel !, jag har gått ner 5 kg jag väger 68 kg. Jag måste haft en massa vätska i kroppen när jag vägde mig, precis efter den långa flighten.
SLUT
(Copyright) Denna bok är upphovsmannaskyddad och får endast dupliceras med författarens tillåtelse.
