Asiatisk dagbok

av

Hercules Dalianis

Kap 1

18/9 1984

På finlandsbåten "Finlandia" på väg bort till Helsinki, dött, inga människor, det var massor med människor förut, men nu måste alla dragit nånstans troligen till kojs, och vi letar efter "draget på båten", Suck !

Avskedet var rena separationsångesten båten lämnade långsamt den disiga Stockholmskajen.

Jag kände mig jätteensam trots att Kerstin var med. Kramat, pussat och vinkat adjö till alla. Nu var det fyra månader ASIEN !!! som gällde No return. Vilka dårar. Nåväl vi överlever nog galenskaperna och gör vi inte det så har vi i alla fall haft kul för våra surt förvärvade pengar och inte bara betalt mat, hyra och 140-kort i Stockholm. Man kan säga att vi gled in i Asienresan från ingenting till allting. Här sitter vi nu med biljetter, pengar pass och det finns inget annat val för oss, vi har oss själva att skylla. Vi har gjort vartenda steg i planerandet rätt, sparat, jobba och snålat och nu gäller det att egentligen att utföra den lättaste biten: Att resa genom Asien på fyra månader och bete sig på rätt sätt

På det bastanta smörgåsbordet slevade jag mig i löjrom med soppsked och tänkte på att vi var både duktiga och modiga att ge oss iväg till okänt land. Marco Polo, Christofer Columbus, Schackelton, Amundsen, Maksim Gorkij, Ernest Hemmingway, Neil Armstrong, Vasco da Gama, Odyssevs, Magellan, Thor Heyerdahl, Nicos Kazantzakis, Kerstin Johansson och Hercules Dalianis idel kända namn Modiga Män och Kvinna som vågade trotsa det okända för äran att ha varit där ingen (eller få ) varit förut. Vilka Hjältar !!!

19/9 På skakigt nattåg genom Ryssland mot Moskva

Helsinki, dyrt och modernt, antagligen det sista västerländska vi fick se innan vi kommer hem igen. Tåget känns ryskt och är uppkallat efter Leo Tolstojs gods: Jasnaja Polnaja. Te, samovar och ryska talas.

20/9 Moskva

Stora breda avenyer, stora breda tjocka hus. En stor stad. Mycket att gå i. Vi bor på hotell Rossia (Ryssland). Jättestort, stort, stort och vi är så små, så små, speciellt Kerstin. Har sett Leninmauseléet, GUM Statliga varuhuset, Metron, Vasilijkatedralen, Kreml. Internationella Moskva fullt med sovjetmedborgare från de olika republikerna. Uzbecker,kazaker, turkmener osv.

Mycket exotiskt.

Hotell Rossia ligger ett stenkast från Röda torget och Kreml dvs mycket centralt. Alltså sitter vi på hotellet klockan kväll. Utsikt Kerstin och Kremls guldglänsande lökkupoler, en vacker utsikt. Vi har sett Arbat, den gamla arbetarstadsdelen, Leninmuséet Pusjkinmuséet, Moskvafloden och Majakovskijmuséet. Ätit på Café Metropol

Brasilien och Sovjet liknar varandra lite, många anställda på många ställen som inte gör nånting speciellt bara lyfter lilla lönen. I Sverige är det få anställda som gör mycket och resten får i alla fall pengar. Ryssland liknar Grekland på något vis också, det ålderdomliga, gamla seder och bruk, folket, livet, stämningen, sakerna och plåtdörrarna.

Igår var vi på restaurang Slavanskij Bazar och åt lunch. Det är en gammal känd rysk restaurang med serveringspersonal i kosackskjorta och stövlar. Vi fick sitta med tre lunchande Moskvabor, en ryss, en polack och en armenier, dom var ingenjörer och tillverkade robotarmar, dom bjöd oss på vodka och var mycket trevliga. Dom måste ha lunchat i över två timmar och druckit en flaska vodka.

Det verkar vara ont om mycket mat och dyrt. Glassen god och brödet gott. Här på hotellet finns det bufféer där man kan äta lite av varje, så kallad kylskåpsmat, gott. Finns säkert bara för turisterna. På hotellet bor det många utländska turister från hela världen samt inhemska gäster från de olika Sovjetrepublikerna; armenier, georgier osv. Sovjetmedborgarna handlar tonvis med mat och sprit för dyra pengar. Dom verkar ha gott om pengar men som sagt ont om varor.

Kreml jättestort, Majakovskijmuséet häftigt, Moskva stort. O så lite byråkrati. När vi kom till hotellet första gången, så gick vi till receptionen där Tanja inte hittade oss på listan över blivande hotellgäster, så vi fick vänta över en timme, tills vi upptäckte att hon inte kunde latinska bokstäver, då gick vi därifrån till en annan klyftigare tant som genast hittade oss på listan och bad om ursäkt för allt trassel och så fick vi vårt rum. Tänk om vi inte hade gått därifrån, då hade vi kanske fått vänta hur länge som helst ! Tanja förstod tydligen inte engelska så bra, som vi trodde från början, Kerstins upptäckt.

Imorgon Transsib över det väldiga Ryssland, Ural, Asien och Kina, puh ! Vilken mastodontresa fyra månader skall vi resa och vi har bara gjort tre dagar hittills.

Kap 2

22/9 På transsibiriska järnvägen

Vi befinner oss på det ädlaste av transportmedel och den ädlaste järnvägen av dem alla är transsibiriska järnvägen. Vi klev på igår efter en helt fantastisk dag i Moskva med pirog och glassätande, långa promenader och mycket folk. Vi anlände till Jaroslavskijstationen med en svart limousin från Intourist, den ingick i priset, jag småpratade om vädret med chauffören på ryska han var trevlig och det gick bra att prata. När vi kom fram till Jaroslavskijstationen förstod vi att det var rätt station eftersom det var fullt av kineser på perrongen med stora lådor fyllda med kylskåp.

Vi har en stor rymlig tvåbäddskupé, så jag ej behöver trängas med Kerstin. Vi har ett gemensamt tvättställ med grannkupén. Restaurangvagnspersonalen trevliga och maten är bra. Vagnsvärdarna glada och schyssta allt är rent, tom toaletterna luktar gott. På tåget finns det några svenskar och många kineser.

Det ryska höstlandskapet är fullt av gula och brandgula björkar, leriga åkrar och ryska byar bestående av omålade trähus, en traktor kämpar på den gyttjiga vägen, mycket pittoreskt och måleriskt.

23/9 Tredje dagen på Transsib.

Trevligt att resa med tåg, bekvämt, oändligt långt. Tåget stannar ungefär en gång om dagen en kvart högst, annars går det dag och natt, ständigt, dunk-dunk, dunk-dunk. Samovaren puttrar, den är koldriven och mycket komplicerad att sköta. Även värmesystemet på vagnen är koldrivet, så det bildas en massa kolrök som smutsar ner överallt och det förklarar varför det inte går att öppna fönstren och varför dom blir så fort skitiga på utsidan.

Landskapet har växlat från björkar, datjor och ryska byar till mera slättlandskap. (Datjor är den ryska formen av sommarstuga, ett hus på landet, drömmen om den rena, goda naturen jämfört med den dåliga onda staden.) Vi har passerat Perm och Uralbergen och är alltså i Sibirien och Asien !! Sverdlovsk har vi också passerat och ikväll kommer vi till Novosibirsk. Novosibirsk grundades av kosacker på 1600-talet utsända av tsaren för att kolonisera Sibirien. Staden byggdes i trä och har brunnit ner och byggts upp åtskilliga gånger sedan dess. Igår drack vi en flaska sovjetskoje champanskoje för att fira övergången Europa-Asien. Det var gott.

Vi blev bekanta med en uzbekisk familj från Tasjkent, som vi fick druvor av och vi gav dom några stockholmsvykort och till pojken ett kautchuk med svenska flaggan på. Dom talade lite ryska och det gjorde vi också, så vi kunde kommunicera lite grann med dom. Deras modersmål var något turkiskt språk och dom använde arabiska alfabetet Den äldre kvinnan i familjen kunde läsa lite kinesiska. Hon hade fyra bröder som arbetade i Urumqi i Nordvästra Kina.

En blomma åt våra tågvärdar som håller samovaren kokande och vagnen ren. En av tågvärdarna Nikolaj Vasilivitj, är lite feminin till stilen och gör rent toaletterna så att dom doftar citron och varje eftermiddag klockan fem Moskvatid kommer han med sin dammsugare och suger kupéerna rena.

Allt eftersom vi åker österut så lägger vi till en timme per dag och nu är vi tre timmar före Moskvatid, men livet på tåget är efter Moskvatid dvs vi lägger oss senare och senare och går upp senare och senare, fast vi försöker i alla fall följa dygnet därute. Vi har åkt i tre dygn och avverkat 4000 km av de totalt 9000 km som är transsibiriska järnvägen totala längd.

Restarangservitristanten gillar mig eftersom jag talar ryska med henne och ger henne amerikanska Camelcigaretter. Vi får god mat, men menyn är kort och godtycklig, men vi får det mesta vi önskar oss, jämfört med våra medresenärer som kanske inte fallit vår servitris på läppen.

Vi passerar små sibiriska byar med omålade trästugor, bortsett från de blåmålade fönsterbågarna. Sibiriska höstbjörkskogar i alla de möjliga gula och röda färger.

25/9

Tåget går, går och går. Rena evigheten ett helt liv på ett tåg. Ju längre bort från Ryssland och Ural, desto rikare ser husen och byarna ut att vara, det finns många fler datjabyar dvs semesterbyar än i Ryssland. Lite underligt, men det beror antagligen att folk som bor i Sibirien tjänar bättre än dom som bor i Ryssland, en medveten politik av sovjetregeringen som vill att folk ska flytta till Sibirien och kolonisera landet. Det finns många värdefulla mineraler och olja i området.

Ryssarna säger att dom bästa människorna kommer från Sibirien, därför att de dåliga antingen går under eller så att dom dåliga blir goda i den hårda och vackra naturen. Ryssarna älskar naturen och landet att plocka svamp och att titta på nationalträdet björken. Te med marmelad i. Igår träffade vi en full ryss på restaurangvagnen som verkade vara störd. Han sa att han varit soldat i Afganistan, han hade fått två medaljer, Leninmedaljer och han yrade om Afganistan och verkade ledsen.

Man börjar vänja sig vid dagsrutinen sova-äta frukost-lunch-skriva dagbok -slappa-tvätta sig-äta middag-slappa-sova.

Naturen har ändrat sig från skog och åkermark till tundra och åkermark och nu lite bergigt och gles skog. Vi har kommit fram till Bajkalsjön, världens djupaste sjö och ute är det torrt, kallt och soligt.

26/9 Dag fem, tio timmar till den rysk-kinesiska gränsen.

Bajkalsjön var vacker, stora vågor slog emot stranden och vi åkte i flera timmar längs stranden, man såg ej andra sidan det var en jättestor sjö.

Vi har åkt 6000 km och igår och idag har vi sett snö, dvs vi har åkt genom områden med rejäla snöfläckar och ibland nästan så att dom har täckt marken helt. Efter Bajkalsjön så har området blivit kulligare och mera kargt.

Toalettpappret är hårt ransonerat, toalettpapper finns ej på tåget, utan det får man ha med sig själv och nu har vi bara en rulle kvar, vi började med tre rullar.

Mattanten i restaurangvagnen är jättesöt och lynnig. Man kan få in vad som helst när man beställer om hon är stressad. Igår beställde vi in vin och fick sherry, men vi lyckades byta flaskan mot georgiskt vin trots att sherryflaskan var öppnad och tullad lite. Det georgiska vinet var godis vitt som vatten och en fin fruktsmak.

Kap 3

27/9 Nu är vi i Manchuriet i Kina.

Otroligt spännande, kineserna är glada och vänliga. Gränsövergången var intressant. på den ryska sidan, i Zabajalsk, hade ryssarna en flott järnvägsstation med en flott väntsal med sovjetisk propaganda på kinesiska. Ganska lång och krånglig pass-och tullkontroll. Men inte lika hård som vid finsk-ryska gränsen.

Dom fick byta hela tågets boggies på vagnarna från dom ryska bredspåriga järnvägarna till dom kinesiska smalare, som de europeiska järnvägarna. Hela Sovjetunionen har dessa bredspåriga järnvägarna pga av ett mätfel när dom skulle börja bygga järnväg efter brittisk förebild på 1800-talet, dom tog yttermåtten på spårvidden till innermått och så har det varit sedan dess medan kineserna mätte rätt. Så vid Zabajalsk så får sovjetisk ingenjörskonst visa vad den går för vid bytena av boogies, och det går fort undan men vilket slöseri pga ett mätfel!

På den kinesiska sidan, i gränsstaden Manzhouli så gick pass-och tullkontrollen fort och smärtfritt. Dom leende och artiga kinesiska gränsvakterna talade flytande ryska eller engelska, ställde snälla frågor och allt var väldigt avslappnat, jämfört med den hårda och noggranna ryska kontrollen. Dom frågade oss om det var första gången vi var i Kina och vad vi tyckte om det, och vi svarade att det var första gången vi var i Kina och att vi tyckte att det var intressant, och dom önskade oss en trevlig resa och när vi frågade om dom inte skulle kontrollera våra väskor och böcker som vi var vana från den ryska kontrollen, så log gränsvakterna och sa:

"Vi har en snabb och effektiv kontroll".

Den kinesiska gränsstationen och väntsal var också otroligt pampig, man bjöd på kinesiskt te och log, tydligen motpropaganda mot ryssarna. Vår glada ryska tågvärd var på gott humör efter att ha passerat den ryska kontrollen utan trubbel, så när vi kom ut från vänthallen till den svinkalla nattluften, så sprang vi tillbaka till vår vagn och när den store ryssen såg den lilla påbyltade kinesiska gränsvakten så lyfte han upp honom och skakade på honom och skrek:

"Cholodna, cholodna !", kallt, kallt !, på ryska och skrattade med kinesen. Dom kände nog varandra, Det verkade vara en allmänt glad och avslappnad stämmning

Manchuriet verkar vara fattigt men välorganiserat, all mark var uppodlad, raka fält, jordhögar symmetriska som pyramider, räta telefonstolpar och prydliga hus. Allting i ordning.

Sedan efter gränskontrollen gick vi till den precis påkopplade kinesiska restaurangvagnen. Kinesisk mat, kinesiskt öl och ätpinnar, dessa mystiska ätverktyg. Nu har vi passerat Harbin, den stora manchuriska industristaden. Ett frustande svart ånglok drar oss, tshuff, tshuff, tshuff.

Den uzbeckiska familjen är mycket rar, vi pratar taskig ryska med varandra. Pappa Osman, mamma och sonen Akbar, en busig och charmig sex-åring samt den äldre vänninan till familjen som kunde läsa kinesiska Dom skall hälsa på släktingar i Urumqi i nordvästra Kina, så först åkte dom omvägen från Tasjkent till Moskva sedan Transsib till Beijing och sedan till Urumqi och sedan genvägen med buss tillbaka till Tasjkent och då tar det tre dagar istället för två veckor, dom skulle vara ute och resa i totalt tre månader.

När vi skulle förklara vad resecheckar var för någonting och tog fram våra American Express så nickade den äldre kvinnan och tar fram en ihoplindad näsduk från barmen, hon öppnar knytet och visar oss hundradollarssedlar samt Citybank resecheckar. Dom är muslimer och vi dricker vodka och äter äpplen tillsammans och har det allmänt trevligt.

Att åka långt, långt bort med tåg är intressant, en helt annan upplevelse än att flyga. Vi har åkt till Kina landvägen 10000 km öster om Sverige, vi har bevisat för oss själva att Kina verkligen ligger där det ligger, skulle vi gå åt andra hållet skulle vi så småningom hamna i Sverige.

29/9 Beijing "Den norra huvudstaden"

Den första dagen i Beijing igår var helt fantastisk. Språkförbistringen total och parlören från svensk-kinesiska nästan helt värdelös, men sedan köpte vi en English-Chinese, Chinese-English Dictionary med pinyinskrift och tecken som var mycket användbar.

När vi kom till Beijing igår klockan 06.00 prick efter en vecka och en sträcka på 9000 km, så ställde vi bagaget i förvaringen på stationen, men bara att hitta dit var ett helt företag, vi förstod inte en skylt, inte ett tecken, men det gick med teckenspråk. Sedan drog vi iväg för att slippa alla knäppa oroliga svenskar som var rädda för allting, undrar varför dom inte stannade hemma. Dom var oroliga för att dom inte skulle få hotellrum, sånt oroar sig bara alla icke-travellers för, och vi riktiga travellers står inte ut med sådana.

Beijing kl 0630 på morgonen utanför järnvägsstationen, var en kosmisk religiös känsla, gryning, kyligt, fuktigt tusentals cyklister i blå Maojackor, som tysta glider fram längs avenyerna bortsett från plingandet i sina ringklockor för att andra cyklister skall lämna företräde. Rent och snyggt. Vi vandrade omkring i staden och tittade häpna på Kina, vi kom fram till Tian An Men, den Himmelska Fridens Torg, med den Förbjudna Staden med Maos jätteporträtt hängandes och vaktandes ingången. På torget mittemot fanns även Lenins och Stalins porträtt samt Marx och Engels' och mitt på torget, det moderna Kinas grundare Dr Sun Yat Sen. Alla porträtt utom Maos var nyuppsatta pga Folkrepubliken Kinas utropade av just Mao den 1 oktober 1949. 35-årsjubileum den 1 oktober 1984.

Vi åt på två olika matinrättningar snabbmat på kinesiska. Helt otroligt gott och smaskigt öl och det var otroligt billigt 4:50 Skr för oss två tillsammans.

Beijing stort och platt, ser ut som en jättestor by med några för stora paradgator. Kineserna trevliga vänliga, kinesiskan är ett helt annorlunda språk som nog går att lära sig. Alla tittar på Kerstins blonda hår och bara ben. Kerstin smygfotograferar kineser och kineser smygfotograferar Kerstin och alla ler.

Vi hamnade på samma hotell som svenskarna ute i en förort till Peking en halvtimmes bussfärd från centrala Beijing. Ett typiskt travellerhotell Qiao Yuan Hotel. På hotellet träffade jag en trevlig amerikan i 40-45 års åldern som hade tre och ett halvt års resande i Asien bakom sig. Han skulle hem nu, via Transsib och Europa och hans stora bekymmer var hur han skulle få med sig alla saker hem som han hade köpt. Vi pratade om ditt och datt och kom fram till att resandet är det bästa livet.

Idag var vi i den Förbjudna Staden, otroligt stort, stort och mäktigt, mäktigt. Det tog aldrig slut, tempel efter tempel, troner, salar, palats, svängda tak, djävlar, kameler, drakar, lejon, tigrar, elefanter, storkar, guld och purpur. Höga murar och innanför hela kejsardömets prakt. Till slut visste vi inte vad vi skulle fotografera. En helt fantastisk stad i en helt fantastisk stad. Kineserna är helt otroliga och imorgon skall vi se den kinesiska muren och jag skall lära mig kinesiska.

1 oktober 1984 Kinas nationaldag

Hela centrum avstängt för alla, utom de speciellt av kinesiska regeringen inbjudna både utländska och kinesiska gäster som skall titta på paraden och andra festligheter, så vi sitter här i en park vid en liten sjö och tittar på kineserna när de ror och trampar cykelbåtar. Fullt folknöje, idag är det helgdag och alla är lediga.

I förrgår kväll kom vi trötta hem till hotellet efter en dag full av aktiviteter, vi gick in i hotellrummet, då såg jag en normalstor brun råtta nosandes komma fram under sängen.

Jag skrek till: "En råtta !"

Kerstin: "Var !"

Jag: "Under sängen !"

Kerstin: "Ehhh !"

Den kinesiska nyckelpigan kom in, letade och fick fram en råtta, som lyckades gömma sig igen. En kinesisk råttjägarspecialist från hotellet försökte också men inte han heller lyckades hitta var råttan gömde sig. Då fick vi byta rum. Rummet och hotellet är skitigt, fullt av diverse ohyra och råttor, den ena sängen är full av myror och den andra bara lite, personalen slö och maten dålig. Skönt att det bara är en natt till. Men vad kommer att hända inatt ?

Igår morse åkte vi iväg till Kinesiska muren, två timmars bussresa från Beijing. Först en massa förstäder, där all fri mark mellan husen där det inte händer något speciellt på, används till odlingar, sedan kom rena landet och till sist en massa berg och där var Muren ! Muren var ganska imponerande, men inte alls den kick jag trodde jag skulle få. Vi fick se den del av muren som ligger vid byn Badaling, Den delen har blivit restaurerad nyligen och är därför ganska välbevarad och det är hit alla turister, kungar och presidenter får åka för att titta på muren och bli fotograferade.

Kinesiska muren är över 6000 km lång och är det enda mänskliga byggnadsverk som syns från månen. Över en miljon kineser har fått sätta livet till under den tid som den byggdes. Muren byggdes som skydd mot dom nordliga mongolstammar som härjade svårt i Kinas norra delar.

På eftermiddagen och på kvällen drev vi omkring i Beijing och tittade på folk. Vi stötte på en ung kines som var skådespelare och han ville träna sin engelska på oss. Vi gick till den Himmelska Fridens torg, det var smockat med kineser där som satt, stod och pratade, det var som i Kungsträdgården i Stockholm en sommarkväll fast mycket värre. Hela torget var smyckat för jubiléet överallt stod det 1949-1984 och tecknena för Kinas nationaldag i neonljus.

Han lärde oss kinesiska och vi lärde honom engelska. Vi blev goda vänner. Han hette Yang Yong och var 25 år gammal och hade en holländsk flickvän, Yolanda, som hade läst kinesiska på Beijing Universitet, Yang Yong var mycket sympatisk. Talade urhäckig engelska, men han försökte verkligen lära sig och var verkligen duktig och han talade definitivt mycket bättre engelska än vi kunde tala kinesiska. Vi pratade så mycket att vi glömde bort tiden, så att när vi skulle hem, var det nästan tomt på torget och det gick inga bussar längre, dom slutade gå tidigare än normalt eftersom Beijings centrum skulle spärras av på natten innan nationaldagen pga paraden och festligheterna.

Vi och några andra eftersläntrare fick börja gå hemåt genom Beijings förstäder. För att hitta hem till hotellet följde vi luftledningarna som vår trådbuss brukade följa. Det kändes som om alla ville hinna hem innan undantagstillståndet började, till slut var det bara vi kvar som gick, eftersom vi bodde längst bort. När vi kom hem till hotellet efter en timmes snabb marsch var vi helt slut, då sa nyckelpigan: "No key" och dom kunde inte hitta våra rumsnycklar, dom hade tydligen slarvats bort, så nu får nyckelpigan låsa och öppna åt oss. Gudskelov skall vi åka till Shanghai imorgon.

Idag åt vi frukost-lunch på en liten restaurang intill hotellet med otrolig vänlig, snäll, charmig och nyfiken personal, dom kunde inte ett ord engelska, men vi talade med teckenspråk, bilder och mha parlören och så kunde kocken några ryska ord. Hela personal skockades kring oss log och skrattade och det var allmänt trevligt. Vi fick nog en speciell behandling eftersom vi var utlänningar, och så fort man talar engelska eller försöker tala kinesiska med kines, då samlas det alltid en stor ring med folk omkring oss, som nyfiket försöker lyssna på vad som sägs av dom här konstiga djuren.

5/10 s/s Shanghai

På s/s Shanghai byggd 1957 i Belgien, mellan Shanghai och Hongkong. Sitter i "the great saloon" en stor salong med dansgolv. Vi åker 1:a klass med en bekväm luftkonditionerad hytt som är försedd med ett stort badkar, där man kan bada och gunga i vattnet i takt med att båten gungar.

Vi lämnade Beijing för Shanghai med tåg, åkte 1:a klass 4 bädds sovkupée, med en mexikansk tjej som kunde spanska, engelska, ryska och kinesiska, samt en gammal kinesisk dam som hade bott 20 år i USA. Kinesiskan talade nästan ingen engelska trots sina 20 når i USA så mexikanskan fick tolka. Båda våra medresenärer var mycket trevliga och kloka. Vi hade det trevligt tillsammans och vi lärde oss massor av kinesiska. I varenda kupé på tåget fanns en TV-apparat som var kopplad till en central video och det visades en massa lätt kinesisk showunderhållning med kinesisk sliskschlager och reklam. Tåget var rent och snyggt och och de kinesiska tågvärdinnorna var mäkta stolta över de TV-apparaterna. Vi alla fyra i vår kupé var ense om att det bara vara var skitprogram, så vår TV var konstant avstängd utom när tågvärdinnorna kom och satte på den på nytt, och varefter vi åter stängde av den. Tåget kändes som ett japanskt kapitalistiskt reklamtåg.

Var vi verkligen i det Röda Kina ?

I Shanghai tog vi in på Peace Hotel, ett gammalt kolonialhotell vid strandpromenaden, lyxigt och billigt. Shanghai sjumiljonerstaden, Kinas största industristad, grått och trist, många västerländska byggnader, europeisk stämmning med många kaféer, den smutsiga Yangtse floden och mycket båtar. Peking var mysigare än Shanghai inte så hopgyttrat. Man säger att Shanghai är Kinas hjärta och vad som händer i Shanghai, sprider sig därefter till det övriga Kina, det är här som kulturevolutionen började, och likaså upphörde, allt nytt i Kina börjar i Shanghai.

Shanghai hade ovanligt många osympatiska amerikanska turister med osympatiskt sätt riktiga kolonialister. Vi var på Friendship store och såg hur en gammal blåhårig amerikansk kärring skulle visa en annan blåhårig amerikansk kärring, hur hon skulle göra för att trä på ett kinesiskt spänne på ett tänkt skärp och det tänkta skärpet var en ny kinesisk sedel som hon var på väg att ta ett hål på bara för att visa. Oh, vad pinsamt det var att vara där och se den kinesiska expeditens blick och jag skämdes för hela västerlandet. Därefter var vi på Peace Hotels bar och såg hur unga amerikaner hånade den kinesiska servitören, också mycket pinsamt. Varför finns det en så rik och stor nation med så många korkade människor ? Inte vet jag, dom är väl extremt "ha-galna" och tjuvaktiga och får allt det dom pekar på och blir då som djur med mycket kropp och lite hjärna. Jag råkar jämnt på otrevliga amerikaner och ibland stöter jag på en trevlig och sympatisk som har överlevt.

Båten är stor och rymlig, lite passagerare, god mat och ute är det kraftig sjögång, vilket vi märker. I morse drällde havet utanför av kinesiska djonkar med segel och små roddbåtar med kineser i stora solhattar. Kerstin har fått nackstelhet och utsätts för den traditionella kinesiska läkekonsten på båtens sjukstuga. Hon blir något bättre.

Kap 4

8/10 Hongkong "Den doftande hamnen"

Från det Röda Kina till det kapitalistiska Kina. Otroligt vilken skillnad, allting köps och säljs. Pruta billigast och bäst. Kineser och en del indier. affärer, affärer, affärer, varor, varor, varor, slummiga och snobbiga affärer, köpcentra, säljcentra, blankt stål, glas och betong, lite grönt här och var, och så hav.

Hongkong har en officiell, vacker bild av välstånd och av ekonomisk framgång men om man tittar lite närmare i gränderna och under skyskraporna så ser man det egentliga Hongkong med fattigdom, utslagning och sociala orättvisor men också det fascinerande Hongkong med kineser som utövar urgamla kinesiska traditioner och riter, man ser spågubbar, musiker, sångare och dansare.

Vi bor centralt på Kowloon på Chungkin Mansions, ett 16 våningshus fullt med små hotell, flera på samma våning, smutsigt och billigt. Där bor vi på Nathan Guest House på 14:de våningen i ett litet rum på kanske sex kvadratmeter två sängar och två fönster och en fläkt, skitigt och varmt. Badrummet rent.

Igår natt hade vi besök av en råtta, jag hade tvättat lite kläder och ställde tvättvålen på byrån, på morgonen kunde jag inte hitta den, hade den trillat ner bakom byrån ? Leta, leta, så hittade jag den under byrån, tar upp den och ser skrapmärken på den. Då precis hör och ser jag en råtta rusa ut genom fönstret. Då förstår jag "skrapmärkena" på tvålen. Ännu en av Asiens miljarder råttor. Det var i alla fall en fredlig råtta som gav sig iväg istället för att attackera. Nu hänger tvål, äpplen och råttgodis i tvättlinor i taket.

10/9 kl 00.30

Kerstin sover och är söt. Fläkten snurrar och orkar inte flytta den tunga, heta luften. Toaletten luktar gammal urin, jag gjorde rent och det hjälpte lite. Idag var vi i Macao, den gamla portugisiska kolonin bredvid Hongkong. Med bärplansbåt tog det 75 min att åka dit.

Macao är mycket fattigare och skitigare än Hongkong, men ser mycket charmigare ut, staden ser ut som en sömnig liten medelhavsstad befolkad av kineser. Skyltarna är på kinesiska och portugiska. Vi intog en liten god fiskmåltid med ett gott vitt vin på en liten portugisisk fiskrestaurang "Estrella do mar", Sjöstjärnan, vi hörde portugiska talas av två portugiser, kanske kolonialtjänstemän på

lunch ?

Portugal ville ge tillbaka sin koloni till Kina, efter sin egen revolution då diktatorn Salazar störtades men Kina ville helst vänta tills 1997 då Kina skulle få tillbaka Hongkong. Såg på katedralen eller snarare fasaden av en katedral som rasade efter en jordbävning för länge sedan.

Där köpte vi Maomärken bland souvenirerna. I Kina fanns det inga Maomärken att köpa. Det berömda kasisnot gick vi bara förbi på väg till båten tillbaks till Hongkong.

Kerstins nacke fortfarande risig, hon härdar ut tappert och väntar på att bli frisk, vilket jag också gör. Men hon är på bättringsvägen, det har hon varit i snart en vecka nu.

En fransman, Jean som vi träffade på båten stöter vi jämnt på utanför Chungking Mansions, han är en 69 årig traveller (ser ut som 55) jättetrevlig, han reser jämnt runt och njuter av livet, han har varit överallt. Hoppas vi ses igen, han skulle också till Filippinerna. Jag trivs också med att resa. Det är det rätta livet. Att se sig om, göra vad man vill, hinna tänka lite och se hur andra människor har det.

10/9 Viktoria Peak

Som vanligt när jag skall titta på utsiktspunkter så regnar det eller så är det dimma. Men på natten blev det bättre när belysningen började tändas i Hongkong. Hongkong dyrt och utarmar oss, hoppas vi kan spara pengar i andra länder annars är det kört.

Vårt rum är hett, den ynkliga fläkten kämpar och utanför dånar luftkonditioneringsapparaterna och alla andra konstiga husmaskiner. Så fort jag släckt lyset och skall sova, så väntar jag på råttattackerna från fönstret och golvet, men än så länge har jag inte sett eller hört något.

Kap 5

11/10 Pier 14 North Harbour, Manila

Vi lämnade Hongkong med Philippine Airlines i lyx i morse, landade på MIA, Manila International Airport, samma flygplats som Benigno Aquino blev mördad på. Tog buss, sedan två olika jeepneys för att komma till det kraftigt förslummade hamnområdet, för att leta efter någon båt som kunde ta oss söderut.

Vi hittade en båt, nämligen båten, m/v Manila City som går till Malay på ön Panay 13 timmars båtresa bort. Ännu så ligger vi vid pier 14 och väntar på att båten skall lasta klart. Ute är det skymmning .Båten skall ända bort till den stora ön Mindanao i den södra delen av den filippinska arkepelagen. Det tar tre dagar dit med båt och det är den andra stora ön efter huvudön Luzon där huvudstaden Manila ligger. Mindanao är en muslimsk ö och folket där drar inte jämnt med den katolska regeringen i Manila, Mindanao är känt för sin separatistiska muslimska gerilla. På båten finns det många muslimer på väg hem. Vi åker ekonomy class, billigt, billigt. Däcksplats i våningssängar, tvåvåningssängar med plats med totalt åtta personer, fyra upptill och fyra nertill.

Jag ser en muslimsk kvinna på sin brits som ber vänd mot Mecka. Skeppet måste ha nästan 1000 passagerare fast det inte är speciellt stort. Klart mindre än en liten Finlandsfärja.

Jeepney är det typiska filippinska fordonet det byggs och används bara på Filippinerna.

Du tar en amerikansk arméjeep förlänger och förstärker ramen, slänger på två långbänkar baktill med plats för tolv personer, ordnar plats för tre till bredvid föraren, på med ett tak, lacka jeepen i alla de färger som finns, häng på ett krucifix och den heliga madonnan och massor av prydnader, installera en stereo och vips du har en jeepney !

Jeepneys går på speciella rutter, precis som bussar

Det känns konstigt att åka däcksplats efter allt 1:a klass åkande. Vi har havet, månen och stjärnorna utanför. Jag somnar in tryggt.

13/10 Boracay

Nu har vi nått vår paradisö Boracay,"They call it paradise, Boracay !", norr om ön Panay i den filippinska arkeplagen. Vi bor i en egen liten bungalow av bambu och flätat kokospalmblad med dusch och WC, mycket billigt 17:40 skr om dagen för två !

Igår vaknade vi på båten vid sextiden på morgonen och efter två timmar till var vi framme i Malay på ön Panay bredvid ön Boracay otroligt vackert, vita stränder, gröna kokospalmer, blått hav och himmel. Malay var bara några hyddor vid stranden och ingen hamn så båten fick ankra upp en bit utanför och så blev vi hämtade av utriggarkanoter och lämnade i Malay. Vi var tvungna att växla pengar och tog därför en jeepney in till tätorten Kalibo, där det fanns banker och svartväxlingmöjligheter och, en två-tre timmars färd på dammiga vägar och genom ett otroligt vackert landskap med risfält, palmer och skog och små pittoreska byar, jeepneyn gick ofta fullastad med en gång upptill 30 personer med några på taket. Vi kom fram till Kalibo, byn låg vid en flod och stämningen där var precis som i en by jag varit i, i Eucador.

I Kalibo tog vi in på High Chaparral, ett mögeldoftande pensionat, som var rent och snyggt. Vi fick en bra svartkurs på våra American Express när vi skulle växla och sen gich vi till en kinesresturang och åt. Nästa dag tog vi en jeepney tillbaka hela vägen till Malay och sen kanot över till Boracay.

15/10

Boracay lungt och avstressande, spelar flöjt, sover, solar, badar och slappar. Prunkande grönska, djungel, kokospalmer, bananträd. Stranden är vit och fem km lång, vattnet är ljummet. Ingen telefon, ingen elektricitet, inga bilar, trevliga människor och god mat på bra restauranger.

Perfekt!

17/10

Lugn och avstressad, har druckit kokosmjölk och ätit kokosnöt och god mat.

Talat med trevliga svenskar, Anders som har jobbat som stewart på kryssningsbåt i 10 månader.

En kryssningsbåt där en biljett för en två och en halv månaders kryssning kostar en halv miljon kronor. Anders själv mycket klok och sympatisk.

Igår träffade vi även andra unga trevliga svenskar av vilka tre var duktiga akvarellmålare.

Ön är full av kor, grisar, tuppar och hönor som för oväsen på dagarna och otäcka monsterhundar som slåss och skäller på nätterna samt kokosnötter som slumpvis kommer nerdimpande från palmerna.

Vi lever annars väldigt billigt, för 40 Skr per dag för två personer.

Maten består av fisk, bläckfisk, räkor, pannkakor, ris, bananer, kokosnötter och annat smått och gott. Allting vällagat.

19/10

Idag har det regnat hela dagen. Vår bungalow är mycket välgjord, den står på pålar, sedan är det en ram av palmträ som är klädd med bamburibbor och flätade bananblad. Bambun är kluven längs med så att den blir platt så att man kan lägga golv och väggar eller vad man vill. Det är springor i golvet så att man ser marken en halv meter nedanför. Att husen står på pålar har med att luftmotståndet blir mindre vid tyfoner och huset blåser inte bort. Högt i tak med kokosbladstak, mycket tätt och bra. Bambugaller för fönstrena samt fönsterluckor skjutbara i sidled, snickarglädje. Själva huset är svalt och luftigt. Stor härlig veranda att skriva dagbok, måla akvareller och dricka kaffe på eller bara titta på livet utanför. Dusch och WC alldeles bredvid i ett eget litet hus, hygieniskt.

Idag var vi i huvudbyn Balabay på Boracay på postkontoret och fick våra brev och vykort postade. Vi såg själva hela proceduren, stämpling, registrering samt istoppandet i postsäckar mycket förtroendeingivande allt detta utfört av Carlito S. Yabut, en mycket trevlig, bildad och sympatisk karl. Han har varit lärare i engelska och historia. Han förklarade skillanden mellan olika språk på Filippinerna.

Det finns över 90 olika språk och dialekterpå de cirka 7000 öarna . Tagalog talas på huvudön Luzon (Manila), visayan i södra övärlden, men den har olika dialekter, så för att folk skall kunna tala med varandra så talar man engelska eller landets officiella språk pilipino, vilket naturligtvis har vissa likheter med tagalog, (Ej att förväxla med "filipino", det filippinska folket). Filipinos talar bra engelska, det har blivit landets andra officiella språk och används mycket undervisningen. Filipinoengelskan låter annorlunda än vanlig engelska, en helt annan språkmelodi. Tagalog och visayan har många spanska låneord. Spanska talas bara på norra Luzon och då bara av de äldre, men folk har i regel spanska namn.

Filippinerna upptäcktes 1522 av portugisen Magellan, han landade på ön Cebu i den södra delen av den filippinska arkepelagen och ön togs i besittning för Spaniens räkning, samma år så dödades Magellan i strider med urbefolkningen på Cebu. Filippinerna var spansk koloni i över 300 år. På Filippinerna så bor det mestadels malajer, men också många kineser som kom hit som affärsmän för flera hundra år sedan, men ibland upptäcker man bortglömda stenåldersfolk på någon ö och dessa måste ha varit någon spillra av dem som kom först till Fillipinerna.

Vi börjar inse att folk här på Boracay har det fattigt, det stora flertalet tjänar antagligen väldigt lite och tycker nog att vi är omätligt rika. Vår värd, Ofra de la Santos, är nog ganska välbärgad. han har ett blåmålat hus, stort och rymligt, hela familjen är välklädd. Han äger nog ganska mycket mark och hus. Han har råd att utbilda tre av sina söner till elektriker eller elektroniker den yngsta studerar elektronik i Kalibo, och dom två andra jobbar i oljestaten Brunei på Borneo och tjänar antagligen bra.

20/10

Nu har det regnat i två dagar och det pga en tyfon som har passerat över norra Filippinerna. Vi är som tur är inte i centrum av den. Huset är i alla fall vattentätt, dvs taket tycks vara hur bra som helst. Igår kväll vid 11-tiden, fick jag vada i två dm vatten för att komma till toaletten. Det regnade utav helvete, nu regnar det bara normalt. Pålarna under huset var bra även för att hålla huset torrt, dom håller huset ovanför vattnet. Dom är samtidigt hörnpålar som bär upp och stadgar huset och är antagligen det dyra på huset för dom är av lövträdsträ som är sällsynt och hårdare än palmträ. Nu så är ön full av en massa pölar och annat blött, som är mycket myggvänligt

Vi lägger oss vid sex-tiden på kvällen och går upp sex på morgonen. Ingen elektricitet, inget ljus så vad gör man vid en liten ynklig fotogenlampa än att snacka skit, spela gitarr eller äta.

Läsa eller skriva går inte.

Vår värds, Eufracio de la Santos' fru, har brusten galla och måste opereras för 5000 pesos ungefär 4200 kr, så han är förtvivlad. Jag tror han är lite snål, han har nog råd.

Poliserna på landet går omkring civilklädda, men släpar på en stor puffra antingen en magnum 44, automatkarbin eller en amerikansk M-16. Restaurangen, där vi äter heter Happy Home Restaurant och ägs av en kusin till Ofra, som heter Tossa och som är gift med en polis som släpar på en M-16.

Maten på Happy Home är mycket billig, god och mycket. Soppa, varmrätt, ris, grönsaker och efterrätt kostar bara 6 Skr.

22/10

Igår slutade det regna och nu har det börjat igen och kanske slutar det nu, vi får se.

För några dagar sedan så spelade jag gitarr och flöjt, sjöng och hade det trevligt med turistbyråchefen, en kustbevakningsman, Jessie en fd brottare i lättvikt, Filippinernas utsända representant i OS i München 1972 samt en brunnsborrare, dom började konversera oss på Happy Home Restaurant och vi var då trevliga tillbaka och då blev vi inbjudna till Jessies födelsedag på turistkontoret.

Vi gick dit snyggt klädda, fick filippinsk whisky med kokosmjölk till välkomstdrink och marinerad bläckfisk och grillade feta fläskbitar som tilltugg till drinken.På festen fanns en schweizare René med sin unga vackra filippinska fru, den snacksaliga brandchefen i Kalibo, tre gitarrister varav en som vi kände från Happy Home. Dom hade slaktat en gris, som det gjordes massor av filippinska specialiteter av, samt en hundvalp som det gjordes en specialitet av. Jessie var den fantastiske kocken. Dessutom fanns det ris kokt i flätade korgar så att riset blev tättpackat. Maten var jättefet, fläskfett, starkt kryddad och ganska god. Hunden eller hundrätten var nog magrast och bäst.

Därefter öl, gitarr och kärlekssångdueller mellan Jessie och en filippinsk skönhet. Helt fantastiskt. Jessie öppnade min öl med tänderna. Kerstin och jag sjöng helt otroligt falskt tillsammans, men var för sig sjunger vi riktigt bra. Mera whisky, jag blev ganska full. Vi var ganska trötta vid tiotiden så vi gick hem genom den stjärnklara natten, mycket vackert och romantiskt. Och inga hundar skällde på oss, antagligen för att dom visste att vi ätit hund.

23/10

Idag är det en typisk rost-och mögeldag, allt rostar och möglar på den här ön, kläder, skor, bastmatta, metallspännen, kameror allt tom mina plomber i tänderna rostar. Våra akvarellfärger är helt igenom blöta och mjuka därför att dom aldrig torkar.

24/10

Idag är det mycket bättre väder. Sol och vind, så att allt torkar och vi mår bra. Igår träffade vi två trevliga svenskar, som vi träffat tidigare på transsibiriska järnvägen.

Dom var långa, smala och var från Boxholm och hade långa blonda lockar och en hade mustasch. Söta och charmiga. Båda hade jobbat på järnbruket i Boxholm. Nu var den ena arbetslös och den andre jobbade som växlare i Statens Järnsvägar på stationen i Boxholm, mycket sympatiska och goda människor.

Sedan lite världsnyheter:

Nyhet nr 1.

Ett litet flygplan en s.k. Piper från Pacific Air störtade i lördags under tyfonen på väg från Manila till Cateclan bredvid Boracay, alla 7 ombord omkom inklusive piloten. Alla var turister. Dom startade trots att tom Phillippine Airlines inställt alla sina flygningar pga tyfonen. Dom måste startat pga pengarna. Ännu en gång har profiten spelat ut säkerheten.

Nyhet nr 2.

Vi fick höra från vår trevliga postmästare i Balabay, att kommissionen som skulle undersöka senator Benigno Aqunio död förra året, kommit fram till att femton olika officerare från generaler till överstar varit insyltade i mordet, däribland general Fabian Ver som är en av president Marcos förtrogna. President Marcos har friställt alla dessa officerare tills vidare.

Jag tycker att det var mycket modigt av kommissionen att komma fram till att militären var inblandad i mordet på Aquino.

27/10

Igår var det soligt och vi solade och badade och plaskade i vågorna och hade det jättetrevligt.

Vi gick längs hela den 5 km långa "White beach" två ggr dvs totalt nästan 10 km en lång härlig vit sandstrand med gröna kokospalmer och hela den blåa Sydkinesiska sjön utanför.

Längst bort på stranden efter byn Balabay, så lärde vi känna den trevliga familjen Supetran y Escalantes, som vi fick kokosnötter och bananer av. Vi fick smaka på ung kokosnöt, som har ett vitt, mjukt, saftigt fruktkött som man får äta med sked. Jättegott.

Vi pratade med sonen Viktor som var 22 år gammal och som hade studerat elektronik vid "Santo Tomas" universitetet i Manila. Universitetet grundades 1611 av spanjorerna och är Filippinernas äldsta universitet.

Även i paradiset Boracay finns det godsägare, berättade Viktor, eftersom hans familj är förvaltare av ägorna som tillhör den täta familjen Terrol som bara kommer till Boracay en gång om året från Manila eller USA. Dom har det säkert svårt.

Efter att ha pratat med sonen Viktor, så fick vi en gammal kokosnöt som vi skulle ha för fotografering på stranden, precis som på Bountyreklamen. Gammal kokosnöt är den vanliga mogna kokosnöten som vi är vana med i Europa. På Filippinerna äter man inte mycket kokosnöt, utan man använder en liten del till matlagning, och en stor del går på export utomlands som kopra, dvs torkad kokosnöt en råvara som behövs för tillverkningen av tvål och skönhetsoljor.

För oss däremot var det ett gott mellanmål och folk tittade på oss och tyckte att vi var konstiga som åt gammal kokosnöt.

Sedan målades akvareller av stranden på stranden och eftermiddagen ägnades åt fotografering.

Det blev säkert väldigt vackra bilder.

Vi besökte även stranden på andra sidan av ön, norrsidan, den ligger i lä och därför är havet lugnare där än här på sydsidan, den delen har en mera sönderbruten kustlinje, så att det bildas många små stränder och däremellan så växer mangroveskogen ut i havet och bildar ett sorts skydd för havets djur, så där är det perfekt för fiske och snorkling.

Nåväl igår blev vi ordentligt solbrända och trötta.

Middagen intogs på Seralen Restaurant. Superb "Sweet and Sour Fish" och i förrigår åt vi en ursmaskig "Spagetti Bolognese" på samma ställe.

Sonen på restaurang Seralen kallar vi för den homosexuelle japanen eftersom han ser japansk ut och är lite feminin till sitt sätt. Han är helt otroligt charmig, galen och jättetrevlig. Kerstin är svartsjuk.

Idag åt vi på Happy Home Restaurant och blev bjudna av värdinnan på brödfrukt stekt i kokosolja. Det smakade lite som bakad potatis.

29/10

Idag var det en bra dag. Gick upp klockan 06.00, åt frukost, snackade skit med Boxholmarna som fö

heterJanne och Conny.

Var borta hos familjen Supetran y Escalantes och hälsade på sonen Viktor som visade sig vara mycket intresserad av tuppfäktning. Han visade stolt upp sina 7-8 stridstuppar, de skall ha en idealvikt på 2,5 kg och för därför en mycket god och närande mat. Dom tränas mot varandra och har då speciella läderskydd över sporrarna så att dom inte skall skada varandra. När dom skall slåss på riktigt så får dom långa sylvassa stålsporrar på sina ben istället för dom avklippta sporrarna så att dom skall kunna döda motståndaren fort och effektivt och på så sätt ge ära och pengar åt sin ägare, det finns olika längd på sporrarna så att oddsen skall bli jämna mellan två tuppar som kanske väger olika mycket och ibland har man bara en sporre.

Vadhållningen sker med stora insatser i Manila, upp till 40000 kr på en enda tuppfäktning. All vadslagning om pengar är förbjuden på Filippinerna så därför håller polisen uppsikt över tuppfäktningarna men trots detta så slår man friskt vad om pengar. Innan tuppfäktningen så får tupparna ett stridspiller eller så sprutar man bensin eller sprit i ögonen på dem så att de skall bli aggresiva och stridslystna. Det finns ett stor smuggling av duktiga stridstuppar och fullblodsägg mellan Filippinerna, Mexico och Spanien och kanske även Indonesien där också tuppfäkting är populärt.

Bobie, flickan som serverar oss på Happy Home Restaurant har varit väldigt vänlig och ger oss jätteportioner. Vi gav henne ett litet hängsmycke i form av en liten röd dalahäst, samt vi tog ett foto av henne som vi lovade skicka. När man beställer en Bananashake så drar dom igång sitt lilla kraftverk för att kunna driva mixern och då tänds alla lampor för ett tag och det känns som om man befann sig på ett ställe som har elektricitet. Jag tror att vi börjar längta till civilisationen

30/10

Imorgon åker vi till Manila, skönt, även paradiset kan bli långtråkigt ibland. Vi har varit här i tre veckor nu. "Boring Boracay". Börjar längta till knapptryckeri och till annan mat och till att det skall hända något. Det är skönt och avstressande att ta det lungt och inte göra något speciellt, man hinner tänka efter och göra vad man känner för, vilket man aldrig hinner göra hemma, men nu längtar jag efter lite action.

31/10

Nu är vi på båten på väg till Manila. William Lines, "m/v Manila City", det är samma båt som vi kom med, men åt andra hållet. Vi har hört att imorgon Allhelgonadagen, den 1 nov, inte är en helgdag och förhoppningsvis är Malaysian Airlines och Philippine Airlineskontoret och Svenska Ambassaden inte heller stängda och det vore kalas för då kan vi fixa allting imorgon, hämta brev och flygbiljetter och sedan dra direkt till Baguio och Banaue i norra Luzons vackra bergstrakter och titta på dom berömda risterasserna och sedan bara toucha Manila på väg till Kota Kinabalu på Borneo.

Igår kväll, sista kvällen på Boracay hade vi det jättekul med Boxholmarna och en tyska från Wuppertal, Engels födelsestad. Där satt vi på Jolly sailor och drack och åt och Conny var full och Janne spirituell och vi vrålflabbade åt allt dom sa och det var hur trevligt som helst, fem timmar gick som ingenting. Vi drack Pink Lady och den var god, men Green Man var äcklig.

Vi var just i matsalen och fick vårt berättigade mål mat som ingick i biljettpriset, enkelt och gott. och då fick vi reda på att president Marcos deklarerat allmän helgdag för imorgon, synd för oss bra för filippinerna.

Vår vän Peter Slonawski, från Göteborg som vi hade träffat på Boracay och som nu också var på båten med oss berättade lite grann om dom olika språkgrupperna i Asien:

1) Kinesiska, tibetanska, thailändska och burmesiska är sinotibetanska språk.

2) Malaysiska, indonesiska, tagalog och olika polynesiska språk är malajpolynesiska språk.

3) Turkiska, mongolska, koreanska och japanska är altouralska språk

Mycket märkligt.

2/10 Manila

Varmt, fattigt och skitigt, så går det när kapitalisterna får bestämma allt.

Jag ringde collect call till Stockholm och talade med pappa i cirka en minut, han ville lägga på för det var dyrt tyckte han, snåla pappa, här har man inte hört av sig på tre veckor och tyfoner har härjat och båtar sjunkit och flygplan störtat, men alla mådde bra och det var ju bra.

Vi tog in på ett luftkonditionerat rum på YMCA (KFUM) för 75 kr, rummet var ganska lyxigt. Vi fick ett dubbelrum trots att vi inte var gifta dvs dom frågade aldrig om vi var gifta. Igår var det som sagt helgdag, och allt var stängt, totalstängt.

Filippiniska hotell brukar inte stänga, dom brukar brinna ner. Idag fick vi höra igen att ett hotell hade brunnit ner, den här gången i Baguio med 10 eller 50 döda eller så, helt normalt enligt filippinska mått.

Vi kunde knappt boka våra flygbiljetter till Kota Kinabalu, men det gick med lite övertalning. Vi har ändrat oss, vi spolar bergsprovinserna och risterasserna och åker till Borneo direkt, vi har ganska ont om tid och bergsprovinserna ligger långt bort om man skall åka buss dit.

Igår såg vi några magra tiggarbarn som sträckte ut sina smutsiga händer och sa: "One peso" och klappade sig på magen och tog handen till munnen och var otroligt ihärdiga, mycket tragiskt. Vi såg två stora feta råttor. Överallt där vi gick såg vi familjer som bodde på gatan och i parker. Några kläder på tork, lite ris i ett sotigt kärl ovanpå en eld, några kartonger att sova på. Värre än slum. Igår var det helgdag så de flesta satt och plockade huvudlöss på varandra. Medan vi gick så såg vi turistgubbar med unga filippinska "fruar", nästan barn. Denna fattigdom såg man inte på Boracay, på landet syns inte fattigdom medan i staden syns den tydligt bland alla rika och fina byggnader. Marcos och hans kumpaner har verkligen sugit ut och misskött landet

Ibland när vi sitter och äter och pratar med någon filippin så brukar dom fråga mig eller Kerstin:

"Is that your wife ?" eller "Is that your husband ?" eller "Are you married ?" Då svarar vi "Yes"

för annars undrar dom om man inte lever i synd eller så, sedan nästa standardfråga: "Do you have any children ?" då svarar vi "No, we are travelling", och då ser dom väldigt olyckliga ut. Om det är för att vi reser eller för att vi inte har några barn, det vet jag inte, men jag antar att det för att vi inte har några barn. Sedan sov gott i våra mjuka sängar i det luftkonditionerade rummet.

Kap 6

3/11 Kota Kinabalu National Park

Nu är vi i staten Sabah ( fd North Borneo som ägdes av det brittiska North Borneo Company) i Östmalaysia som ligger på ön Borneo. Vi flög med Malaysian Airlines ett mycket trevligt flygbolag man fick välja vin till maten och man får kryssa för, när man bekräftar sin biljett, om man har speciella föreskrifter på maten pga religion, hindu, jude, muslim, vegeterian eller om man har någon speciell diet. Vi lämnade Manila och hamnade två timmar senare, bekvämt och trevligt, i Kota Kinabalu, Sabahs huvudstad. Vi fick en månads visa utan problem. Men sen upptäckte vi att det inte gick att växla resecheckar på flygplatsen, utan bara kontanter och då till en mycket dålig kurs och det fick man göra i kassan på cantinen. Vi växlade en en US dollarsedel till två malaysiska dollar.

Nu kunde vi äntligen ta bussen in till staden. Det var svalt eftersom det precis regnat och solen gått ner. Väldigt få kunde engelska och det såg välbärgat ut. Vi letade efter ett hotellrum överallt var det dyrt, dyrt och dyrt. Borneo är dyrt eftersom de har en hög levnadsstandard. Vi lyckades till slut hitta ett billigt rum på Islamic Hotel för 90 kr, enkelt och skitigt, men det var det billigaste vi kunde hitta, och inte ens på Islamic Hotel frågade de oss om vi var gifta. Jag antar att alla antar att vi är gifta. Dessutom gick det bra att bo på krita, eftersom vi inte hade några pengar. Vi kom på en fredag och fredagen är muslimernas helgdag och Sabah är muslimskt, så allting var stängt och vi kunde inte växla pengar förrän på lördagen då bankerna öppnade igen. så dom sa att vi kunde betala nästa dag. Schysst !

Sensmoral: kolla alltid upp dom lokala helgdagarna innan du åker till en plats!

Hotellet sköts och ägs av ett gäng unga indier som är mycket vänliga, och på hotellets bottenvåning har dom en restaurang, maten är såklart indisk och jättegod. Gudskelov är det mycket billigt att äta ungefär 12 kr för en måltid.

KK, Kota Kinabalu bebos av malajer, kineser, indier, iban och andra ursprungliga stamfolk dvs huvudjägare och en del filippiner, en riktig mosaik av olika folk, men det verkar fungera bra. Sabah är Malaysias rikaste och bäst fungerande stat, och Malaysia är en av dom rika länderna i regionen. Sabah exporterar olja, rågummi och timmer. Sabahnerna är ett mycket stolt folk, dom vet inte vad Borneo är, bara att Sabah är Sabah. Ordet Borneo existerar icke !

Efter KK åkte vi upp till Kinabalu National Park, Taman Negara Kinabalu, för att bestiga Mount Kinabalu 4101möh, Sydostasiens högsta berg. Vi bor på ett mycket bra och lyxigt vandrarhem och har fått ett eget rum för 20 kr. I priset ingår även ved till den öppna spisen i vardagsrummet. Toaletterna har tom toalettpapper och det tyder ju verkligen på välstånd. Vandrarhemmet ligger vackert inbäddat i den djungeln vid bergets fot på 1500 möh där det är svalt och skönt. Tidigt imorgon bitti skall vi påbörja vår bestigning av Mount Kinabalu.

5/11 Efter bestigningen

Kerstin och jag sitter i HQ, Head Quarter i adminstrationsbyggnaden som är verkligt lyxig och elegant och dricker kaffe och äter choklad och röker Camelcigaretter. Välbehövligt efter 20 timmars vandring upp till 4101 möh och sedan ner till 1500 m igen.

Vi passerade tre olika klimatzoner:

1) Den subtropiska zonen, dvs sval och trevlig djungel, 1500-2000 möh

2) Den tempererade zonen, små träd och ganska torrt, 2000-3000 möh

3) Den alpina zonen, bara lavar och små buskar, 3500-4000 möh

Natten före vandringen somnade vi in till: 1. Gitarrspel, trevligt. 2. Kinesernas favoritspel, Mahjong, rassel och buller. 3. Skrikande och springande småbarn, vidrigt. På morgonen vaknade vi upp till harklande, hostande, snörvlande och tjattrande kineser. Kineser för ett fasligt liv, speciellt på morgonen för då skall de hosta upp alla onda andar som har tagit deras kropp i besittning under natten. Dom hostar så att man tror att lungorna skall följa med. Dessa unga malaysiska kineser eller sabah kineser var den grupp vi skulle dela guide med. För betalningen av guiden gjorde vi diverse penningtransaktioner som jag fortfarande inte har fått något grepp om. Först betalade vi kineserna, för mycket trodde vi, sedan visade det sig att vi betalat dom för lite och till sist visade det sig att vinnaren i allting var själva Kinabalu Nationalparken och det var ju inte dumt.

Klockan 08.00 på morgonen påbörjade vi vandringen genom att vi hoppade in i en pickup, som körde oss allihop en bit upp på vägen mot berget, men vi fick stanna efter en stund eftersom det rasat ner träd och stenblock på vägen och den var helt blockerad, så därifrån fick vi börja gå. Efter ett par timmars vandring uppåt genom djungeln var vi först i gruppen, helt otroligt, hade vi verkligen så bra kondis ? Tydligen, efter alla långa promenader i Moskva, Peking, Boracay och Manila.

Vi vandrade stadigt uppåt i åtta timmar till 3500 möh och då var vi framme i Panar Laban som var vår övernattningsstuga eller Base Camp. De sista två timmarna av vandringen till Panar Laban var verkligen en plåga, utmattade av vandringen, hunger och kyla, av syrebrist och av allt. Vi förbannade denna bergsbestigning. Hela vägen var visserligen ordentligt markerad med stegar och ledstänger, men ack så jobbig. Resten av gruppen dök upp så småningom med guiden sist för att hjälpa alla eftersläntrare. Vi åt några kalla chicken curry konserver med Mariekex inköpta i KK. Det var tjockt med moln omkring oss men gudskelov inget regn. Strax före skymningen klarnade det upp så att man kunde titta på den vackra solnedgången. På 3500 möh var luften otroligt tunn och klar och det var kallt. Klockan 18.00 på kvällen knöt vi oss .

Klockan 02.00 på morgonen vaknade vi och alla andra för att påbörja den sista biten av vandringen till toppen. Vi vandrade under stjärnorna med ficklampor. Meningen var att vi skulle hinna upp för att titta på soluppgången från toppen. Det var ovanligt varmt, cirka +10° C , eller så blev vi varma av bergsbestigningen. Det var branta bergväggar och rep. Klänga, klättra och kolmörkt.

Både Kerstin och jag kände oss starka både psykiskt och fysiskt jämfört med gårdagens sista timmar. Det ljusnade sakta men trots detta var det svårt att hitta leden. Efter mycket vandrande över den jättelika stenslätten på 4000 möh och flåsande i den tunna syrefattiga luften och sakta ljusnade gryningen, så såg vi först toppen och sedan efter några hundra meter upp så nådde vi toppen, Low´s Peak, 4101 möh klockan 06.20 den 5 november 1984. En helt fantastisk bedrift av hjälten och hjältinnan, ett hjältedåd ! Utsikten och soluppgången var fantastisk, man såg den norra kusten av Borneo och en del av de oändliga djunglerna inåt landet. Man såg hela världen !

Sedan skulle vi ner också, vi gick eller hoppade ner till Base Camp där vår mat var slut, men vi lånade lite socker och blandade det med vatten och drack. Därefter frågade vi de malaysiska soldaterna som jobbade på ett bygge lite längre ner om kunde få en halv kokosnöt, vilket vi fick och som vi hade som föda på nerfärden. Från 4101 till 1500 möh tog det oss totalt sju timmar. Hela vägen tur och retur var 22 km och 20 timmars vandring med en övernattning.

På nervägen kunde vi även njuta av naturen i den vackra nationalparken. Vackra blommor, jätteormbunkar massor av lavar, mossor och lianer, olika sorts träd och grön, frodig djungel. På 2000 meters höjd växer en köttätande växt, pitcherplant, som äter insekter. Pga att jorden är så tunn och näringsfattig så måste dessa växter komplettera sin diet med insekter som de fångar i en stor öppen behållare som är en sorts utväxt på växterna. Behållaren är fylld med matsmältningsvätska, när insekten sätter sig på den hala kanten, så halkar den och ramlar ner i växtens "mage" , där den sugs ut på all näring.

Allt detta på enda vandring som täcker in så otroligt mycket av olika klimat zoner i världen. Så här många djur-och växtarter samlade på ett och samma ställe finns ingenstans i hela världen. Jag tycker om den här nationalparken. Den är välunderhållen, välplanerad och personalen är duktig trevlig och kunnig.

Inatt har vi hela vandrarhemmet för oss själva jätteköket, jättebadrummet och jättevardagsrummet

med den öppna spisen som vi eldar i, skönt !

7/11 Kota Kinabalu

Tillbaka till hettan i Kota Kinabalu, fd Jesselton, fd Api Api, utslängt i världens ände, ett svart hål, api på malaj betyder eld och folk döpte staden till, Api Api, eld eld = brinner, eftersom staden jämt blev nerbränd av pirater, Jessselton är det engelska kolonialnamnet och Kota Kinabalu betyder borgen, fästningen Kinabalu. Folk bor och arbetar här trots allt och försöker göra sitt liv uthärdligt som överallt annars och dom lyckas nog ganska bra, för levnadsstandarden är hög. För vår del så vill vi härifrån, för det är för dyrt för oss.

Efter bergsbestigningen har vi fått en sån hemsk träningsvärk, så att vi har jätteont bara vi skall kliva upp eller ner för en trottoarkant för att inte tala om att gå uppför trappor. Vi går omkring som ett par gamlingar och folk tittar och förstår.

Idag lämnade vi in våra kläder till en tvättinrättning, och vi hade delat upp alla kläderna i olika högar för olika gradantal och höll på att förklara för ägarinnan vilka temperaturer som hon skulle tvätta dom olika klädhögarna i, då hon sa: "Vadå temperaturer, vi kör med kallvatten det är ju så varmt ute". Suck, där gick vårt hopp om att tvätta kläderna riktigt rent så vi rafsade ihop alla kläder till en hög och bad henne tvätta allt som det var.

Kap 7

8/11 Brunei

Vänstertrafik, olja, fd pirater och fullmåne inatt, mycket exotiskt.

En pytteliten muslimsk stat Brunei, under sultanen Bolkiahs" den sjungande amiralen" välde, härskare över hela Borneo och sedan en krympande och allt fattigare stat fram till andra världskriget då man hittade olja, som gjorde landet till en nu stenrik oljestat, inklämt mellan de malaysiska staterna Sabah och Sarawak.

Singapore och Brunei är goda vänner och har nära förbindelser med varandra pga av att dom båda inte vill vara med i den Malaysiska federationen. Singapore har en militärbas i Brunei, och singaporedollar är lika mycket värda som bruneidollar och går att använda i båda länderna.

Dit kom vi med buss, minibuss, båt och större båt från KK via Beaufort, Menumbok och den tullfria ön Labuan. Alla dessa transporter var otroligt tajmade, så fort vi klev av ett transportmedel så väntade nästa, så vi kom fram till ön Labuan i ett huj. När vi klev av båten så kom en galning och ryckte passen ur händerna på oss och skulle precis springa iväg med dem för att få dem stämplade, men vi stoppade honom och sa till honom att ge oss passen och visa oss vart vi skall gå. Alla är så hjälpsamma, suck. På Labuan hann vi ta en paus och läska oss med en skattefri Coca Cola.

Labuan är malaysiskt territorium och finns nog mest för att för att främja handeln. Från Labuan tog vi en större snabbgående båt till Bandar Seri Begawan, BSB, huvudstaden i Brunei. Vägen var otroligt vacker där vi svepte över havet och in mot en massa gröna frodiga småöar, vi stannade till vid en flytande bensinmack för att tanka och sen var det raka spåret till BSB, det låg en massa fartyg ute på redden och borta i horisonten såg man oljeplattformar. BSB är delvis byggd på pålar som står i havet, en riktig sjöfararnation.

Vi passerade pass och tullkontrollen utan problem. Staden såg verkligen välbärgad ut, bara nya bilar och byggnader, allting är väldigt muslimskt med beslöjade kvinnor som dock körde många av dessa nya bilar. Det sägs att det inte finns mångs bilverkstäder i Brunei så folk slänger bilen för minsta lilla fel, på en av Bruneis många bilskrotar, och köper en ny istället ! Det bor cirka 200 000 invånare i Brunei och det finns massor av olja så dom blir ganska välbärgade, men den mest välbärgade personen är sultanen själv, som anses vara en av de rikaste männen i världen. Landet är en välfärdstat med fri utbildning och ett socialt skyddsnät för dom fattiga i landet.

Eftersom det är en stenrik oljestat, så är priserna för två fattiga travellers, därefter. Vanligt hotell var inte att tänka på, så var alternativet att lyckas att ta in på det ointagbara, ökända vandrarhemmet och ungdomscentret, Pusat Belia. Ett skrytbygge för att visa rikedomen i landet, men turister göre sig icke besvär, stället är bara till för uppvisning. Allt detta visste vi och vi visste också att tjatar man tillräckligt länge och effektivt så går det kanske att få en plats på vandrarhemmet. Dom sa: "Fully booked". Vi behövde övertala, hota och ge dom betänketid i över två timmar då först så fick vi våra efterlängtade platser. En bra timpenning med tanke att vi skulle fått betala tre gånger så mycket för ett hotellrum.

Staden känns exotisk och internationell, malajer, kineser, iban, indier och en och annan stressad vit oljeaffärsman. Skyltarna är skrivna på tre språk eller alfabet; arabiska, kinesiska och latinska bokstäver. Igår tittade vi på Bruneis jättelika statsmoské med guldtak, samt på en kinesisk buddistisk gudstjänst i ett kinesiskt buddistiskt tempel, som var fullt av rökelse och kineser som bad och brände mystiska papper som det stod någoting på. Vilken kulturkrock!

Brunei har massor av fina byggnader, men också många hus vid vattnet som står på pålar i vattnet som innehåller en massa skräp, så man får ett något blandad intryck av BSB.

Pusat Belia, vandrarhemmet, var väldigt fräscht, lyxigt och rent, med en swimmingpool i trädgården. Det var inte speciellt "Fully booked", jag bodde med sju stycken bruneikillar som tränade boxning samt en strandsatt jamaicansk traveller i en sovsal som totalt hade sextio sängar. Kerstin hade sällskap av två bruneiflickor i en liknade sovsal.

Paul, jamaicanen, hade blivit snodd på sitt pass och sina pengar, och väntade på ett nytt pass men det tog tid att ordna det, pga att det måste ske via den jamaicanska ambassaden i London och brittiska ambassaden i BSB, så Paul hade hittills väntat i två månader på sitt nya pass. Paul var lite deppig men en ganska glad prick ändå. Eftersom han inte hade några pengar kvar, så levde han på det bruneiska sociala. Han tyckte det var kul när någon hade lyckats ta in på Pusat Belia, för då hade han någon att tala med, annars drev han mest på stan och väntade på sitt pass.

Kap 8

8/11 Miri

Nu har vi lämnat BSB och Brunei och är i Miri i Sarawak, efter en helt fantasisk färd med buss, färja, buss, färja och buss, på obefintliga vägar. Ett tag körde bussen på sandstranden mellan den borneanska djungeln och Sydkinesiska sjön. när vi svängde in mot land igen så skrämde vi en babian så att den hoppandes försvann in i djungeln. Bussen guppade fram på den blöta sandlervägen, det lät som en båt som gick på grund ibland. Hopp, splash och skump ! Hela vägen mellan BSB och Miri såg vi oljeplattformar och tankbåtar ute på havet och i oljastaden Seria i Brunei fanns det jättelika anläggningar för att ta hand om oljan; pumpar, pipelines, crackeranläggningar och oljecisterner och en massa supertankers ute på redden.

Det finns en regel i dom här länderna och speciellt i Singapore och Malaysia som säger att att man inte vill ha hippies och andra långhåriga suspekta element och har man otur så kan man få klippa håret för att få komma in landet eller så får man en stämpel i passet där det står S.H.I.T. "Suspected Hippie In Transit" och måste lämna landet inom 24 timmar och en det är ju inte speciellt kul.

Därförhade vi snyggat upp oss lite, men trots detta så var den sarawakanska passkontrollen hård. Speciellt en idiot till passkontrollör som var otrevlig och frågade oss om vi hade utresebiljett från Sarawak när vi svarade att vi inte hade det, då frågade han oss hur mycket pengar vi hade och så ville han titta på dom. När vi båda två slängde fram en massa andra flygbiljetter och visade honom 600 US$, då började han hysteriskt skriva upp valörerna och gapa skrika och bete sig konstigt, men efter stund lugnade han ner sig och vi fick då en månads visa.

Han måste fattat ganska snabbt att vi inte var några hippies, men han måste ju ändå försöka sätta åt oss i alla fall, en riktigt tjockskalle.

Kaffedrickarkulturen på Borneo är av yttersta klass med utmärkta kineskaféer där det serveras excellent kaffe och jättegod nudelsoppa som man kan äta gott bröd till. Brödet på Borneo är sådant där brittiskt, vitt, mjuk jätteformfranska, bara luft och gott.

Träningsvärken efter bergsbestigningen har börjat släppa, jag har bara fått kramp två gånger och vi känner oss riktigt fräscha.

10/11 Sibu

Vid den mäktiga Rajang-floden. Härifrån kan man ta den luftkonditionerade expressbåten till vårt slutmål Kuching, och därifrån hoppas vi få biljetter till fredagsflyget till Indonesiens huvudstad Djakarta. Vi har nu rest i tre dagar i sträck från KK till Sibu via BSB och Miri. Med buss, båt, färja, svarttaxi och nu skall vi vila oss i två dagar på Mehung Hotel, ett traditionellt kineshotell med tvål, handduk, och en termos med hett vatten och mycket rent och en stor härlig dubbelsäng och en stor fläkt i taket. För en gångs skull bor vi inte på något schabbigt hotell.

I Miri, en av oljestäderna vi passerade, bodde vi i förrgår på Monica Lodgings, ett skitigt och slitet trähotell. Det var ett kombinations hotell eller ett sk bordhot, ett bordell-hotell, men det var OK, bortsett från att Kerstin fick en massa loppbett på ena sidan av kroppen

Från Miri till Bintulu åkte vi buss med en galen fortkörande busschaufför, som innan vi kom fram till Bintulu stannade på vägen bredvid några privatbilar, som visade sig vara svarttaxi. Tydligen var det något skollov i Bintulu och alla bussar ut från staden var fullbokade, så enda sättet att ta sig till Sibu var att anlita dessa svartaxi. Vi slängdes in i en av dessa bilar vars kinesiske chaufför genast började köra som en galning på den precis färdiga vägen, Bintulu-Sibu. När man talar om en ny väg på Borneo som är ett väglöst land med bara djungel, så menar man att man fällt alla träd och låtit en bulldozer platta till det som träden stod på, och vips har men en borneansk lergrusväg.Det viktiga är i alla fall att dom finns och att man kan komma fram. Han körde i fem timmar och 60 km/h på den något hoppiga vägen och var djävligt nervös, säkert rädd att polisen skulle ta honom.

Vi knorrade över priset på resan men han sa bara: "You pay me, you pay me". ingen i vår bil talade engelska, men en passagerare i den andra svarttaxin talade lite engelska och han berättade att på natten så är inte vägarna säkra för resenärer, pga av rån och överfall.

Vi körde i över 300 km och det var otroligt öde bara några få små byar och däremellan bara djungel. Det bor 9 invånare per kvadratkilometer på Borneo och totalt 8 miljoner invånare på hela Borneo dvs i Sabah, Sarawak, Brunei och Kalimantan, dvs indonesiska Borneo. Av dessa 9 miljoner bor 80% i städerna så det är verkligen öde på landet, men Borneo är lika stort som två Sverige.

Sarawak är ett av Malaysias oroshörn, med många uppror bakom sig; kommunistgerilla på 50 och 60 talen som var stödd av Indonesien, eftersom Indonesien ville lägga rabarber på norra Borneo, och 1841 så hjälpte en engelsman vid namn James Brooke sultanen i Brunei att kväsa ett uppror samt att få slut på stamkrig, och fick som tack för detta av sultanen hela Sarawak att härska över. James Brooke började då kalla sig för "Rajah Brooke" och hans släkt härskade över Sarawak i över hundra år till 1946 och kallades även för de vita rajorna Brooke.

Sibu är en riktig borneansk handelsstad vid Rajangfloden, där man handlar med gummi, peppar och timmer. Den tycks vara utslängd här i evigheten, men folk bor, lever och arbetar här som om det vore fullständigt alldagligt. Vilket det är.

För övrigt har vi i Sibu inte sett en enda europé. Vi möter bara kineser, malajer och indier och så klart stamfolk, som man inte kan att skilja från malajerna utom när man ser tatueringar eller de speciella örringar som de bär, då vet man att det måste vara något stamfolk.

Om man mot förmodan skulle se några européer här på Borneo, så är det någon brittisk missionär eller några oljeexperter från brittiska Shell. Dom lokala barnen tittar på konstiga djuren och säger: "Hello" eller "Good morning".

Kineserna har bott här landet i hundratals år och dominerar totalt all handel och ekonomi, de har kommit i olika vågor från Kina i samband med att de undersökte handelsvägar eller att det var olika katastrofer i hemlandet, som tvingade iväg dom. De är jättekinesiska med alla sina traditioner och med all sin business, business och åter business Jag tänker helt säkert läsa kinesiska när jag kommer hem det är nog jättebra att kunna med tanke på att det finns många kineser i världen.

11/11

Idag skall vi lämna Sibu för att åka till Kuching via Sarikei, via Rajangflodens delta skall vi ta oss till Sarikei och där skall vi byta båt för att åka ut på havet för att komma till Kuching som ligger uppströms vid en annan flod. Båten vi åker på har luftkonditionering och video med malaysisk disco- och hårdrockvideofilmer.

Hela Asien är fyllt av nattmarknader, alltså kvälls och nattmarknader där man kan köpa allt från mat, typ stå och äta eller sitta och äta. till kläder och klockor eller så kan man bara gå omkring och titta på folk. Mycket trevligt och billigt och där möter man folklivet, för på dagen är det så hett att ingen vill vistas ute.

Poplåt nr 1. här i Asien och speciellt på nattmarknaderna är Stevie Wonders "I just called to say I love you". Den hörs överallt och alltid på högsta volym, hör jag den tänker jag på Asien och dess nattmarknader.

I hela norra Borneo har vi sett ganska många popsnören och discofreaks, men bara unga killar inga tjejer. Man kan tänka sig generationsklyftan, föräldrar-barn. Pappa Malay som talar om de gamla goda pirattiderna och pappa Kines som talar om det gamla goda Kina och om business och pappa Iban som talar om den gamla goda huvudjägartiden och ungarna som bara tycker allt sånt bara är mossigt, samhället ruttet och så vidare.

Nu har vi bytt till en mycket större havsgående båt, som har två jättelika dieselmotorer och två video som visar diverse HongKong producerade karatefilmer med alla effekter som hör till.

Singapore och Brunei är goda vänner som jag sa tidigare, men Malaysia och Brunei är ovänner vilket medför att Malaysia och Sinagapore också är ovänner, enkelt och logiskt ! Annars hade dom blivit en stat allihopa. Gäller samma sak för Malaysia och Indonesisen ? Jag tror det.

Malaysia har haft stora svårigheter att få sina olika folkgrupper, malajer, kineser och indier att komma överens, och man har på 60 talet haft stora rasoroligheter mellan kineser och malajer, oroligheter som både har en ekonomisk och religiös bakgrund. Kineserna bor i städerna och har den ekonomiska makten och är buddister och malajerna bor på landet och har den politiska makten och är muslimer.

13/11 Kuching

Nu är vi i Kuching, som betyder katt på malaysiska. När vi hade anlänt till Kuching med båten, så tog vi en buss in till stans centrum, där på busstationen frågade vi två killar om de kände till något billigt hotell. Så de började visa oss, dvs de ledde oss till Hotel Kuching men innan vi var framme, så sa den som kunde minst dålig engelska:

"Ni kan bo hemma hos oss" ,

"Men ja, vi vet inte. Hur mycket vill ni ha ?" frågade vi.

"10 M$" sa de.

"Jaha", "Är det långt ?" frågade vi.

"Nej, man tar bussen och man är framme på åtta minuter" sa de.

Så Kerstin och jag diskuterade och sa:

"OK, vi kan titta på det och sen bestämma oss."

Killen som kunde lite engelska, Richard sa:

"Vi har ett gästrum, så där kan ni bo, och det är bara jag och min faster och Kennedy (den andra killen) som bor i huset."

Vi var mycket misstänksamma, för vi tänkte att det kanske skulle både vara långt borta och dåligt, men när vi kom fram till ett stort radhus i de fashionabla kvarteren och fick titta på rummet så släppte lite av misstänksamheten. Vårt rum låg på övervåningen och var stort och rymligt och rent och hade en stor härlig dubbelsäng. Radhuset var som sagt stort med fyra sovrum, vardagsrum, kök och två badrum. I vardagsrummet fanns det stereo, färg TV och video, en soffgrupp på en tjock grön matta och i andra änden av rummet fanns ett matbord och stolar. Resten av huset var sparsamt möblerat och såg ganska obebott ut och ingen mat fanns i kylskåpet. I ett sovrum fanns det massor av sängar, men i de två andra sovrummen så hade Kennedy och Richard bara varsin sovmatta. Richard talade dålig engelska, och därför förstod vi väldigt lite av vad han sa och därför tyckte vi att allt fortfarande var väldigt mystiskt.

På eftermiddagen drog Richard och Kennedy iväg oss till Sarawak Museum. Ett toppmodernt luftkonditionerat museum, med en intressant utställning om den äldsta Homo Sapiens som hittades i Niah grottan nära Miri. De hade också en utställning om de olika folken som bor i Sarawak. Om iban- och bidayufolken, malajer och kineser. Deras föremål, hus, bilder och dräkter. Huvudjägarskallar i massor. På eftermiddagen på ett matcenter, träffade vi på Lucy, Richards unga faster, en fräsch donna i 30 års-åldern och så småningom fick vi reda hur alltihop hängde ihop. Lucy berättade att Richards föräldrar var bönder från en by tre timmars väg från Kuching och att han bodde hos henne för att kunna studera i Kuching. Sen åkte vi allihopa tillsammans hem till radhuset.

På kvällen kom farbrodern Edward som jobbade på MAS Air Cargo och han kunde mycket bra engelska och var mycket trevlig och allt oklart började klarna: Lucys man arbetade i Brunei och Kennendy själv jobbade hos hamnmyndigheterna i Kuching. Ännu senare på kvällen dök det upp en vän till Lucy en pensionär, som höll på med business i Korea och Japan. Han skulle imorgon till Kuala Lumpur, KL, för att tala med en minister för att få tillstånd att öppna en fabrik i Bintulu, som skulle tillverka järnbalkar mha av gamla skeppsvrak från Korea och koreansk Know How i form av koreanska ingenjörer. Smältverket och fabriken skulle kosta 16 miljoner US$ och han hade fyra kompanjoner och 16 barn. Han själv var malaj.

Resten av sällskapet var av stammen bidayo, dvs fd huvudjägare, och nu katoliker i muslimskt land, de var otroligt trevliga och helt civiliserade. Men Edward berättade att det fortfarande fanns stammar som bodde i djungeln nära indonesisk-sarawakanska gränsen och som fortfarande lever som förr och aldrig har sett en vit man, kines eller malaj.

Huset var Lucys, som är 28 år gammal och har sju barn och hennes man är kines och arbetar i Brunei i oljebranschen så klart. Alla barn var i hembyn så hon hade Richard och hans kompis Kennedy hos sig i sitt hus. Bidayoerna talar sitt eget språk, bidayo och ej malaysiska, men bidayo är ett malaj-polynesiskt språk så vissa ord är likadana. Richard var dock tvungen att lära sig malaysiska för att kunna följa undervisningen i skolan. Richard vill studera vidare på universitet men då måste han ta sig till Kuala Lumpur, eftersom det varken finns universitet i Sarawak eller Sabah.

Sarawak verkar fattigare än Sabah eller snarare Kota Kinabalu är rikare än Kuching, men Kuching verkar ha den politiska makten eftersom staden hade varit huvudstad i de vita rajornas land, "The Brooke Family", Det verkar finnas fler kristna i Kuching än i KK.

Det är otroligt hett på dagen på Borneo, vi svettas massor och försöker dricka massor. Alla män med de stora hängande ihåliga örsnibbarna är iban, och dom med tatueringarna är någon annan sorts stamfolk. Så vi har sett massor av infödingar utan att veta om det. Vi har sett kyrkor, moskéer, buddistiska och hinduiska tempel. Iban och andra stamfolk är ofta katoliker. Malajerna är muslimer, kineserna är buddister och indierna är hinduer. Iban är i majoritet i Sarawak, därefter kommer kineserna och sedan malajerna, därefter bidayo sist melanau.

Befolkningstatistik från (1980)

Iban 303.000

Kineser 294.000

Malajer 183.000

Bidayo 84.000

Melanau 53.000

övriga stammar 50.000

övriga icke stamfolk 10.000

Sarawak är verkligen blandat !

Kväll och något svalare. Idag skulle vi titta på Polismuséet i Fort Margarita, byggt 1880 av Brooke uppkallad efter hans fru Margarita. Fortet skulle skydda Kuching från angripare som kom uppströms och nedströms från floden. För att komma till Fort Margarita från Kuching så måste man åka över med små övertäckta roddbåtar som sköts av speciella roddarkarlar som bor och lever i sin båt. Medan vi stod och väntade på sådan båt så kom en gammal kvinna och ställde sig bredvid oss. Det var hett och vi drack ur våra vattenflaskor, där vi hade vårt kokta vatten. När hon såg det, så log hon och tog fram en gammal tom konservburk och fyllde den med vatten från den den bruna stinkande floden och drack hon också. Vi bara gapade. Efter att ha druckit sig otörstig, så tvättade hon sig också i floden. De som gör så måste ha en stålmage och ett otroligt immunförsvar.

Tillbaka till Polismuséet, det var fyllt av gamla vapen och uniformer från andra världskriget och bilder från konfrontationen mellan kommunistgerillan och regeringen fram till år 1970. De har tydligen haft mycket våldsamheter här. Indonesien stödde den marxistiska gerillan i sin kamp mot Malaysiska regeringen. Tonen i muséet var klart propagandistisk angående gerillan och dom ville belysa hur dåligt utrustade de var och att de hade stöd från Sovjet och Kina. Men jag fick inget riktigt grepp om det hela. I vilket fall som helst har nog Sarawaks historia varit tung och blodig.

I både Malaysia och Indonesien där man talar nästan exakt samma språk bortsett från dialektala skillnader, så här heter badrum "mandi kamar" eller förkortat "mandi" och det heter så därför i badrummet finns en "mandi", en stor hög öppen behållare som är ständigt fylld med vatten och som när den töms fylls på från en vatten kran. "Kamar" betyder kammare eller rum. När man skall tvätta sig så tar man skopa vatten från denna mandi och häller över sig. Väldigt skönt när man är trött och svettig efter en dag i den heta staden. Helt annan badrumstradition än den i Europa.

Vår kära vän Richard är väldigt snäll och god, han gör allt för att vi skall trivas och vi trivs. Han lagar god mat åt oss och tar med oss på olika aktiviteter och visar oss sin stad och sitt land. Hemma för oss nu är Richard hus i Kuching, det känns som ett hem efter alla hotell vi har bott i.

Kamar = rum / sama = samma / jalan = gå, gata / bandar = stad / kampong = by

15/11

Hemma igen efter en utflykt till Richards hemby eller kampong, Simaru. En riktig bidayoby. Byn ligger förunderligt vackert ganska högt upp i bergen, bland kullar och dalar i grön tropisk skog.

När vi kom fram till byn så skulle vi gå iväg för att bada i en liten djungelflod som rann bredvid byn. Kerstin och jag hade inte några badkläder med oss till byn och fick därför låna en baté resp ett handduk att ha om kropp resp höft. Baté är den traditionella kvinnoklädseln här i byarna, ett cylindertygstycke som knyts ihop under armarna och över brösten. Kerstin hade stora svårigheter att hålla det på plats Hi, Hi. Även jag hade stora svårigheter men det gjorde ingenting. Vi badade på ett ställe där vattnet var lite djupare, det var svalt och skönt i vattnet. Stämningen i skogen var fridfullt och skogen växte tätt och högt, och det kändes därför som det var skymning. Fullständig harmoni.

Richard berättade för oss att på natten så badar kobrorna i floden.

Innevånarna i byarna i Sarawak bor i sk långhus dvs husen är sammanbyggda som radhus med en sorts stor gemensam veranda av bambu. Den gemensamma verandan är det typiska för husen, och där träffas och umgås byborna.

Eftersom byn låg i bergen så låg husen på olika höjd och flera vattendrag rann genom byn. Så man hade byggt olika broar mellan de olika delarna av byn. Husen i byn stod på pålar eftersom marken var sank och blöt. Långhusverandorna var av bambu och där träffades och umgicks folk. Alla hus var av trä och bambu och var mycket välbyggda. Richards hus var ett rymligt tvåvåningshus. Stort och svalt . Övervåningen hade hyvlat trägolv och bottenvåningen hade bambumattor, dvs bambustänger som har kluvits och bankats ut och lagts på golvet med utsidan uppåt så att man fått ett jämt underlag att gå och stå på. Ingen elektricitet finns i byn. Men lysrör och TV fanns, drivna av bilbatterier.

Nåväl vi var i byn och hade det hur bra som helst. Tuggade på sockerör det var sött och svalkande mycket söt vätska. Vi har även druckit sockerrörsdricka, gott men något för sött i längden.

I byn provade vi även att äta av kakaofrukten, som inte smakade något speciellt, vi åt jättegoda bananer och en massa annan god mat.

Maten intogs sittandes på golvet och egentligen skall man äta med fingrarna enligt både malaj och bidayosed, men man använder gaffel och sked och det gör man över hela Asien utom kineserna som äter med pinnar.

Maten lagas på öppna eldstäder i husen och man använder bambuved som man torkar ovanför spisen. Bambu växer överallt och kan bli över 20 m hög. Det finns mycket vatten i byn och i husen har man vattenledningar som man ständigt låter rinna. Folk tvätter sig ofta och är mycket renliga. Överhuvudtaget verkar byn mycket välmående och alla är mycket glada och trevliga.

Efter alla dessa aktiviteter blev vi trötta och lade oss på övervåningen på varsin sovmatta på golvet och somnade in i en liten siesta till alla borneoanska djungelljud.

Pappa Sidang talade bra engelska och var tydligen hövdingen i byn. Han såg mycket ung ut mycket yngre än mig men han var 49 år gammal. Richard är 20 år gammal hela hans namn är Richard ak. Sidang, ak. står för anak och betyder barn på både malaj och bidayo, och hela namnet betyder "Richard barn till Sidang".

Kennendy är 24 år gammal och ser för resten ut som en riktig krigare, lång och ståtlig.

Dessutom är han en stor flicktjusare och flirtar med alla flickor som han ser, oberoende av deras religion eller ras, och han verkar lyckas bra med det.

Man tar tre risskördar om året, det är torris som inte behöver dammar och fördämningar. Man har svedjebruk man bränner ner djungeln på ett ställe och en så odlar man där några år tills marken är utarmad och sen bränner man en ny glänta och fortsätter och låter den gamla gläntan att växa igen. Det växer även gummiträd i byn och det är en viktig näring. Richards mamma som heter Sirah, tillverkar vackra korgar som hon säljer.

Här i Kuching och i Simaru har vi nästan bara ätit bidayomat, som är annorlunda än malajmat. Bidayomaten är mindre kryddad och har mera smak.

Ikväll så såg vi på TV, installeringen av den nye kungen. Det är så i Malaysia att man väljer en ny kung efter en bestämd tidsperiod, det är de tolv sultanerna som har sultanat på halvön Malayisa som väljer en av de sina till kung av Malaysia.

Vi har betalat för logi hos Richard, fast nu mot slutet känns det konstigt att betala eftersom vi känner oss mera som vänner än som inneboende men å andra sidan så kan det ju vara bra med en förstärkt hushållskassa för Richard. Vi har haft det det jätteroligt och trevligt tillsammans.

Och vi skildes åt under försäkringar om att vi snart skall träffas igen.

	

Kap 9

17/11 Djakarta, Java, Indonesien.

Nu är vi i jätteöriket Indonesien i dess huvudstad Djakarta som ligger på den tättbefolkade ön Java. Det bor 145 miljoner människor i Indonesien och 65% av dessa innevånare bor på Java som är 10% av hela Indonesiens totala landarea.

Vi sitter på perrongen vid spår 4, på järnvägsstationen Gambir i centrala Djakarta och väntar på vårt tredjeklasståg som skall föra oss till Yogjakarta på förhoppningsvis 11 timmar.

Vi skall åka nattåg och det är skymning. Vi mår bra men är trötta och svettiga efter en dags spring i Djakarta. Fixarspring. Vi försökte få tillbaka lite pengar från det indonesiska flygbolaget Merpati Air som vi flög med, sträckan Kuching - Pontianak - Djakarta. Vi fick betala 50 US$ för mycket för biljetterna, som vi köpte av en skum agent, Sarawak Travel Service i Miri, Borneo. För att få tillbaka dom här pengarna så sprang vi benen av oss i Djakarta. Vi gick till Malaysian Airlines, Merpati Air och diverse agenter och alla sa: "Njet, det går inte". Saken komplicerades av att vi hade Malaysian Airlines biljetter som gällde för en Merapati Air flight. Dom sa försök med Malaysian Airlines huvudkontor i Kuala Lumpur. En helt bortkastad dag i Djakarta !

Men för övrigt så verkar Djakarta och Indonesien OK, efter 24 timmar vistelse här. Det är varmt och fuktigt men uthärdligt, men jag kan tänka mig värmen i Indonesien när det inte är regnperiod som nu. Vi ringde via Indonesiens nya kommunikationsatellit Indosat, till våra föräldrar i Sverige och linjen var perfekt och alla mådde bra. Nu kommer tåget och nu väntar en natts plåga i 3:e klass.

18/11 Yogjakarta

Varmt, varmt, varmt, svettigt, svettigt, svettigt. Nu är vi framme i Yogjakarta i alla fall. Yogjakarta Javas kulturella centrum. Tågvagnarna var fräscha, men det var varmt och det fanns massor av försäljare och tiggare som gick igenom hela tåget hela natten. Jag lyckades somna vid två-tiden på natten, sittandes på den stenhårda och obekväma stolen.

Yogjakarta har jättemånga försäljare som säljer mat, frukt, souvenirer, plastgrejor, transport med cykeltaxi men ingen tycks köpa. Jag undrar hur folk överlever.

19/11

Trötta efter en dag av vykortsskrivande i massfabrikat, denna sociala plikt och plåga. Vi var ute på stan på jakt efter javanesiska skuggspelsdockor i läder sk Wayang Kulit. Mycket vilt prutande och diskussioner med försäljarna, men mycket rar och snäll stämmning och med mycket humor, inte som i HongKong när man fick sura miner när man inte köpte. Att göra affärer i Indonesien är ett sätt att umgås. Fast vi har stött på några batikförsäljare som velat släpa in oss i mörka gränder för att titta på just deras batik, och när vi har vägrat följa med dom så har dom blivit sura. Nåväl vi fick tag på två fina exemplar föreställande den hinduiske guden Krishna, som Kerstin lyckades pruta från 20000 rupies till 3500 rupies.

Java var en gång tiden hinduiskt, pga många handelskontakter med Indien. I och med att buddismen började breda ut sig i Indien så gjorde den det också på Java, sedan började Java få många handelskontakter med Arabien via arabiska köpmän och blev då helt muslimskt, förutom på den lilla grannön Bali dit alla flydde, som inte ville bli muslimer. Det människor som flydde till Bali var mest konstnärer, poeter och präster och därmed blev Bali ett annat viktigt kulturellt centrum och en hinduisk ö i ett muslimskt hav.

Yogjakarta känns väldigt indiskt med alla sina dofter och människor, hus och gränder. Hinduismen finns kvar trots islam, i alla myter och legender, som finns i den rika javanesiska kulturen i form av skuggspel, dans, sång och musik. Men även den islamska kulturen syns och hörs med moskéer och böneutropare, och arabiska rytmer i musiken på gatorna.

Vi äter gott och bra på en jättemysig liten restaurang som heter Mamy's Place. Den ägs och drivs Mamy själv, en stor varm indonesisk dam, som gör underverk i sitt lilla kök.

22/11

Det finns mycket att se och göra i Yogjakarta. I förrgår åkte vi och såg buddisttemplet i Borobodour. Templet är från 800-talet och är Javas svar på Angkor Wat i Kampuchea. Det är verkligen stort och imponerande. Det är gjort av lavasten och "upptäcktes" av Sir Raffles 1814. Eftersom alla lavastenar hade börjat halka åt alla möjliga håll, så bekostade Unicef en stor renovering av templet på 1960-talet för att rädda det åt eftervärlden.

Över hela templet så finns små buddafigurer och många av dem sitter inne i varsin liten klockliknade hydda. Buddafigurerna och klockhyddorna är av många olika storlekar. Det finns även andra figurer och reliefer med, vad jag tror, Buddhas liv och leverne. Mycket intressant.

Igår var vi och såg Sultanens palats i Yogjakarta, det är från 1700-talet. Vi fick en mycket duktig och kunnig guide som berättade allt om Sultanen, palatset och Javas historia. Javaneserna har blandat hinduism, buddism och islam i sin historia. Den indonesiska formen av islam anses vara en av de mest liberala i världen. Så även om folket är muslimer, så spelar hinduismen en stor roll.

Hinduiskt symbolspråk är mycket viktigt för javaneserna. I skolan lär sig barnen först javanesiska som skrivs med ett ickelatinskt alfabet och sedan indonesiska, eller bahasa indonesia eller bara bahasa, språket, som det heter på indonesiska. Alla i Indonesien måste lära sig bahasa indonesia, det är ett enkelt språk med lätt grammatik och det skrivs med latinska bokstäver. Ursprungligen var det ett handelsspråk, som användes mycket i området.

Därefter var vi och såg det traditionella javanesiska skuggspelet, ackompanjerat av den traditionella javenesiska orkestern, Gamelan. Orkestern består nästan bara av olika slaginstrument, xylofoner och metallofoner, som låter: "Gong, gong och gong, gong" samt av ett mystiskt stränginstrument. Det finns en ledare som sköter alla skuggspelsdockor och som sjunger.

Skuggspelen på Java hade den ursprungligen den betydelsen att när någon viktig släkting hade dött, så ville de levande fråga sina döda förfäder om råd i viktiga frågor som giftermål, födelse, sjukdomar och om när de skall så och skörda sitt ris. Då fick läderdockor symbolisera förfäderna och man frågade dockorna om råd, och förfäderna talade till sina anförvanter genom dockorna..

Men när hinduismen kom, så började man låta dockorna spela upp de hinduiska gudasagorna.

Vi träffade ett trevligt, ungt och vackert engelskt par. De hade varit ute och rest i 12 månader och skulle förhoppingsvis vara ute i ytterligare ett år om pengarna ville räcka. Idag i eftermiddag klockan 15.00 skall vi ta nattbussen till Denpasar, Balis huvudstad. Undrar hur der blir. Jag hoppas och tror bekvämt.

24/11 Candi Dasa, Bali

Nu har vi varit framme på Bali i ett dygn. Bussen Yogjakarta-Denpasar var väldigt bekväm med gott om plats och mjuka kuddar och video så klart. Video med både bra och dålig underhållning, En Julie Andrews film i 1920-tals miljö, några Kung Fu filmer samt en indonesisk långfilm som handlade om frihetskriget mot holländarna 1945. Vi fick god, mat, kaffe och snacks under resan. Perfekt.

När vi kom fram till Denpasar, huvudorten på Bali, så var det bara att åka ut till Candi Dasa, ett beachställe utan speciellt intresse, men ett viloställe för trötta travellers, med sol och bad och billiga priser. Candi Dasa är en så länge ett ganska litet och oupptäckt ställe.Det finns ingen elektricitet och är ganska lugnt, men det går en asfalterad väg genom "byn" och där dundrar fordonen förbi.

Jag trivs med att resa och tyvärr om sju veckor så är den här resan slut, men jag har också lite hemlängtan och längtan till komfort och bekvämlighet och till min egen hemlagade mat och inga insekter. Att resa är både nyttigt och roligt, man förstår hur bra man egentligen har det hemma och hur andra människor i andra länder har det, länder som är ekonomiskt mycket svagare, och det känns ruttet att komma med sina pengar och bli uppassad och få det bästa medan lokalbefolkningen inte får något. Men det är något man får stå ut med, så man kan berätta om det för folk hemma som bara klagar, så att de kanske förstår hur bortskämda dom är. Men trots allt detta så är jag sugen på fler och allt längre resor.

26/11

Morgon efter balinesisk frukost, sitter vi och skriver dagbok. Jag har kommit fram till att det är skönt att resa för man får sova hur länge man vill. Vi lägger oss vid niotiden och går upp vid sex-tiden vid soluppgången, det kännns sunt. Det är skönt att slippa telefoner som oftast bara har en massa plikter och skyldigheter att meddela, det är härligt att kunna lägga sig på kvällen utan att bli störd, att slippa diska, att ha massor av tid.

I Indonesien bor det, liksom i Malaysia många olika folkgrupper, bla kineser, men dom får inte som sina landsmän i Malaysia, skylta med kinesiska tecken och ibland tvingas dom ändra sina kinesiska namn till indonesiska namn. Men utan kineser i Indonesien så skulle landets ekonomi kollapsa, dvs all handel skulle upphöra.

På tal om flit, så hade vi igår kväll en myrattack mot vårt rum och våra sängar. Våra unga värdar började då hälla kerosen, fotogen, i hörnen av rummen och skurade och torkade golvet. Alla myror dog nästan ut, men efter ett tag när kerosenen hunnit avdunsta, kom det fler myror. Då tog värdarna och ställde alla sängben i varsin liten bunke med vatten, så att myrorna som skulle försöka ta sig upp på våra sängar skulle drunkna. Vilken genial idé. På morgonen när vi vaknade så låg det massor av drunknade myror i vattnet. Vilka fanatiska myror!

29/11 Ubud

Är nu i det kulturella centret på Bali, Ubud, en liten högt belägen, sval by, mycket målerisk och pittoresk. Vi bor på ett trevligt hotell eller pensionat, Artinis, rent och trevligt. Artinis består av en massa små hus tätt utspridda i den gröna stenbelagda trädgården, med en liten vattenfontän, en sval och skön oas. Allting är traditionellt balinesiskt och är rent i linjerna och prydligt. Total harmoni som i en japansk trädgård. Ubud är väldigt balinesiskt och hinduiskt. Alla bostadshus och tempel är muromgärdade med typiskt utsmyckade balinesiska murar och portar, "Candi bentar", hela kvarter är upphöjda en dryg meter över marknivån, så man får gå uppför en trappa från gatan för att komma in i den muromgärdade trädgården.

Jag vet inte vad jag tycker om alla välbärgade dollarturister, européer, amerikaner och australiensare som kommer till de fattiga länderna för att leva loppan, ett par dagar, veckor, månader eller år, mha sina västvalutors större köpkraft jämfört med de fattiga ländernas valuta.

Eller vad jag anser om problemet I-länderna kontra U-länderna samma orättvisa stöldfördelning, bara att stölden sker indirekt hemma i Sverige, medan här i Asien sker den direkt utan mellanhänder.

Jag är ju själv delaktig i stölden i och med att jag bor i ett av världens rikaste länder, men skulle inte Sverige kunna avstå från en större del av sitt överflöd till de fattiga länderna eller snarare, stjäla lite mindre än förut !

Vad jag definitivt tycker, är att många av turisterna här är dåliga ambasadörer för sitt land. De uppför sig dåligt bryr sig inte om att lära sig någonting om landet de reser i eller så betalar de vad som helst för saker och driver på så sätt upp priserna för lokalbefolkningen eller för budgetresenärerna. Fy fan !

Vidare så mår jag bra (som vanligt under den här resan ) Jag trivs med att sova länge, äta frukost länge och därefter inte göra någonting speciellt. Typ skriva dagbok, teckna, måla, promenera, titta på något tempel eller något annat vackert, läsa, tänka eller prata. Därefter äta middag och sedan en god natts sömn. Jag har mitt trevliga sällskap med mig Kerstin, som är söt och trevlig. Tyvärr eller guskelov så finns det ganska lite turister i Indonesien just nu, pga lågsäsong, så vi känner oss ganska ensamma här.

I Candi Dasa träffade vi en ung trevlig bildad spanjor från Barcelona, som hette Enrico och som vi umgicks en hel dag med och hade det riktigt trevligt med. bl a drack vi risvin och jag blev lite berusad och glad och sedan mycket trött vilket jag antagligen ändå skulle ha blivit vid den tiden.

1/12

Och hemma är det full vinter säkert!

Igår var vi på en balinesisk hinduisk kremering i Sukawati. Det var mycket vackert och värdigt. Bortsett från alla fläskiga vita turister som jag tyckte hädade och störde kremationen. Man förstår begreppet U-land kontra I-land när man ser de smala balineserna och de fläskiga övergödda vita turisterna och västerlänningarna.

Det var jättejobbigt med alla försäljare som ville sälja träsniderier, läsk, bananer, färgtryck och vykort till skyhöga priser och som aldrig gav upp, de försökte hela tiden övertala en att köpa något, jag blev trött på att se dom och hela tiden säga nej, och alla idiotturister köpte skräp för skyhöga priser och drev på så sätt upp priserna.

Enligt hinduisk sed så bränner man de döda för att frigöra själen, så att den kan uppgå till den stora världsjälen för att sedan kunna återfödas till ett nytt väsen eller alternativt om det varit en mycket god människa att nå Nirvana, det totala utslocknadet. Så därför skall en kremering vara något positivt, i och med att själen frigör sig från kroppen, men jag tyckte mig ändå se ledsna släktingar nära den döde. I vilket fall som helst så är det en tröst med själafrigörelsen.

Många turister var där på kremationen endast i sensationssyfte med filmkameror, videokameror och vanliga kameror och klev nästan på den avlidne för att ta smaskiga bilder. När dom sedan brände liket mha av stora fotogenbrännare så surrade kamerorna lika intensivt som brännarna. När det förkolnade liket började synas genom det uppbrunna tygmassorna, så kröp turisterna närmare och närmare för att kunna ta bilder på brinnande kroppsdelar. Fruktansvärt, rena kremationsporren.

De visste inte om liket varit en man eller kvinna, make eller maka, far eller mor, eller hur gammal denne hade varit vid sin död. Turisterna sket i det och i alla seder och traditioner, t ex så hade de inget tygskärp om midjan som man måste ha enligt balinessisk sed, för att visa vördnad, när man går in i ett tempel eller närvarar vid någon kremering eller någon annan religiös tilldragelse. Vilket vi hade brytt oss om att ta på oss.

Senare på kvällen var vi med om något trevligt. Vi var i det lokala samlingshuset i Ubud och där hade byborna en sorts dans med en balinesisk flöjt-och bambuxylofonorkester. En flicka i traditionella balinesiska kläder dansade till musiken, en dans som hette, jogel, och valde under dansens gång ut en pojke ur publiken och dansade med honom. Han fick ta på sig ett traditionellt midjeskynke och eventuellt stärka sig med lite risvin om modet var alltför dåligt. Han skulle försöka beveka henne genom att dansa bra och därigenom få kyssa henne på kinden eller klappa henne. En kamp mellan man och kvinna. När dom var klara, så valde hon ut en annan pojke ur publiken. Flickorna som dansade var en tre-fyra olika som avlöste varandra. Dom olika pojkarna dansade olika bra, men alla kunde dansen, men med olika charm, steg, hastighet. En del hade humor andra var gravallvarliga, men vi hade alla gräsligt roligt, byborna applåderade och skrek hjärtliga glåpord till pojkarna som dansade (Det var mest pojkar i publiken). Det var en verklig helkväll, ett festligt och folkligt nöje.

Sedan gick vi hem sent på kvällen och jag började läsa min medhavda bok "Bärmarker" av Jevgenij Jevtuschenko, en modern sovjetrysk författare, en av dessa helt fantastiska ryska författare. Vilken skärpa ! Vilken kultur! Vilken berättartradition ! Från första sidan var boken jättebra.

3/12

Måndag och Fansisdardags (Malariatabletterätardags).

Vi bor på vårt trevliga Artini Losmen och intar våra fantastiska frukostar i den trevliga trädgården. Att bo på Artinis känns som om man var en rik turist, men det är billigt att bo där 25 kr för ett dubbelrum med badrum och frukost.

Runt hela Ubud finns det vackra terasser med risodlingar och små söta hus, där det bor konstnärer som skapar. Det är som ett litet paradis. Vi var ute och promenerade igår i detta paradis för att gå till Goa Gajah, Elefantgrottan från 1000-talet, som är en hinduisk helgedom, full av olika vackra och groteska statyer huggna i lavasten. Man kände sig som Indiana Jones där.

På kvällen var vi och såg på Kecakdansen eller Apdansen, kecak betyder apa på bahasa, kecak är samma ljud som apor frambringar. Nåväl, vi var där med alla andra turister. Kecakkören satt i en stor cirkel i tredubbla led, runt en stor fackelställning, en c:a 100 sångare med bara överkroppar och dom skrek kecak, kecak och sjöng och frambringade olika ljud, samtidigt som de gjorde olika rörelser med armar och huvuden och med hela kroppen helt synkroniserade som en enda stor kropp,

jätteduktiga och verkligen vältränade.

Själva aktörerna i stycket var Rama, Shita, de hinduiska gudarna, och Hanuman, apguden och den Gyllene hjorten och dom var klädda i traditionella balinesiska kläder och dansade traditionella balinesiska danser. Överallt brann små facklor i den tropiska kolsvarta natten mycket spektakulärt.

Här på Artinis har vi även träffat en mycket trevlig, sympatisk och ung australiensare; Jonathan.

22 år och från Adelaide, South Australia. Han är ute på en årslång resa genom Asien till Europa, där han skall hälsa på sin mamma och förhoppningsvis kommer han även till Stockholm i sommar och hälsar på oss.

5/12

Här är nu vi i Lovina Beach. Maten är god och billig och i riklig mängd. Vi har tråkigt och inget att göra utom att äta och snacka skit. Vi, dvs Kerstin, Jonathan och jag lämnade Ubud för att åka till byn Penelokan för att bestiga vulkanen Batur. Penelokan ligger på 1500 meter, på kanten av den stora kratern som är som en en jättelik dal med en sjö, och ett stort svart lavafält, det finns även ett äldre lavafält med viss vegetation och flera små byar. Om man korsar sjön med båt, så kommer man till ett begravningsfält där folket lägger de döda på marken utan att varken begrava eller kremera dem. Mitt i dalen/kratern så reser sig vulkanen Batur 1700 möh, med ännu en krater. En mäktig syn.

Den unga vulkanen har en viss aktivitet i form av ånga, de senaste vulkanutbrottet var 1963, 13.000 människor dog. Hela området är fyllt av sprickor och förkastningar.

Vi började bestigningen av Batur tidigt en morgon genom att först gå ner i dalen från Penelokan och sedan klättra uppför själva vulkanen. Bestigningen var inte så svår, förutom att det var brant och att det var lös lavasten. Vi betraktade utsikten och njöt och återvände sedan till Penelokan.

I Penelokan fanns det en lyxturistrestaurang, där Gado-Gado, indonesiens nationalrätt, kostade 40 kr istället för 2 kr på en gatuservering, hutlöst !

7/12 Lovina Beach

Har legat och läst Jevgenij Jevtuschenkos "Bärmarker", helt otrolig. Jag blir oerhört gripen av alla äkta människoöden och det budskap han vill föra fram om gott och ont, om bra och dåliga människor och om hur man skall uppnå fred (Det är givetvis all dåliga människor som förstör).

Hur de goda männsikorna kämpar för att göra bra saker. Allting utspelas i dagens Sovjet, med livsmedelsköer och mygel, Berjosjkabutiker och västturister: Man har hela tiden referenser i historien; Ryska revolutionen, 2:a världskriget och Vietnamkriget. Samtidigt som jag läser denna fantastiska bok som älskar alla ryska författare och poeter, i den indonesiska natten, så hör jag dessa korkade australienska flickors pladder från grannrummet och då tänker jag: "Vad vet de om livet och litteraturen ?" Dessa dåliga turister, speciellt australiensarna som översvämmar Bali och förstör de goda människorna, balineserna.

Kerstin, Jonathan och jag har just ätit en god middag och planerat Jonathans besök hos oss i Sverige.

Han är en verkligt trevlig och god människa, som jag trivs med och som jag känner bra vibbar från.

Jag känner att det finns så mycket att göra här i världen så att jag inte vet hur jag skall hinna med allt.

8/12

Här sitter vi alla tre resenärer och väntar på bussen till Djakarta via Surabaya- Yogjakarta. Vi har tråkigt.

Igår blev vi insyltade i en diskussion om försvaret, fredén, armén , krig, poliser och annat kontroversiellt med tre unga svenskar, Luleåpojkar, som just hade gjort klart gymnasiet och lumpen. Det var klart deprimerande, mycket unga och intutade av armén diverse föreställningar om Sveriges Starka Försvar och om hur vi skall vinna mot ryssarna. Hur vinner man mot någon som har kärnvapen ? Speciellt om man själv inte har några kärnvapen. Men vi pratade länge och väl och sedan fortsatte vi alla tre på vår veranda att diskutera och därefter bara Kerstin och jag, En kväll full av viktiga diskussioner.

Vi fick även höra av en annan säker källa att i Indonesien, så har man försökt utrota alla kineser bosatta i Indonesien, genom att skjuta ihjäl dom på gatan eller skicka iväg dom någonstans långt bort.

Detta att skjuta ihjäl kineser höll dom på med till rätt nyligen för några år sedan, men fick sluta med det pga av internationella protester. Det finns nog väldigt många kineser i Indonesien och dom sysslar så klart med handel. Utan kineserna skulle nog inte Indonesien kunna fungera. Kineserna är välbärgade och det väcker nog ont blod hos de fattiga indonesierna och den diktatoriska och korrumperade regimen rider på denna våg för att bli poplära hos massorna.

Vidare är kinesiska tecken förbjudna att använda eller importera.

10/12 Djakarta

Vilken dag ! Vi sa farväl Jonathan klockan ett på natten, redan innan vi kom fram till Surabaya. Han skulle bestiga en vulkan till. Vi har separationångest ! Hoppas vi ses i Sverige.

Efter två nätter och en dags bussfärd från Bali nådde vi Djakarta på morgonen.Sedan lokalbuss i rusningstid med ryggsäck och allt till hotellet för att duscha och slänga av våra grejor. För nu skulle vi ut i byråkratin och försöka förlänga vårt snart utgående enmånadsvisum med ytterligare två veckor, så att vi kan åka genom Sumatra med buss till Medan och därifrån flyga till Singapore.

Först gick vi till den Svenska Ambassaden, för att hämta brev och för att rådfråga dem om de indonesiska visumen, ambassadstjänstemannen var mycket trevlig och vänlig och sa att ambassaden kunde ordna en sorts rekommendation eller ett sk Cover letter, till dom indonesiska myndigheterna, men han sa vidare att det beror helt på, hur mycket vi får betala för visumen och att dom på ambassaden själva är tvungen att betala mutor för att få saker utförda.

En indonesisk anställd på ambassaden skrev ut ett coverletter åt Kerstin på engelska där det stod att:

Den Svenska Ambassaden skulle uppskatta om Indonesiska Immigrasi kunde förlänga den svenska medborgarens Kerstin Johanssons visum med 15 dagar, hon skulle lämna Indonesien från Medan, Sumatra med flyg till Singapore. Allt var undertecknat och med stämplar och annat officiellt bjäfs för att imponera på Indonesiska Immigrasi.

Eftersom jag själv är brittisk medborgare fick jag gå till den Brittiska Ambassaden, där ville dom ha 14 US$, för tjänsten att skriva ut ett Coverletter, så vi struntade i deras brev. Vilka skurkar och vilken dålig service. Bättre att vara svensk medborgare, borde nog byta medborgarskap, nåja jag får väl göra det när jag kommer hem.

Till sist gick vi till Indonesiska Immigrasi, där vi blev hänvisade till en hög snubbe (Vi förstod det eftersom han hade luftkonditionering i rummet). Han pratade bra engelska tittade igenom våra papper och pass och skickade oss till ett annat Immigrasi ett par kvarter bort.

Där började den egentliga farsen:

Där var det klart stimmigare och mindre högt uppsatt och mera korrumperat. I alla fall öppet korrumperat. När vakterna vid ingången såg oss så sken dom upp och skrek åt oss hur mycket det skulle kosta oss "17.000 rupies, 30.000 rupies osv". Sedan kom vi upp till det jättelika kontorsrummet fullt av olika uniformerade Immigrasimän som verkade fullt sysselsatta med mutor och korruption och därför inte hade tid med oss.

Efter ett tag fick vi KÖPA formulären som vi skulle ansöka på för 2 US$ ! Det började bra. Vi la ut en indonesisk arbetares dagslön på bara formulären. Vi fyllde i formulären och sedan började en pajas (mutkolv) att stämpla papperna lite planlöst och sedan skulle vi någon annanstans och så vidare. Dom skulle ha betalt för allt, papper, diverse stämplar och besväret, jobbigt och korrupt.

Brevet från Svenska Ambassaden brydde de sig inte om, antagligen därför att de kunde så dålig engelska att de inte kunde läsa det och bli imponerade.

Om vi betalar allt vad dom begär så kommer allt att kosta 50 US$ per skalle.

Vi funderar på att pysa och åka direkt till Singapore med flyg för c:a 100 US$. Vilket betyder att vi missar Sumatra. Men vi får se! Beslut de närmaste dagarna. Shit and Corruption !

12/12

Allting löste sig ! Vi struntade i visumet och hittade billiga flygbiljetter på en studentresebyrå. Flygbiljetterna till Singapore kostade 88 US$ per skalle med studentrabatt. Vi flyger med Cathay Pacific Airlines, HongKongs officiella flygbolag. Vi åker imorgon bitti klockan 08.00

Idag var vi och åt "Kentucky Fried Chicken" och sedan gick vi till en lyxglassbar,"Swansonís Icecream", den var luftkonditionerad men hade prydnadstakfläktar och en stor stab av anställda, där åt Kerstin en glass som nästan kostade två dagslöner för en indonesisk arbetare.

Det måste finnas en stor överklass i Indonesien som har råd att gå och äta så dyr glass.

Igår var vi också och såg en massa makasserskonertar, en sorts jättelika lastskutor, i Djakartas gamla hamn. En hel hamn full med hundratals skonertar i alla de färger, välskötta och lossade och lastade av massor av män som bar plank, ris, och mjölsäckar och mycket annat gods på sina bara axlar, gods som skulle ut eller kom från den indonesiska övärlden. En levande, fungerande och välskött hamn, en gammal typ som knappast finns i Europa längre. Så här kanske det såg ut i en hamn i Europa för en hundra år sedan, en bit segelskeppshistoria !

Undrar hur det kommer att kännas att komma hem och börja arbeta och studera igen och leva ett inrutat liv långt bort från ris, kaos och gott om tid till potatis, ordning och stress ?

Jag tror att jag inte längtar hem så mycket.

Kap 10

15/12 Singapore

Nu är vi i Singapore, stadsstaten, bestående av en blandning av 76% kineser, 15% malajer,

7% indier (sikher och tamiler) och 2% övrigt, dvs alla tänkbara nationaliteter bl a en del européer. Totalt 2,25 milj invånare på 584 km2.

Här finns Chinatown, Little India, moskéer och Raffles Hotel och andra typiska europeiska byggnader och massor av anonyma luftkonditionerade shoppingcenter.

Singapore är en viktig hamn och handelsstat i området mellan öst och väst.

Vi anlände till Singapore i förrgår från Djakarta. Djakartas Internationella flygplats var dålig men flyget över med Cathay Pacific Airlines var lyxig, med fantastisk service, meny på franska och engelska, god frukost, musik i hörlurar och alla möjliga tänkbara tidningar osv. Singapores internationella flygplats var jättestor och lyxig. (Finns det en inrikes flygplats månntro ?)

Singapore består av några öar samt av den yttersta delen av Malacka halvön, som är den yttersta sydspetsen av det asiatiska fastlandet.

Singapore ligger nästan precis på ekvatorn, dvs 1° norr om ekvatorn, men trots detta så är klimatet ganska behagligt i och med att havsbrisen hela tiden blåser in över staden och svalkar av den.

Engelska är affärs-och administrativt språk mellan de olika folkgrupperna, men alla skyltar är på fyra språk: Engelska, kinesiska, malaysiska och tamil. Samtidigt propagerar staten för att:

"Out with dialects in with mandarin" eller "Speak mandarin with your children" dvs att kineserna (antar jag ) skall lära sig mandarin eller beijingdialekten som är riksspråk i Folkrepubliken Kina och Taiwan. Det är i det språket framtiden ligger med tanke på den enorma marknad som Kina är.

Umgänget mellan de olika folkgrupperna i Sípore verkar avslappnat. Chinatown är som alla andra Chinatown i Asien. Små kineser i byxor och vita T-shirts sitter i små mörka affärslokaler och gör affärer, säljer och köper. Små kinesiska damer i blommiga sidenpyjamas springer omkring och ser till att allt går rätt till.

Singapore är faktiskt ett ganska lugnt ställe att befinna sig på, inte speciellt trångt eller stressigt. Utan luftigt och behagligt. När vi kom hit i torsdags så trodde vi att det måste vara någon sorts helgdag eftersom trafiken var så gles, men det var en vanlig arbetsdag.

Vi bor på Simiís Guest House för bara 80 kr natten för ett stort härligt dubbelrum, rent, svalt och tyst, och där man genom det öppna fönstret kan ligga i sängen och titta på stjärnorna innan man somnar in.

Vi äter billigt och gott. Idag åt vi kinesisk frukost bestående av Mee soppa, nudelsoppa, och gott kaffe. Lunch åt vi på en indisk restaurang som låg i Little India och middag på en amerikansk glassbar, Swansonís Icecream så klart. Likadan som i Dajakarta, fast mycket mera besökt.

Singapore är fyllt av matcenter och restauranger. Food Center är ett begrepp, det är stora lokaler, öppna på sidorna och där hyr alla matställen ett bås där dom lagar mat och gästerna sitter vid bord som är gemensamma för hela lokalen. Man kan beställa olika sorts mat från olika ställen.

Singaporeserna tror jag är matgalna, en mycket trevlig egenskap.

McDonalds i Singapore har durianshake ! Vad är då durian ? Jo, durian är en dyr frukt, som nästan alla asiater älskar, durian är stor som två fotbollar och skalet är grönt. Oöppnad ger frukten ifrån sig en stark lukt av rutten frukt. Öppnar man frukten så finner man valnötsstora kärnor som man får suga av det vita fruktköttet från, som smakar som sur grädde med löksmak.

Vi gjorde även ett besök på Raffles Hotel, ett gammalt kolonialistiskt hotell, från "den gamla goda tiden" eller som engelsmännen säger "the good old days" . Raffles uppkallades efter den berömda Sir Stamford Raffles, som gjorde Singapore till en viktig hamn och handelsstad för engelsmännen. Vi drack även den berömda drinken "Singapore Sling" uppfunnen 1915, av en bartenderpå Raffles. Den var OK, Rummen på Raffles är uppkallade efter berömda författare och andra kändisar som har bott där. Rydard Kipling, Ernst Hemmingway, Agatha Cristie osv. Ett ganska mysigt och avslappnat hotell.

17/12

Idag skall vi åka till Kuala Lumpur, KL. med luftkonditionerad buss, dvs vi måste ta på oss varma kläder, så vi inte blir till isbitar och förkylda. Vi har gått omkring mycket i Sípore. Igår såg vi all shoppingcenter och lyxhotell i julskyltning och här i Sípore så firar man tydligen kommiersiell jul eftersom de flesta som bor i Sípore är icke-kristna.

Vi var även på National Exhibition, en nationalutställning, som handlade om allt som är bra med "företaget" Singapore. Singapore är liksom många andra asiatiska stater rädda för kommunister och kommunismen, samtidigt som Sípore skall sälja produkter till Folkrepubliken Kina. I Singapore talas det om Peoples Park eller Peoples det och det, precis som i öststater. Regeringspartiet heter faktiskt Peoples Action Party, PAP, och har makten sedan 15 år. oppositionpartiet, tror jag bara är marionetter, dom finns bara till för att visa att Singapore är en demokrati. Dom har väl 1 eller 2 mandat i parlamentet.

Oppositionspartiet använder sig av röd symbol med en gul cirkel och i den en gul hammare, troligen för att ingen skall rösta på dem pga kommunistskräck, skäran och hammaren, ett psykologiskt trick.

Försvaret, utbildningen och så klart utveckling är viktiga saker. Vidare så är Vi-känslan stark i Sípore. Det finns höga böter på om man skräpar ner eller spottar på gatan och det har gjort susen.

Rent, modernt och effektivt.

Singapore känns inte riktigt som en asiatisk stad eller som man tycker att en asiatisk stad skall se ut.

Kap 11

19/12 Kuala Lumpur, KL.

Nu är vi i Malaysia igen, men på Malackahalvön och vi hade inga trubbel vid gränsen, nästan en besvikelse.

KL är en modern stad som växer fort med skyskrapor som reser sig mot himmelen, men har även gammal bebyggelse i form av Chinatown och moskéer.

I KL fick vi tag på ett billigt och bra kineshotel i Chinatown. Vi fick även tag på Yap, vår vän som bor i KL. Han tog oss till Thailands ambassad för att vi skulle fixa visum och sedan bjöd han på

lunch, kinesisk mat, så klart och sedan fick vi se KLs berömda Zoo, där vi bla fick se en orangutang, orang=skog , utan=människa, alltså skogsmänniska på malaysiska.

Därefter åkte vi till National Monument, ett monument över alla fallna krigshjältar i alla Malaysias krig. Senare på kvällen efter att vi skilts från Yap, så gick Kerstin, jag och Tom, en amerikan som vi träffat, runt i dom stora shoppingkomplexen tills vi var helt slut.

21/12 Mersing

Vintersolståndet, årets kortaste dag på norra halvklotet, vilket vi befinner oss på nu i den lilla kinesiska staden Mersing på Malaysias östkust dit vi nu har kommit till efter KL. Staden ligger mittemot den vackra ön Tioman dit vi skall imorgon. På Tioman så har man spelat in delar av musicalen "South Pacific". Vi har åkt hit med Yap och hans kamrat Cheong och hans familj bestående av hans fru och deras två små barn. Vi har åkt i Cheongs stora japanska luftkonditionerade Toyota.

Cheong körde snabbt och ryckigt och stannade jämnt för att vi alla skulle äta och vi har ätit, och Cheong sa att; "Kineser tycker om att äta mycket och ofta". Kerstin var illamående av maten och bilkörningen. På kvällen var vi framme i hamnen i Mersing, där Yap och Cheong började föra hårda förhandlingar med två malaysiska fiskare på bra malaysiska, om ett bra pris för att bli förda tur och retur Mersing-Tioman. Efter att ha bestämt priset så tog vi alla in på ett hotell och gick för att äta middag.

I förrgår var vi med Yap på Genting Highlands och besökte det berömda kasinot där. Kerstin och jag spelade bort 1 US$ på enarmade banditer. Genting Highlands är en bergsstation, en resort med hotell, kasino, svimmingpool, för rika malaysier att vila upp sig på, ungefär två timmars bilresa från KL. Det ligger svalt och skönt på 2000 meters höjd.

Kasinot är jättelikt och fyllt av folk som besatta spelar bort sina surt förvärvade pengar. Det är mest kineser som spelar, kineserna är kända för att syssla mycket med fru Fortuna.

Inträdet är fritt för utlänningar, men malaysier måste deponera 800 kr för att få komma in, men när dom går därifrån, så får dom tillbaks sina pengar. Varför skall man deponera 800 kr för ?

Jo, därför att förr så spelade folk bort alla sina pengar, så att dom inte hade några pengar kvar att äta, bo eller att åka till KL för , så man införde deponeringsregeln för att slippa ha utblottade tiggande människor kring kasinot.

Te läskedrycker och cigaretter av märket Rothmans International är gratis inne på kasinot.

Alla inkomster från kasinot går till en sultan som är ägare av kasinot, hotellet och berget.

Efter Genting Highlands så åkte vi ned till KL och såg den hinduiska helgedomen, Batur Caves, inbyggt i en jättestor grottsal och National Museum som visade den malaysiske kungens motorbåt och lite andra gamla grejor.

På kvällen gick vi ut med Yap och Yaps polare på en bar med levande rockmusik som spelades av en malajsisk rockgrupp, som var riktigt bra. Jag drack Guiness Stout det var längesen sist jag drack det och det var gott. Yaps polare var alla kineser och talade olika kinesiska dialekter som kantonesiska, hokkien, fukien, hakka och mm. Men även inom hakka finns det många olika dialekter.

Så fort sällskapet skulle säga någonting kollektivt till varandra så var de tvungna att tala engelska för att dom skulle förstå varandra, men satt det bara två, tre och talade med varandra, så kunde dom alltid hitta en dialekt som alla kunde.

I Malaysia finns det även Nonya och Baba. De är en blandning av malaj och kines. Nonya är kvinnorna och baba är männen. Dessa har utvecklat en mycket speciell blandkultur, mellan kines-och malajkulturen, en blandning som nu är utdöende. Blandningen mellan kineser och malajer skedde i början av kinesernas invandring till Malaysia. När det rådde överskott av manliga kineser och dessa inte kunde få tag på kinesiskor att gifta sig med, så gifte de sig istället med malajsiskor.

Nu för tiden sker nästan ingen sådan blandning.

Idag var vi även och såg Melacca den gamla malaysiska staden som varit både i portugisernas och holländarnas händer och då var den en mycket viktig hamn, men det var före Singapores tid.

23/12

På en fiskekutter på väg tillbaka till Mersing från ön Tioman. Det var trevligt på ön, vi träffade ett par på ön, John och Sheila, från Canada resp England, fast boende i Malmö sedan länge. Mycket levande och trevliga personer, bla så bjöd dom oss på Zoegas kaffe. I Malmö höll dom på och renoverade en fastighet i tid och otid, och levde i allmänhet billigt där genom diverse containerfynd och dom verkade ha det trevligt.

I går morse så åt våra kinesiska vänner ingenting till frukost, så att dom inte skulle bli illamående på båten ut till Tioman och då ville Kerstin äta massor till frukost för hon var hungrig. Vilken besvikelse !

På båtresan så låg våra stackars vänner över relingen och spydde. Kerstin mådde bra och jag sov och visste inte om någonting. De två malaysisk fiskarna som ägde båten småmyste.

Kinesernas i Malaysia missgynnas av den malaysiska regeringen inom områden som utbildning, administration och näringsliv, områden som i olika lagar regleras i till malajernas förmån,

eftersom regeringens strävan är att få fram malajerna i dessa områden i samhället och på så sätt komma i balans med kineserna och indierna. Men handel och ekonomi kontrolleras trots detta av kineser.

Enligt kineserna så är Malysia för kineserna, som tyskland var för judarna strax före 2:a Världskriget, och det blir bara värre och värre, så att det inom 20-30 år, så kommer kineserna i Malaysia att ha det som indonesiens kineser har det nu .

På tal om kineser så är kineserna stenhårda när det gäller affärer, men när det gäller att roa sig så bryr de sig inte om vad det kostar.

Lite befolkningsstasistisk för Malaysia:

Malajer	40% av befolkningen

Kineser 	40% "

Indier + övriga	20% "

Kap 12

26/12 Annandag Jul, Ko Samui Thailand

Nu är vi Thailand, på ön Ko Samui, på ett beachbungalowställe

med restaurang med typisk travellermat(Pseudo Western Food) och travellermusik, fullt av travellers. Ett ställe som alla andra ställen i Asien för travellers med allt vad en traveller behöver av billig kost och logi i en trevlig miljö som inte är alltför främmande för honom.

Vi anlände hit till Peace Bungalows i Bhophut, Ko Samui, på juldagens kväll, efter 24 timmars resande från KL, trötta, smutsiga och hungriga.

Efter att ha kommit tillbaka till Mersing efter Tiomanbesöket i Malaysia, så åkte vi alla tillbaka till KL med Yap och familjen Cheong i deras stora bil. Cheong brände iväg som en galning, han körde så fort på den dåliga vägen att han körde ner med bakdäcket i en pöl som visade sig vara bottenlös och han fick punktering på bakdäcket. Vi bytte det söndertrasade däcket och Cheong körde vidare, nu i en lugnare takt.

På kvällen när vi började närma oss KL, så stannade trafiken helt plötsligt. Pga regnet så hade det blivit ett jordras, som hade blockerat vägen. När vi sedan tänkte ta en annan väg till KL så gick det inte pga av det rådde undantagstillstånd där pga någon gerillarörelse som härjade i området, och dessutom så delades det inte några tillstånd av polisen att köra där på egen risk. Så vi fick ta en tredje väg som var en stor omväg via Gentings Highlands och vi nådde fram till KL , tio minuter i midnatt. Trötta gick vi och la oss.

På julaftonsmorgonen, så hämtade vi på Malaysian Airlines huvudkontor, 50 US$, de pengar som vi hade betalat för mycket för flygbiljetterna Kuching-Djakarta, hos den skumme agenten i Miri på Borneo. Eftersom flygbiljetterna var Malaysian Airlines, MAS, biljetter så var tydligen MAS ansvariga att betala oss. Så det gick till slut att få tillbaks pengarna, men det var ett djävla tjafs.

Jag hoppas att den där idiotiska Pauline på Sarawak Travel Service i Miri, Borneo, slår sig på något riktigt hårt, för det är tack vare hennes slarv som vi har fått slita hund för att få tillbaka våra pengar.

På julaftonskvällen innan vi skulle ta nattbussen till Thailand, så bjöd Yap's familj oss på jättegod Hakkafestmat, slurp och smask. Yap och hans familj är buddister och firar därför ej jul, men Yap sa tydligen till sina föräldrar att det var julafton för oss och bad dom ordna lite god middag. Yap har verkligen tagit hand om oss och skämt bort oss, vi har tom fått sova i hans säng medan han själv sovit i en tältsäng. Senare på kvällen körde Yap och Cheong oss till busstationen och vinkade av oss.

Gränspassagen Malaysia-Thailand var en besvikelse.

Malajerna älskar att bunta ihop alla busspassagerares pass i en bunt med en gummisnodd omkring och sedan springa till pass-och tullhuset för att få hela rasket stämplat kollektivt. Vi bråkade och sa att vi ville behålla våra pass, men dom var envisa från bussbolaget.

Tänk om dom slarvar bort passen. Vad gör vi då ? Vi hade väntat oss trassel, eftersom vi hade hört att kontrollen var hård, men passen stämplades kollektivt för hela bussen.

Vi behövde inte ens gå ur bussen och passkontrollörerna iddes inte ens att gå ut till bussen.

Så vi möttes aldrig.

På morgonen så anlände vi till vår första thailänska stad, Hat Yai, ett syndens näste för malajerna, som åker över från det muslimska Malaysia för att synda med sex och sprit. I Hat Yai finns det många muslimska restauranger, så att malajerna i alla fall kan följa sin religion när det gäller maten, så att dom inte bryter mot för många förbud på en gång. Dubbelmoral: Sex, men inte fläsk.

Thailand måste också vara billigt för malajerna.

Från Hat Yai tog vi en minibuss till hamnstaden Khanom på Thailands östkust och därifrån bilfärjan till vårt mål, ön Ko Samui. Bilfärjan rullade förskräckligt i den krabba sjön och ett tag drev den dessutom redlöst. Vi trodde då, att nu skulle vi sjunka, men icke, det gick över och vi kom fram till Ko Samui.

Thailand verkar exotiskt med sitt mystiska alfabet och sina buddistmunkar klädda i saffransgula kläder.

29/12

Igår blev Kerstin och jag ovetandes förgiftade av marijuana kakor, ganjacookies eller Magic Cookies, som dom även kallas. Helt enkelt kakor med marijuana i. Det gick till så här:

Efter att vi ätit middag, så var Kerstin tvungen att köpa en kaka att döva söttarmen med. Hon köpte en kaka som kostade 1.50 kr och som såg ut som en Maryland Cookie. Hon åt upp nästan hela kakan och slängde till mig en smula för att jag också skulle smaka, sedan drog vi oss tillbaka till vår bungalow för att vila lite, efter en timme kände jag mig dålig, påverkad och förgiftad. Jag var helt snurrig i huvudet och hade inte något begrepp om någonting. Matförgiftning för hjärnan och själen, helt borta. Framåt natten så mådde jag bättre.

Hur gick det med Kerstin då ? Mycket bättre än mig, hon blev bara bara lite snurrig, trots att hon hade ätit mycket mer kaka än mig. Jag hade druckit en öl innan också och det blir nog en additiv effekt om man blandar alkohol och kaka. Det var en mycket obehaglig och uppskakande upplevelse

En halv kaka är mer än nog, för att man skall bli helt knäpp. Vi frågade värdinnan på vårt ställe varför hon sålde marijuana kakor, bredvid vanliga kakor, utan att skriva någon varubeteckning. Hon skyllde ifrån sig med att säga att när dom hade tvättat glasskåpet där kakorna stod, så hade beteckningen Magic Cookies också försvunnit. Personalen på det här stället verkar också påtända samt rätt många av turisterna. Men folk är rätt trevliga här ändå.

Den som trots allt måste pröva de thailändska drogerna, bör betänka de straffsatser som finns för narkotikabrott i Thailand. Att nyttja narkotika är ett svårt brott i Thailand, dvs du sätts i fängelse ett par år och kan i bästa fall få amnesti på den thailändske kungens födelsedag. Ingen Mariapoliklinik här inte.

31/12 1984 Årets sista dag

Efter den hemska upplevelsen så har dagarna förflutit lugnt, men sviterna satt i rätt länge, i nästan 48 timmar var vi oss inte riktigt lika, fast dom sista 24 timmarna har varit ganska OK.

Vi sitter och planerar våra sista veckor i Thailand och Asien. Hur vi skall hinna med allt som vi måste göra. Det börjar bli ont om tid. Annars har vi legat på stranden och tagit det lugnt.

Idag spelade vi schack. Jag vann båda gångerna, det var kul och Kerstin kämpade tappert.

Hela det här stället dräller av narkomaner och halvnarkomaner och massor av skummisar, men dom verkar ganska snälla och så finns det också en del normala människor.

Vi träffade bla två Piteåbor, dom två 18 åringarna Niklas och Ricko, som vi hade mycket trevligt med. Verkligen mogna för sin ålder. Vi pratade länge och ofta med varandra och hade en mycket bra kommunikation.

1/1 1985 Ett Nytt År !

1984 års slut hoppas jag blir en bra början på 1985 och att 1985 blir ett ännu bättre år än 1984.

Igår natt så smällde både turister och thailändare smällare så att hela vår bungalow skakade, vi låste in oss för att inte smällas i småbitar.

I den här årstiden så har Ko Samui har ett härligt väder; svensk högsommar och ingen asiatisk hetta.

3/1 Bangkok

Nu är vi i Bangkok tidigt på morgonen på någon bussterminal, härifrån skall vi ta någon buss som skall föra oss till Chiangmai. Vår taxichaufför som skulle köra oss från South Bus Terminal, dit vi hade kommit från Ko Samui, till North Bus Terminal, men han körde oss istället till en bussterminal som låg mycket närmare och tog betalt som om han hade kört oss till North Bus Terminal. Vilket svin ! Taxichaufförer är lurendrejare.

Igår lämnade vi Ko Samui under gråt från vår kära personal på Peace Bungalow. Vi var ledsna att lämna dom och dom var ledsna att vi lämnade dom. De var alltid så glada när dom träffade oss, serverade oss och tog hand om oss.

5/1 Chiang Mai

Har varit här några dagar i Siams första huvudstad, Chiang Mai som ligger i bergen 1000 möh och har 1.180.000 invånare. Svalt och skönt och lagom stort. Färden Bangkok - Chiang Mai var ganska seg. Landskapet var först en massa slätt och sedan lite kullar, allt uttorkat och förbränt.

När vi kom fram till Chiang Mai fick vi gratis transport till ett hotell av ägaren och det var ett schysst hotel.

Chiang Mai har vackra buddisttempel och ser ibland ut som en by. Chiang Mai har bra shopping.

Igår köpte jag två snygga skjortor och tio Lacoste tröjor. Tio Lacoste tröjor för 150 kr,

15 kr styck ! Visserligen falska, men av bra kvalitet, snygga och i bomull och sedan framkallade jag mina Asien bilder, åtta rullar film, det tog en dag, bra kvalitet, bilderna instuckna i trevliga plastmappar som ett minialbum och negativen instuckna i behändiga plastfickor och allt detta kostade 336 kr. Varför framkalla i Sverige ?

8/1

Tillbaka i Chiang Mai efter tre dagars vandring bland bergsbyarna väster om Chiang Mai nära burmesiska gränsen på 1500-2500 möh. En sk Hill Tribe Trekking i Gyllene Triangeln. Jättetrevligt, kul och intressant. Vi besökte två olika karenbyar, Vita och Röda Karen . Vita Karen folket är buddister, Röda Karen folket är katoliker. Karenfolket bor på båda sidor av gränsen mellan Thailand och Burma.

Vi besökte även en Meo by. Meo folket kommer ursprungligen från Laos och lämnade Laos när kommunisterna tog över där. Meo folket har mycket mongoliska drag och utövar en mycket speciell form av buddism.

Den första byn som vi bodde i, var en Vit Karen by som troligtvis också var mycket fattig, dom hade bar lite vattenbufflar, men vi hade mycket trevligt där. Byborna bar sina traditionella kläder och var väldigt sociala och kontaktsugna, speciellt på kvällen runt brasan, då vi umgicks och lärde oss olika saker om varandra. Natten var fruktansvärt kall och det var fullmåne och det var väldigt vackert.

Dagen därpå vandrade vi i shorts, för då var det väldigt varmt och soligen sken från en klarblå himmel.

Vår grupp bestod av guiden Mr Dee Lee och hans assistent, Robert och Sandra ett trevligt ungt par från Australien respektive USA, Robert är en gammal traveller som varit överallt och nu lugnat ner sig och gift sig med en annan traveller, Sandra. Robert jobbade nu som möbelsnickare och hade hela tiden glimten i ögat. Ett väldigt sympatiskt par.

Tommy och Margareta, nygift par från Sverige också mycket trevliga. Sedan var det ett gäng bestående av tre schweizare och en fransman samt tre sura tyskar, en karl och två frauen, samt jag höll nästan på att glömma; ett kanadensiskt par, Michael och Diana, han var av irländsk-tysk börd och var fiskare och hon var av rysk-ukranisk börd och var gymnastiklärare och dom hade en liten söt fyraårig dotter, Karstin, en riktig liten trekkare.

Vi vandrade i c:a fyra timmar, en ganska lätt vandring genom risfält och skogar. Nu var det den kalla torra årstiden i Thailand så skogarna såg ut som svenska höstskogar och marken var mycket torr.

Vi kom fram till en Röd Karen by, där vi åt lunch tillagad av guiden och hans assistent.

Den här byn var mycket mera välbärgad än den förra, den hade större och rejälare hus.

Även här bar byborna sina traditionella kläder, men några bybor bar vanliga kläder.

Efter lunchen och lite vila, började den tuffare delen av vandringen. Rakt uppför och genom tät djungel och sen nerför och uppför bergen och hela tiden genom tät djungel. Det var hett och svettigt.

Sent på eftermiddagen så nådde vi fram till Meobyn, som låg på 2000 meters höjd. Alla bybor var klädda i en speciell dräkt; vida svarta byxor och blåa eller svarta skjortor med lite röda broderier.

Byn ägde hästar, grisar och getter samt odlade opiumvallmo. Våra tyska stormtrupper tog så mycket bilder att dom skrämde bort byborna. Varför är tyskar så klumpiga och okänsliga ? Är det folksjälen eller är det att dom förlorade kriget ?

Nåväl. Husen var rejält byggda i trä men var dragiga och hade bara jordgolv. De hade en lång bred trähylla eller soffa att sitta och sova på. Vi gjorde upp en eld i byns gästhus, där vi skulle sova, så fort vi hade anlänt så att vi skulle kunna värma oss och torka våra svettiga kläder. Kylan kommer väldigt fort i bergstrakterna. Husen har inga skorstenar så det blir ganska sotigt under taket när röken skall leta sig ut genom alla springor.

Vi fick en pangmiddag, jag åt mig proppmätt jag behövde ju ersätta all energi som hade gått åt när jag vandrade. Meofolket var inte alls lika sociala som Karenfolket. Dom verkade hårdare och mera för sig själva. Dom var nyfikna på oss vita djävlar, men höll sig på avstånd. På kvällen började en religiös cermoni pga fullmånen, i en annan hydda, det hördes en gong-gong och något rassel instrument och någon sjöng en entonig sång. Vi gick dit för att se vad som pågick.

I hyddan så var shamanen helt i extas och sjöng en entonig sång och höll rytmen med ett rasselinstrument, en gubbe rörde i en gryta som stod på en eld och två andra män låg på en matta på golvet i hyddan och rökte opium. Verkligen spetakulärt att se. Sedan gick vi och lade oss men vi hörde dom fortsätta i en tre fyra timmar då plötsligt något djur offrades, en höna troligtvis och allt upphörde.

Vi sov tio personer i rad på trähyllan och frös inte speciellt mycket pga att vi sov tätt bredvid varandra. Kertin och jag och alla andra som inte hade sovsäckar, sov med kläderna på och filtar runt oss.

Dagen därpå. Sista dagen vandrade vi ganska mycket och hårt och vi fick bla se blommande opiumvallmofält i rött och vitt, mycket vackert. En Meopojke höll på att skörda råopium och det gick till så här: När opiumvallmoblommorna blommat färdigt, så skär man flera snitt på frökapseln med en speciell kniv med flera eggar, då rinner en klar vätska ut som stelnar och torkar i solen. Efter 4-5 dagar har den blivit brunaktig och då skrapar man av den med en spatel. Meopojken höll på med det och han visade oss.

Ett kilo råopium kostar på fältet i Norra Thailand c:a 150 kr, när den senare når en användare i västvärlden så har värdet stigit 20.000 gånger till c:a 3 miljoner kronor.

Givetvis är all dessa fält illegala. och polisen spanar mha helikopter och sedan skickas thailändska armén dit för att bränna vallmofälten. Troligtvis är det så att denna näring är väldigt inkomstbringande så att bränningen av fälten inte görs för mycket och för bra. Man mutar helt enkelt polis, miltär och många andra och låter dem bara bränna fält lite symboliskt så att västvärlden regeringar blir nöjda och glada.

Att vi fick vandra i fälten och fotografera beror på att guiden känner befolkningen och att han hjälper dem med mediciner när dom är sjuka.

Det var en mycket intressant och rolig vandring vi fick se mycket vandra, bada i floden äta god mat sova i byar och lära oss en hel del. Vi vandrade totalt 55 km på tre dagar

Vi var totalt 15 personer i gruppen och vi hade blivit lovade att vi inte skulle vara fler än 10 personer, så Kerstin och jag blev ganska sura pga det. Det visade sig sedan att Chang Mais Internationella Vandrarhem, YH, som vi hade köpt vandringen för, var helt oskyldiga till det här, utan den skyldige var guiden som hade plockat upp en 5-6 personer till för att tjäna en extra hacka. Detta kostade honom jobbet som guide åt YH när vi hade klagat på YH. Guiden var egen företagare som guide och hade tjatat till sig ett extraknäck på YH för en månad sen och dom hade sagt OK du får jobba åt oss. Men det visade sig att han var för girig så han förlorade jobbet så nu har han lärt sig.

Men som guide var han bra.

Det är inte bra när det är för många på en vandring, för då blir det trångt i byarnas gästhyddor och bybornas blir rädda för så många turister och kameror som kommer och invaderar deras by.

11/1 Bangkok Airport

Idag skall vi flyga hem !

Efter fyra månaders resa i Asien känns det konstigt att åka hem, allt roligt kommer att ta slut, alla vänner från Asien som man lämnar men som man förhoppningsvis kommer att möta igen.

Vi sade farväl till Sandra och Robert på flygplatsens restaurang, dom skulle till Brisbane i Australien och vi till Sverige. Vi skulle åt motsatta håll.

I Bangkok har vi bott på ett vandrarhem ägt och drivet av två thailändska bröder som har bott och studerat i Sverige och som talade perfekt svenska och var mycket trevliga och sympatiska.

Sandra och Robert har vi träffat av och till sista tiden i Thailand, mycket trevligt.

Vi har sagt farväl åtskilliga gånger och ändå har vi träffats. Ett australiensiskt uttryck för att stöta på varandra hela tiden är: "He is hanging around like a bad smell".

Vi checkade in Bangkok med en massa skandinaver som hade falska Lacoste tröjor.

12/1 Köpenhamn

Efter elva och en halv timmes non-stop färd från Bangkok är vi framme i Köpenhamn.

Nu är vi i Europa efter fyra månader i Asien. En verkligt underlig känsl !

Nu har Kerstin lämnat mig för första gången på fyra månader för att åka över sundet till sina föräldrar i Skåne och jag skall flyga vidare till Stockholm till mina föräldrar.

Jag mår lite illa av för lite sömn, dålig mat, dålig mage och allmänt klimatbyte.

Köpenhamn utomhus är svinkallt, -20° C. Jag springer tillbaka till flygplatsbyggnaden.

SLUT.

(Copyright) Denna bok är upphovsmannaskyddad och får endast dupliceras med författarens tillåtelse.